《Släpp aldrig taget!》Del 9
Advertisement
"Jag trodde ni låg och sov vid den här tiden!" Fnissade Cecilia medan hon drog av sig kjolen och avslöjade under kjolen ett par beigea nylonstrumpbyxor och svart bomullstrosor.
Genant vände jag mig bort och låtsades fastna i albumet. Siri fnissade bredvid mig.
"Vanligtvis ja, men vi bläddrade igenom gamla album på oss som små och jag antar att tiden rann iväg." Svarade Siri henne och sträckte på sig.
"Det finns mat i kylskåpet om du är hungrig."
"Åh så bra. Jag är vrålhungrig!" Utropade hon och stängde dörren om sig och lämnade oss ensamma. Siri lutade sig framåt för att se på mitt ansikte, vilket jag försökte dölja med mitt blonda hår, som olyckligtvis inte föll över ansiktet eftersom håret var uppsatt i en liggande hästsvans.
"Är du säker på att du är bög?" Undrade hon fundersamt och gned sin haka med pekfingret och tummen. Jag himlade med ögonen och låtsades inte om henne.
"Vart ska jag sova har du tänkt?" Frågade jag henne istället. Siri pekade genast på hennes säng.
"Okej, vart ska du sova?" Ännu en gång pekade hon på sin säng.
"Vi kan inte båda sova i din säng begriper du väl, den är för liten!" Utbrast jag och mitt ansikte som för en stund sen var rosenröd blev istället blodröd.
"Jo det kan vi. Har vi förut kunnat kan vi nu med!"
"Men då när vi sov i samma säng så var vi små!" Fortsatte jag häva ur mig. Hon kunde väl i alla fall bära in en madrass eller en sovsäck, bara något jag kunde sova på.
Siri ställde sig upp och slet bort kuddarna, gosedjuren och överkastet. Jag borde inte bli förvånad men när överkastet gled ner på golvet vid sovändan så var varken täcket eller sovkuddarna lila utan snarare ljusgröna. Det sved i ögonen att se hur färgen inte matchade ihop med inredningen. Och lika oblyg som sin mor, slet hon av sig kläderna mitt framför ögonen på mig så ansiktet blev rödare än en brandbild. Den här familjen alltså!
Advertisement
Vi trängdes i den lilla sängen över natten och Siri hade delvis rätt, vi fick fortfarande plats tillsammans, men utrymme för att kunna röra på oss och vända sida fanns inte alls och vi fick hela natten antingen sova och hålla om varandra eller ligga på rygg, mer plats fanns det inte, om vi inte valde att krama golvet.
När morgonen nalkades och solens första strålar träffade och värmde Jorvik, vaknade jag upp långsamt upp och det kändes som om en hel flock med hästar hade sprungit över mig. Från fönstret bredvid mig hittade strålarna från solen glipor i persiennerna som sken mig rakt i ögonen så det blev svårt att öppna dom helt.
Det hade varit alldeles för trångt i sängen och det var ingen bra idé alls att sova två stycken i en nittio säng. Siri tog ett djupt andetag bredvid mig och fortsatte sova vidare med armen över min mage. Hon hade lyckas i de här trånga utrymmet lägga sig på sidan med armen runt mig, som ett gosedjur, och vägrar släppa mig. Jag kommer tycka synd om pojkvännen Siri en dag skaffar som kommer få uppleva detta.
Urk. Försiktigt lirkade jag mig loss från Siri grepp och gled ner från sängen och ner på golvet där jag satt en stund med händerna för huvudet. Det dunkade hemskt illa, som om någon slog på en trumma om och om igen och det kändes som det inte skulle avta.
"Nej Dylan, inte nu. Trevor kanske kommer på oss!" Hörde jag Siri mumla. Jag vred på huvudet och stirrade surt på henne. Hon sov fortfarande med slutna ögon, men med ett brett leende på läpparna som sa ett och annat. Säg inte att hon kommer börja stöna också? Jag höjde handen och gjorde mig redo för att slå henne över kinden när hon grymtade till och kastade sig om mot andra hållet och rullade ur sängen där hon slog i golvet med en dunk.
Advertisement
"Rätt åt dig!" Sa jag högt och ställde mig upp. Ryggen knakade till otäckt, det kändes som varenda ryggkota låg felplacerade.
Siri satte sig upp med handen över pannan och gned den försiktigt.
"Vadå rätt åt mig, jag har inte rullat ur sängen på flera år." Muttrade hon tjurigt och gäspade stort.
"Hade vi inte sovit i samma säng kanske du inte rullat ur sängen!"
"Du är så elak när på mornarna!" Hon sträckte på sig och ställde sig upp. Jag satte mig ner på sängen med ryggen mot henne. Siri hade sovit hela natten bredvid mig i enbart bara trosor. Men trots att jag inte kände något för henne, var hennes nakenhet ändå något av en hemlighet som inte vem som helst ska se, allra minst inte jag. bakom mig kunde jag höra hur hon plockade upp kläderna och fick på sig dom och kände hur mina byxor kastade upp bredvid mig. Fort klädde jag på mig och försökte ignorera min dundrande huvudvärk.
