《Släpp aldrig taget!》Del 9
Advertisement
"Jag trodde ni låg och sov vid den här tiden!" Fnissade Cecilia medan hon drog av sig kjolen och avslöjade under kjolen ett par beigea nylonstrumpbyxor och svart bomullstrosor.
Genant vände jag mig bort och låtsades fastna i albumet. Siri fnissade bredvid mig.
"Vanligtvis ja, men vi bläddrade igenom gamla album på oss som små och jag antar att tiden rann iväg." Svarade Siri henne och sträckte på sig.
"Det finns mat i kylskåpet om du är hungrig."
"Åh så bra. Jag är vrålhungrig!" Utropade hon och stängde dörren om sig och lämnade oss ensamma. Siri lutade sig framåt för att se på mitt ansikte, vilket jag försökte dölja med mitt blonda hår, som olyckligtvis inte föll över ansiktet eftersom håret var uppsatt i en liggande hästsvans.
"Är du säker på att du är bög?" Undrade hon fundersamt och gned sin haka med pekfingret och tummen. Jag himlade med ögonen och låtsades inte om henne.
"Vart ska jag sova har du tänkt?" Frågade jag henne istället. Siri pekade genast på hennes säng.
"Okej, vart ska du sova?" Ännu en gång pekade hon på sin säng.
"Vi kan inte båda sova i din säng begriper du väl, den är för liten!" Utbrast jag och mitt ansikte som för en stund sen var rosenröd blev istället blodröd.
"Jo det kan vi. Har vi förut kunnat kan vi nu med!"
"Men då när vi sov i samma säng så var vi små!" Fortsatte jag häva ur mig. Hon kunde väl i alla fall bära in en madrass eller en sovsäck, bara något jag kunde sova på.
Siri ställde sig upp och slet bort kuddarna, gosedjuren och överkastet. Jag borde inte bli förvånad men när överkastet gled ner på golvet vid sovändan så var varken täcket eller sovkuddarna lila utan snarare ljusgröna. Det sved i ögonen att se hur färgen inte matchade ihop med inredningen. Och lika oblyg som sin mor, slet hon av sig kläderna mitt framför ögonen på mig så ansiktet blev rödare än en brandbild. Den här familjen alltså!
Advertisement
Vi trängdes i den lilla sängen över natten och Siri hade delvis rätt, vi fick fortfarande plats tillsammans, men utrymme för att kunna röra på oss och vända sida fanns inte alls och vi fick hela natten antingen sova och hålla om varandra eller ligga på rygg, mer plats fanns det inte, om vi inte valde att krama golvet.
När morgonen nalkades och solens första strålar träffade och värmde Jorvik, vaknade jag upp långsamt upp och det kändes som om en hel flock med hästar hade sprungit över mig. Från fönstret bredvid mig hittade strålarna från solen glipor i persiennerna som sken mig rakt i ögonen så det blev svårt att öppna dom helt.
Det hade varit alldeles för trångt i sängen och det var ingen bra idé alls att sova två stycken i en nittio säng. Siri tog ett djupt andetag bredvid mig och fortsatte sova vidare med armen över min mage. Hon hade lyckas i de här trånga utrymmet lägga sig på sidan med armen runt mig, som ett gosedjur, och vägrar släppa mig. Jag kommer tycka synd om pojkvännen Siri en dag skaffar som kommer få uppleva detta.
Urk. Försiktigt lirkade jag mig loss från Siri grepp och gled ner från sängen och ner på golvet där jag satt en stund med händerna för huvudet. Det dunkade hemskt illa, som om någon slog på en trumma om och om igen och det kändes som det inte skulle avta.
"Nej Dylan, inte nu. Trevor kanske kommer på oss!" Hörde jag Siri mumla. Jag vred på huvudet och stirrade surt på henne. Hon sov fortfarande med slutna ögon, men med ett brett leende på läpparna som sa ett och annat. Säg inte att hon kommer börja stöna också? Jag höjde handen och gjorde mig redo för att slå henne över kinden när hon grymtade till och kastade sig om mot andra hållet och rullade ur sängen där hon slog i golvet med en dunk.
Advertisement
"Rätt åt dig!" Sa jag högt och ställde mig upp. Ryggen knakade till otäckt, det kändes som varenda ryggkota låg felplacerade.
Siri satte sig upp med handen över pannan och gned den försiktigt.
"Vadå rätt åt mig, jag har inte rullat ur sängen på flera år." Muttrade hon tjurigt och gäspade stort.
"Hade vi inte sovit i samma säng kanske du inte rullat ur sängen!"
