Cole går fram och tillbaka utan för rummet de använder som 'sjukstuga'. Ophelia står lutad mot väggen. "Kan du stå still? Jag försöker höra vad som händer" fräser hon och Cole stannar upp. Han stirrar ilsket på henne men bestämmer sig för att också försöka lyssna. "Kommer hon att klar sig?" mumlar Nike. Cole och Ophelia väntar spänt på Masons svar. "Ja, hennes kropp har varit med om detta innan, så den har vant sig att snabbt skapa mer blod" säger Mason och Cole känner att tyngden över axlarna släpper. Ophelia andas lättat ut.

Ophelia ser forskande på Cole och han stirrar irriterat tillbaka. "Varför är du så lättad?" frågar hon "Du gillar väl henne inte?". Cole tänker att hon har rätt, han har ingen anledning att vara orolig för henne, eller? Han svarar henne inte utan rycker bara på axlarna. Nike slår upp dörren och Ophelia smiter genast in till Te. Cole går också in.

Te ligger på mage på sängen med bara byxor på sig och sina sår blottade. De har slutat att blöda, men de ser hemska ut. Hennes ögonlock fladdrar till och Ophelia sätter sig på huk i ögon höjd med Te. Cole tvekar men ställer sig jämte dem. Te öppnar sina ögon och möter Ophelia. Cole ser att Ophelia rodnar lite. Han känner sig svagt svartsjuk. Han rör lätt vid Tes arm som ligger längs med hennes nakna överkropp. Hon släpper Ophelias blick och ser på honom. Han blir helt varm i kroppen.