Jag hade nästan glömt bort den dagen. Det var på Fort Pinta stranden en sommar för många år sen. Årets första sommarlovet hade börjat och vi firade med att åka till stranden tillsammans med våra familjer och köpte glass. På en bänk nära caféet satt vi och skrattade och sa att vi aldrig skulle skiljas åt och hoppades på att sommarlovet skulle vara för evigt, typiska drömmar barn hade vid den åldern.

Ramen runt bilden var handmålad i ljus lila med sandsnäckor fastlimmad på ramens fyra hörn. Under bilden på mig och Siri hade hon limmat fast sanden som hon plockat från Fort Pinta och dekorerat med mindre sandsnäckor och en torkat sjöstjärna.

Hantverket på tavelramen var tydligt gjort av ett barns fantasi, det var helt klart Siris stil. Även fast jag inte visste att hennes favoritfärg var lila.

"Trevor?" Jag hoppade till och fångade fotot i famnen innan den krossades mot golvet och snurrade hastigt runt på sängkanten, gled ner på rumpan och ställde mig kvickt upp igen, mötte ett par bruna ögon med åldersrynkor runt ögonen. Håret var mörkt brunt och hyn var blek. Kvinnan var klädd i en askgrå kostym med en vit blus under kavajen och hade en röd slips runt halsen. Siris mamma.

"Hej!" Harklade jag mig och ställde tillbaka ramen på nattduksbordet.

"Det var inte meningen att skrämma dig, men jag väntade mig inte att se dig här!" Log hon och lossade på slipsen.

"Siri bjöd hem mig att stanna över till i morgon. Om det är okej för dig?"

"Jo men självklart, är du hungrig? Jag är bara hemma för att äta lunch innan jag måste tillbaka." Siris mamma, Cecilia, var otroligt duktig på att laga mat och ska hon göra en snabb lunch visste jag att den skulle smaka bra. Jag nickade till svar.

"Bra, jag ska bara tvätta av mig! Du kan komma om tio minuter!" Jag nickade igen med ett leende och satte mig ner på sängen med hjärtat i halsgropen.

Tavlan klarade sig utan att få några repor, förutom att lite sand som hade lossnade så såg tavlan ut precis som den gjorde när jag lyfte upp den första gången.

Jag lät det inte gå mer än fem minuter innan jag lämnade Siris rum och gick ner till köket igen där doften av saffran smög sig upp in under näsan på mig. Det doftade underbart, även en brödrost kastade upp två rostade brödskivor som var redo.

På bordet hade hon dukat för två stycken. Bordsunderlägg, en varsin tallrik i vit porslin med rosa kanter, två höga vit vinglas, som hon fyllt upp med iskall flädersaft med ett myntablad som flöt på ytan.

Cecilia lade en varsin rost smörgås på tallrikarna innan hon slevade upp en varsin portion saffrans omelett och serverade med en äpple och tomatsallad bredvid. Det var som att kolla ner på en dyrbar konst. Vågade jag äta det?

Cecilia satte sig ner mitt emot mig, där Siri tidigare idag satt, och slog ihop händerna.

"Lets manducare!" Sade hon och lyfte gaffeln och började hugga in på omeletten. Jag tittade fortfarande ner på tallriken medan hon gafflade hungrig i sig maten, precis som Siri brukade göra.

"Är det något som är fel Trevor?" Undrade hon med munnen full av omelett. Jag skakade på huvudet.

"Ingenting. Men vad var det du sa innan?" Cecilia tittade undrande på mig.

"Lets mannagröt?" Cecilia höll på att sätta maten i halsen när hon började skratta hjärtligt. Hon slog några gånger på bröstet, drack av flädersaften innan hon tog en ny rejäl tugga av omeletten och lade ner besticken bredvid tallriken. Och såg på mig med en väldigt beslutsam min.

"Det var latin för Låt oss Äta. Jag håller på att läsa igenom gamla ark som är närmare 4000 år gamla och allt är skrivet i latin. Latin är ett dött språk och det är inte många som läst än mindre kan lära upp andra det. Jag har varit så inne i dessa ark att jag glömt bort att prata på mitt egna språk. Jag ber om ursäkt om det förvirrade dig lite." Fnissade hon och lyfte upp gaffeln igen. Hennes mat på tallriken var snart slut medan jag fortfarande hade kvar mitt mästerverk. Men efter att magen knorrade tystlåtet kunde jag inte motstå doften från saffranen än mindre från doften av den fräscha salladen.

Vid den första tuggan var det som en explosion i munnen! Omeletten var luftig och lätt med en svag sälta och tillsammans med tomaterna och äpplets sötma blev kombinationen en succé.

Det rostade bröder på sidan av smakade gott med bara smör och bröt av mot det mjuka från omeletten och frasade härligt tänderna bet igenom den rostade skorpan och nötigheten fick himlens alla änglar att jubla av lycka.

"Är latin svårt att lära sig?" Frågade jag Cecilia för att hålla ämnet flytande, för hon hade fått mig intresserad.

Cecilia lade ner sina bestick som avslut på måltiden och lutade sig tillbaka i stolen med vinglaset i handen och suckade av belåtenhet.

"Latin har ett väldigt rikt system av böjningar och har därför en väldigt relativ fria förföljelser. Det är precis som det svenska språket. Det tar tid att lära sig mer grammatiskt korrekt och allt hänger på substantivet och adjektivet." Berättade hon och vinklade glaset så myntabladet for runt i en cirkel över saften.

"Vart lärde du dig latin?" Cecilia svalde ner det sista av flädersaften tillsammans med bladet och ställde tillbaka glaset på bordet. Hon log fortfarande, men även på henne, kunde jag se liknande nedstämdhet jag såg på Siri förut idag.

Fortsättning följer...