Jag iakttar Te, ser på när hon försöker greppa informationen. Jag hoppas inte hon blev arg nu.

"Okej" mumlar hon, jag ser rädslan i hennes ögon.

De där ögonen, så bekanta. Har jag sett henne någon stans innan? Jag skakar av känslan. Nej, omöjligt. Jag suckar djupt.

"Du borde vila" säger jag "Ge mig din telefon, så de inte kan spåra den".

Hon tvekar ett ögonblick, men ger mig sin mobil. Jag stänger snabbt av den och lägger den i min ficka. Te ger mig ett svagt leende innan hon går tillbaka till gäst rummet, som nu blir hennes.

Ophelia kommer in i köket och sätter sig vid köksön.

"Finns det något som kärlek vid första ögonkastet?" frågar hon.

Jag sätter mig bredvid henne.

"Vi vargar kan präglas" svarar jag "Hurså?".

"Beskriv det" säger hon.

"Jag har aldrig präglats, men mina föräldrar berättade om det" säger jag "Jag tror de pratade om att, så fort de såg varandra så kunde de inte sluta tänka på varandra, att så fort de blundade såg de varandras ögon".

Ophelia stönar uppgivet.

"Jag har präglats på Te" viskar hon "Men jag tror inte hon känner samma sak".

En tår rinner ner för hennes kind. Jag fångar den med ett finger.

"Det kan hon, men hon har varit med om mycket och hon har aldrig träffat andra vargar, ge henne lite tid" säger jag och stryker henne över håret.

Han lutar sig in i min famn och snyftar lågt. Lilla älskade Ophelia, hon förtjänar verkligen att få vara lycklig.

Min dörr öppnas och jag slår hastigt upp ögonen. Jag ser att det är Mason och suckar lite.

"Vad är det?" säger jag trött.

"Te skriker från sitt rum" säger han lågt.

"Jag kommer" säger jag och reser mig upp ur sängen.

Jag lyssnar och hör de skräckslagna skriken från Tes rum. Obehaget sprider sig i min kropp. Jag öppnar långsamt hennes dörr. Hon ligger och vrider sig i sängen.

"Te?" säger jag högt.

Hon fortsätter att skrika. Så jag sätter mig på säng kanten. Jag tar tag i hennes hand. Som visar sig vara ett stort misstag. Hon fäller ut klorna på sin fria hand och gör ett utfall mot min arm. Jag hinner inte undan klorna så de lämnar efter sig långa djupa sår. Te vaknar av mitt överraskade skri.

Hon ser sig förvirrat omkring och hennes ögon stannar på mig. Jag håller mig om armen och kämpar mot smärtan. Te hoppar ifrån mig.

"Förlåt" viskar hon och slår sina armar om sig.

Mason kommer in och lägger snabbt om min arm. Sen går han igen.

"Det är okej" säger jag "Jag skulle inte tagit i dig".

Hon nickar tyst för sig själv.

"Hur mår du?" frågar jag.

"Bra, det var bara en mardröm. Inget farligt" säger hon och jag får rysningar av hur lugn hennes röst är "Förlåt att jag väckte er".

Sen virar hon in sig i täcket och blundar. Jag går långsamt ut ur hennes rum.

Hmm.