Siri stekte ägg, bacon, frensh toast och bryggde kaffe till oss till frukost. Hon åt upp sin portion utan protester medan jag petade på min äggula så den tunna utan sprack och äggulans gyllene guld rann ner på tallriken och mot min bacon. Av toasten hade jag bara tagit en tugga utav.
"Ska du inte äta toasten? kan jag få den?" Undrade hon med gaffeln redan svävande över toasten och gjorde ett tappert försök att sätta gaffeln i den innan jag sköt undan tallriken åt sidan och hon träffade bordet istället.
"Du kommer bli tjock om du äter mer!" Sa jag till henne och drack av kaffet, som smakade äckligt beskt.
"Jag äter det jag tycker är gott. Kan jag få din toast om du inte ändå ska äta den?" Jag sköt tallriken mot henne och hennes gaffel sjönk in i toasten knapriga yta.
"På tal om Frensh toast, tror jag din kommer nu!" Sa hon precis när det knackade på dörren, ett hårt och iskallt knackande som fick mig att svälja luft.
Fortsättning följer...
Advertisement
- In Serial22 Chapters
How I Destroyed The Main Questline At My New Job
Spending 30 years of his life leaving behind a trail of disappointment in his wake. Feeling like nothing more than a shell of who he used to be on the verge of wanting to end it all Alucard desperately grabs hold on what's seemingly his only hope to add color to his bland life. A tail of transmigration, blood, and destroying anything that gets in his way Will he become a slave to his bloodlust, will he aid in humanity's down fall, or bring about their salvation? A world in the face destruction who can you trust your back too? **Note** SLOW CHAPTER RELEASE - Novel is on break until 11/XX/17 The illustration used is not mine I do not claim ownershipall rights reserved to Bartosz Miskiewicz you can find his work on Flickr
8 120 - In Serial7 Chapters
The Enchantments(Volume One)
In the city of Sector Seventeen magic and science work hand and hand to change it from the ground up. Creatures thought to be made up from nightmares and fairy tales are all real as any human. Living. Breathing. Dying. Born a human but now confined in a body made from the newest tech and ancient incantations Suki can't help but see the irony in the world's advancements. Discrimination against the inhuman kind is at large and no one seems to care. As a student of a prestigious military she's forced to look the other way when these things happen. However when met face to face with these attacks will Suki and her two companions a semi psychotic shifter cousin and a witch with tricks up her sleeve be able to stand tall and fight for what's right? (Updates Every two weeks) (the author would like to note that she is renaming all chapters currently to fit the new arc names and is rewriting first three chapters.) EDIT: Indefinite Hiatus
8 123 - In Serial7 Chapters
Our Chaoz ; Our Reality [New Breath]
We've all at one point, imagined living in a game-like reality. We've read the books, we've watched the shows. So has Kyle, but not even he could see it coming. Delving into a brand new game, Kyle and his guild find themselves in the very center of a war-torn world. His past, present, and future all converge on him, as his very emotions threaten to shred him apart from the inside. Kyle and his guild take it upon their shoulders to survive this world of Chaoz. The Gods of this world only toying with them, Kyle shuns them, he and his guild listen to no one. He and his guild align themselves with no one, no one but themselves. Have you ever thought about what would happen? What would happen if a guild of assholes were stuck in a "summoned to a fantasy game-world" setting? Take my hand and read on, I'll lead you through it. Through the discovery of one's self. The loss of one's everything. The surrender of one's beliefs. And the sacrifice, of one's life, for another. Take my hand dear reader, and allow me to show you, my world of Chaoz.
8 180 - In Serial12 Chapters
The New Magnolia: Red Fungus, White Spore
The art for this cover was drawn by StarsColdNight whose account you can find on DeviantArt and BookCoversRealm for some great and splendid artwork at fair prices. Rillia flees from the Red Mountain Ant Colony and her country of Wassergras, hoping to find and explore the Primeval World, a legendary and untamed world she has only read about. However, after a surprise storm nearly drowns her, she is saved by Jason, a shrunken human with little memory of his past life. He is the first in a series of new allies she meets along with Melsil, the mushroom swordsman and Vesha the crawfish. A storm is brewing in Wassergras of political intrigue, prejudice and schemes within schemes that threaten to tear apart their world. Rillia must put her traveling plans on hold as she and her newly made friends work to defeat this threat—one that has been waging since the dawn of the world between the forces that created it.
8 186 - In Serial30 Chapters
Politically Incorrect
Lana Reed has finally graduated from college and has her dream job handed to her on a silver platter: being an advisor to a royal family. The catch is that she's in charge of the worst set of royal children ever to grace the press. Her job becomes even more difficult when she finds that she's strangely attracted to the bad boy prince that she can't touch. Can she survive through the job and keep the royals in line, or will she fall flat on her face?
8 186 - In Serial34 Chapters
Angel Eyes || Cody Bellinger
Chris and Desiree play fixer-upper.
8 138