Siri och jag red på hästarna bort från Steves gård och upp på vägen mot Mill Hill of Will, norr om Silverglade byn, men inte först vi red förbi kvarnen och nerför i mot Hollow Wood som jag berättade för henne vad Dylan sagt.

"Jag tror han bara är överbeskyddande!"

"Överbeskyddande? Om det är så? Varför säger han åt mig att jag inte får gå ut?" Muttrade jag tjurigt till henne och smackade på Oldcheif att skritta snabbare, vilken han gladligen gjorde, innan han återgick till att lunka på en halvmeter bakom Siri och Valle.

"Eller döljer du något för mig som resten av min familj?" Frågade jag henne bittert.

"Försök inte, jag bor inte ens i Jarlaheim längre så varför skulle jag försöka hålla dig hemma? Jag bad dig möta mig vid stallet är inte det tillräckligt med tillit?" Hon tittade över hennes axel mot mig med ett leende.

Ännu en gång fick jag bevisat att det kunde vara så. När Siri bodde i Jarlaheim, innan hon flyttade så var hon aldrig överbeskyddande utan lät mig göra som jag ville. Tur det. Jag står inte ut med att behöva beskyddas så fort det är något.

Vad som än hände för ett år sen är det inte tänkt att det ska upprepas. Skolan var mer beskyddande än innan och nya regler sattes några veckor efter mitt tillfrisknande.

"Men jag tror du bör prata med Dylan om det. För känner du dig så här och mår dåligt kanske han bör höra det?" Sade hon plötsligt och stannade in på Valle för att invänta oss.

"Dylan kommer aldrig berätta, han kan ju inte ens berätta vad han gör på arbetstiden!"

"Skulle inte jag heller göra om jag jobbade inom JCI. Vem skulle vilja höra alla äckliga och blodiga detaljer om mord och seriemördare?" Hon ryste till i kroppen trots att det var en alldeles för varm dag för att få fram en kylig känsla.

"Jag är nyfiken, våra samtal skulle åtminstone ha en mening." Suckade jag och red in mer närmare diket när ett gäng med ungdomar till häst galopperade förbi oss.

Ridturen som skulle bara ta en timme tog oss mer än två timmar. Till Valedale, stannade för en fika och sen red vi hem igen. Hästarna var nöjda, vi var nöjda och det enda som återstod kvar av dagen var middagen, som vi tillsammans lagade ihop och tog med oss tallrikarna upp till Siris lilafärgade rum och satt där på golvet och kollade igenom gamla foton från när vi var små. Minerna från förr gav oss båda ett leende på läpparna. Tiden hade runnit iväg fortare än vad vi hade hunnit med och nu gick vi båda på ett hästgymnasium där vi hade åtskilliga intressen inom hästsporten, ingen av oss visste om vi en dag skulle fortfarande vara vänner eller vara vänner med på avstånd från varandra. Framtiden för oss kunde inte vara mer orättvist. Men både jag och Siri hoppades att efter gymnasiet att vår vänskap aldrig skulle ta slut på grund av det. Vi var uppväxt med varandra, vår vänskap blev starkare för varje år som gick och efter förra året skräckhändelser var vi ännu närmare varandra.

Maten på tallrikarna kallnade innan vi hann äta upp den nu när vi var så fokuserade på albumen. Vi inte ens hörde när Siris mamma, Cecilia, kom in genom ytterdörren och bankade upp för trappan med hällarna långt ner i stegen. Vilket fick oss att hoppa till när hon öppnade sovrumsdörren utan att knacka innan.

"Är ni vaken än?" Frågade hon meningslöst när vi fortfarande var uppe.

"Ja, klockan är väl inte så mycket?" Frågade jag osäkert. Siri och jag tittade ner på armbandsuret på min arm och spärrade upp ögonen en aning, klockan var långt över midnatt.

Fortsättning följer...