Jag vaknar och lampan bländar mig. Jag reser mig ur soffan, såren svider ilsket av rörelsen. Jag hör röster ifrån köket. Med spetsade öron smyger jag mig närmre öppningen för att tjuvlyssna.

"Vad är det du säger!? Döda människor?" ryter Nike.

"De har ingen rätt att leva, har du inte sätt Te eller" morrar Cole

"Nej, jag förbjuder det" säger Nike.

Cole morrar och sparkar hål i väggen.

"Tänker du trotsa mig, Cole?" frågar Nike och spänner blicken i honom.

"Nej" spottar han fram och dundrar ur rummet.

Jag märker att jag hållit andan. Pratade de om mor och far? Herregud! mor och far, jag borde varit hemma för längesen, fan. Jag lutar mig mot väggen. Om jag kommer hem nu tror jag far skulle göra mer än ta fram piskan.

"Du kan komma in nu Te" säger Nike lugnt.

Shit.

Jag går sakta in med blicken ner i golvet, vågar inte möta hennes ögon. Hon är ju trots allt Alfa. Nike står lutad mot köksön, ser stillsamt på mig. Jag sväljer nervöst.

"Förlåt att jag tjuvlyssnade" mumlar jag

Till min förvåning börjar hon skratta. Jag rynkar pannan, varför skrattade hon? Jag kände irritationen komma krypandes.

"Det är okej" säger hon emellan skratten.

Varför skrattade hon? Skrattade hon åt mig? Jag tog ett djupt andetag, Chilla.

Jag började gå ut ur rummet, osäker på vad som händer. Men jag måste hem, försöka få far att förlåta mig.

"Vänta" säger hon och tar min arm.

Automatiskt greppar jag tag om hennes arm och vrider den så hon släpper mig.

"Shit förlåt" utbrister jag och släpper henne förskräckt.

Nike nickar men säger inget.

"Vad ville du?" frågar jag och sväljer igen.

"Du behöver inte gå tillbaka" säger hon och för en sekund ville jag fråga vad hon menade, men jag förstod henne "Vi tror inte de är dina riktiga föräldrar".

Jag suckar, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderat på det.

"Låt oss hjälpa dig, Te" säger Nike och jag ser i hennes ögon att hon verkligen vill.

"Okej" mumlar jag och känner rädslan hota i bakgrunden.