Vi gick ner för trappan och kom ut till en kort hall. På trappans högra sida hade vi ytterdörren och vår lilla hall där skorna låg kastade hur som helst, ingen organisation alls var det på den hallen och skulle aldrig bli.

Vi gick förbi hallen och dörren in till en toalett bredvid hallen tills vi nådde köket i slutet av den korta korridoren. Där satt våran mamma, helt insatt i att skriva på hennes laptop. Hon var som mig, blond men kort hår och blåa ögon, hennes ögon låg på gränsen mellan mina egna och Angelas. Den enda av oss som inte hade riktigt blond hår som oss var våran pappa, som just nu var ute och reste och besökte olika stuterier i Jorvik.

Vad han försökte vinna ut på det visste jag inte själv, jag kom hem samma dag han åkte och jag har inte sett han på två veckor. Min pappa hade mellan långt mörkblond hår och mörk blåa ögon och han var lång. Jag trodde jag skulle få mammas längd eftersom hon var mycket kortare än oss men under året i skolan hade jag vuxit några centimeter till och jag låg nära i höjd med Dylan nu, fortfarande något kortare och så skulle det bli, jag hade inte vuxit några centimeter på ett tag. Det enda som vuxit var mitt hår som jag låtit varit långt då jag trivdes med det. Jag var så olikt mig själv att Dylan ibland hade svårt att se om det var jag.

"Hej på er, tänkte ni bege er ut?" Frågade mamma utan att slita blicken från datorn.

"Ja jag tänkte att Trevor kunde få lite färg på hyn." Svarade Angela och öppnade kylskåpet och plockade ut två tetror med kiwi saft, kastade paketet till mig som jag fångade upp klumpigt och tappade den. Tur den var i papp, hade det varit glas hade jag fått städa istället.

"Ha det så trevligt, jag måste avsluta detta innan jag kommer ut jag med." Sa hon med ett leende när vi gick ut från köket, skyndade oss till hallen. Tog på oss enkla sandaler, öppnade dörren där en het värme slog oss rakt i ansikte.

Solen sken precis ovanför våra huvuden när vi gick mot torget från vårt hus som låg bakom byggmästare Donalds hus. Värmen var otrolig och inte ett nolns syndes på långa vägar. Vägen var riktigt varm att vi på långt håll, kunde se hur värmen ångade upp.

Jag visste inte vad Angela hade för plan när hon släpade ut mig men det fick jag veta ju närmare vi kom till torget mötte vi upp några kompisar till henne och gick till Jarlaheim cafét och satte oss där.

Nästan så jag förstod att hon fick med mig med hennes kompisar för att ha ögonen på mig. Jag drack från kiwi saften från juiceförpackningen, lyssnade på dom när dom tjattrade om det senaste modet i Jorvik Gallerian. Jag verkade inte existera i deras närhet.

När det kändes som en evighet som egentligen bara var en halvtimme, reste jag mig upp för att gå. Juicepaketet tog slut för tjugofem minuter sen och det var ingen mening att hålla sig fast till den än mindre sitta här med ett tomt paket.

"Vart ska du Trevor?"

"Jag reser mig upp av en anledning. Jag ska hem!" Senaste jag hörde någon säga så var från Dylan från skolan när jag frågade honom exakt samma sak och jag svarade tillbaka på samma sätt som jag tilltalade min syster, syrligt och irriterad.

"Jag följer med!"

"Nej, stanna här. Jag behöver ingen barnvakt!" Fräste jag åt henne och motade undan henne från mig. Jag var tjugo år och inte fem år, jag behöver ingen barnvakt än mindre en säkerhetsvakt. Det var inte så att någon skulle skära halsen av mig mitt på ljusa dagen.

Istället för att ta trapporna upp tillbaka till torget sprang jag förbi caféet och in genom slummern. Jag visste att Angela och hennes kompisar var för rädda för att gå igenom här. Människor som levde här var fattiga, knarkare, alkoholister och allt annat hemsk någon kunde tänka sig. En del kvinnor sålde sig själva för att göra någon glad några minuter. Jag skyndade mig igenom slummen för att komma bort härifrån.

Tur slummen var kort, för precis utanför kom jag till den södra porten och skyndade mig ut från Jarlaheim, utan att ha min syster svansande efter mig. Vart jag skulle visste jag inte. Mina ben och hjärna jobbade i ett och innan jag visste ordet av det, stod jag på färjan till Fort Pinta precis vid avgång och såg på hur dörrarna stängdes och färjan började åka från Jarlaheim hamnen och ut mot öppna havet.

Jag pustade äntligen ut och satte mig ner på en bänk. Min telefon börja ringa om och om igen då min syster försökte få tag på mig. Jag stirrade bara på skärmen utan att svara henne. Men jag hoppades varje gång att Dylans nummer skulle synas, men hoppet dog när min syster ännu en gång ringde.

Den här gången lade jag på luren och stängde av telefonen. Jag behövde vara ifred, ifred från min fem år yngre modeintresserade vakt.

Det skulle ta ungefär en timme att komma till Fort Pinta, jag kunde lika gärna lyssna och titta ut över havet och inte tänka på hur den här kommande sommaren kommer se ut. Om bara Dylan kunde erbjuda mig att komma till honom en helg.

Fortsättning följer...