"Du är så elak när på mornarna!" Hon sträckte på sig och ställde sig upp. Jag satte mig ner på sängen med ryggen mot henne. Siri hade sovit hela natten bredvid mig i enbart bara trosor. Men trots att jag inte kände något för henne, var hennes nakenhet ändå något av en hemlighet som inte vem som helst ska se, allra minst inte jag. bakom mig kunde jag höra hur hon plockade upp kläderna och fick på sig dom och kände hur mina byxor kastade upp bredvid mig. Fort klädde jag på mig och försökte ignorera min dundrande huvudvärk.
Siri stekte ägg, bacon, frensh toast och bryggde kaffe till oss till frukost. Hon åt upp sin portion utan protester medan jag petade på min äggula så den tunna utan sprack och äggulans gyllene guld rann ner på tallriken och mot min bacon. Av toasten hade jag bara tagit en tugga utav.
"Ska du inte äta toasten? kan jag få den?" Undrade hon med gaffeln redan svävande över toasten och gjorde ett tappert försök att sätta gaffeln i den innan jag sköt undan tallriken åt sidan och hon träffade bordet istället.
"Du kommer bli tjock om du äter mer!" Sa jag till henne och drack av kaffet, som smakade äckligt beskt.
"Jag äter det jag tycker är gott. Kan jag få din toast om du inte ändå ska äta den?" Jag sköt tallriken mot henne och hennes gaffel sjönk in i toasten knapriga yta.
"På tal om Frensh toast, tror jag din kommer nu!" Sa hon precis när det knackade på dörren, ett hårt och iskallt knackande som fick mig att svälja luft.
Fortsättning följer...
Advertisement
- In Serial29 Chapters
Planet Plume
Theodore Harp was summoned to Mistelhan, a fantasy world of swords and magic. There, he played out the role of Hero, destined to save the world from the clutches of the terrifying Demon King. He experienced more than two decades worth of blood and battle before he stumbled upon a method to return home. The following chronicles his adventures and misadventures on Plume, a modern-day world teeming with its own set of oddities and adventures.
8 73 - In Serial9 Chapters
The Precursor Paradox
Mankind. Their legends are legion amongst the stars but most agree that their empire once spanned a thousand worlds. The myths speak of stellar mages and their battles against primordial beasts to bring life into a barren universe. Whatever their story, the humans vanished and left behind wondrous wrecks of ancient technology. In times of desperate need, some may claim, they will return once more. If those voices are to be believed, an ancient space station at the border of the galaxy speaks ill portents. Waking from a slumber aeons long, it brought with it the last of the humans it had kept in stasis. Enter a story of magic and technology where mages battle with lightning and spaceships alike. Follow along as they explore the remnants of their golden age and rebuild their civilization from dust. They’re the paradox, the precursors come back to haunt the present.
8 93 - In Serial40 Chapters
Powerful
3 highschool aged girls with super abilities are kept secluded from the outside world by their adoptive father. After a tragic incident, they are then sent to a special academy to learn how to control their abilities. At this academy, they meet others like them, and discover a sinister plot going on within the academy's walls.
8 117 - In Serial13 Chapters
Tyrant Named God
Forces of Good and Evil have always fought against each other for thousands of years, but one day, God somehow gained consciousness after sleeping for thousands of years. Using his manipulative skills, he commanded select individuals to do his bidding and brought himself into the realm of mortals. Upon his arrival, he strikes terror and panic in the hearts of demons and humans alike. Unified for the sake of defeating him, the mortal races entrust an elven witch named Grismala to defeat him lending her their power. With the power of demons and humans alike, God's vessel was destroyed, but his consciousness remained.
8 180 - In Serial32 Chapters
Through Blood We Grow
Monsters come in many shapes. Men, animals, spirits, dreams, feelings. Sometimes it feels as if this world is a monster, simply waiting to devour you and all you hold dear. Grim knows this feeling better than most. Like many he was happy with his life, friends aplenty, a loving mother, a stable home, and a bright future. Like many that life was taken from him. But unlike many that wasn’t the end of him. He wasn’t devoured by the world, he was given a second chance and new name. With that name comes new people, new dangers, and a new outlook. This monster of a world wouldn’t consume him, he would grow. He would grow beyond the nightmares, beyond the weakness, and beyond his past. And the only way he can do that, is through blood.
8 222 - In Serial76 Chapters
Reactions to DR Ships
I decided to join the bandwagon and to my own one. I have no life. cri. SPOILERS FOR V3
8 198

