25

“Otilia! Otilia, vakna!”

Otilia skrek rakt ut. Hon visste inte var hon befann sig. Någonstans som inte var högen. Hon försökte lyfta armarna för att försvara sig men de var fastlåsta. Precis som i högen. Hon stretade mot dem allt hon kunde, men när de fortfarande höll fast henne gav hon äntligen upp. Det var inte ett öde hon kunde komma ifrån. Hon väntade på smärtan med ihoppressade ögon. Men inget slag kom. En skarp smärta i hennes mage fick henne att skrika till och de våldsamma tårarna och snoret gjorde det svårt att andas. Hon höll andan. Kanske skulle hon lyckas svimma. Avsvimmad skulle det nog inte vara lika hemskt att dö. Det var vad hon hoppades i alla fall.

Det tog flera minuter innan rösterna nådde henne. Skrapt ljus var det enda hon såg när hon öppnade ögonen igen. Hon bländades av det, men det gjorde inget. Det sken inte rött. Ändå sparkade hon så gott hon kunde med benen för att komma loss och skrek när hon inte lyckades. Någon skakade henne igen och tog tag i sidorna av hennes ansikte. Hon skakade huvudet för att komma ur greppet, men misslyckades. Långsamt kom synen tillbaka. Det var Simon. Han stirrade in i hennes ögon, och en djup orosrynka gick över hans panna. Hatet hon funnit där fanns inte längre. Ändå tog det henne flera minuter innan hon accepterade att det var den riktiga, levande Simon och att hennes hjärta kunde lugna sig. Alla tre satt runt henne, och Katarina höll fortfarande hårt om hennes ben.

“Var- var är jag?” Otilia förvånades över att hennes röst lät hes.

“Vad tror du?”, fnös Katarina och trycket lättade från benen, men hon släppte dem inte helt.

“Åh.”

Simon lade en hand på hennes panna.

“Feber”, konstaterade han medan han ömt smekte henne över håret.

“Var det därför… åh, Simon jag… jag drömde så hemskt”, snyftade hon.

Simon lät hennes tårar rinna över hans händer utan att släppa hennes ansikte.

“Kom igen. Det var väl bara en mardröm?”, fnös Katarina. “Förresten gjorde jävligt ont när du sparkades. Jag kommer säkert få ett blåmärke stort som Sahara.”

Hon släppte Otilias ben så att de dunkade ner på betonggolvet. Gustav släppte greppet om hennes handled lite mer varsamt och släckte ficklampan.

“Nej, snälla, ha den på? Jag klarar inte av mer mörker.”

“Men batteriet är snart dött.”

“Snälla?”, sade Simon. “Det är inte som att det kommer att komma till någon annan användning ändå.”

Gustav var tyst i några sekunder, sedan knäppte han på ficklampan på den lägsta nivån och hängde upp den på kroken i taket. Otilia ville inte säga att det kändes obehagligt.

Efter en liten stund satte sig alla i soffan igen och kurade ihop sig tätt intill varandra. Det var fortfarande kallt, men värmen från kropparna, de levande och hela kropparna, gjorde det mycket mer uthärdligt. Otilia kände ett flertal rysningar gå genom kroppen. Om hon hade feber skulle undrade hon om skulle smitta de andra genom att sitta kvar, men hon ville inte gå därifrån. Sedan resonerade hon att det inte skulle spela någon roll om hon var kvar i soffan eller någon annanstans. Med det trånga utrymmet som de var i nu skulle det nog inte gå att hålla bacillerna borta en längre stund i alla fall. Om de ens skulle hinna bli sjuka innan… hon suckade och skakade huvudet åt sig själv. Man skulle aldrig ta något för givet. De hade noll chans att ta sig ut därifrån, men det lönade sig inte att tänka på det. Hon kom på sig själv med att undra vem av dem som skulle dö först, men försökte putta undan tanken. Ändå visste hon att hon själv stod högst upp på listan.

Ingen sade något på en lång stund. Därför kändes rösten främmande när Katarina pratade, trots att viskningen knappt hördes över det dova mullret av slag mot dörren.

“Vad drömde du om?”

“Jag vill helst inte prata om det. Det var för… hemskt.” Otilia visste rummet i drömmen hade varit det här rummet. När lampan hängde uppe i taket så kändes det som att hennes dröm skulle kunna bli verklig. Hon ville egentligen tala om vad hon hade sett, men det skulle nog bara hjälpa henne själv, om ens det.

“Jag vill veta varför jag fick en spark i magen. Berätta.”

Otilia funderade om hon bara skulle berätta om Katarinas del av drömmen, men beslöt sig för att låta bli. Egentligen ville hon prata med Simon. Bara Simon. Men nu verkade det som att hon aldrig skulle få göra det igen. Hon tog ett djupt andetag.

“Jag befann mig i den här rummet.” Hon blundade och samlade sig. “Det fanns inget ljus. Jag trevade mig omkring-”

“Hörde ni det där?”, avbröt Gustav. Han slingrade sig ur nästet av armar och ben och skyndade sig mot bunkerdörren. Otilia stängde munnen och lyssnade intensivt efter något som lät annorlunda, men det enda hon hörde var det som redan hållit på i flera timmar. Hon rynkade pannan och blundade, försökte fokusera. Några sekunder senare tystnade pipandet. Det gick en våg av lättnad genom hennes medvetande, och hon tyckte synd om de som hade tinnitus. Det var som att en spänning släppte i hennes huvud och hon njöt av att ljudet var borta.

Gustav lade örat mot bunkerdörren, men drog huvudet tillbaka nästan direkt. Den vibrerade för mycket av slagen. Sedan hörde Otilia det Gustav måste ha menat. Hon reste sig så snabbt hon kunde och råkade knuffa ner Katarina på golvet.

“Vad fan håller du på med?”, fräste hon. Otilia lade handen över hennes mun. Katarina försökte få bort den, men Otilia höll emot allt hon kunde och försökte lyssna om hon hade hört rätt. Katarina började skrika under hennes hand.

Otilia klämde hennes läppar hårdare. “Men håll tyst! Lyssna!”

Ljudet kom från någonstans utanför, men hade en helt annan ton än dunkandet på dörren. Något… av metall? Ljudet blev högre och högre för varje minut som gick. Otilia höll andan när ljudet började närma sig dörren. Flera vrål slutade abrupt och de hörde några skarpa smällar av ben som gick av, sedan korta, skarpa ljud av något som träffade dörren. Något visslade högt förbi flera gånger och och när ljudet slutade hade fler skrik tystnat. Men de orytmiska, metalliska dunkandena slutade aldrig. Vad det än var där utanför så var det nära.

Trots att de befann sig bakom en tjock järndörr blev Otilia rädd att det som fanns där ute skulle ta sig in. Hon släppte Katarina. Otilia andades tungt efter att omedvetet ha hållit andan och hon slöt armarna om Simon. Han kramade om hennes rygg utan att släppa blicken från järnbiten som betydde liv eller död för dem. Hans händer kramade om hennes armar hårdare ju närmare ljudet kom, och hans hjärta slog snabba tunga slag mot Otilias öra. Fler och fler slafsande ljud. Något som knäcktes. Skrik som plötsligt tystnade. Otilia ville inte lyssna. Skulle det bli som hon sett i drömmen?

Dunkandena utanför dörren tävlade med hennes och Simons hjärtslag. Katarina stod som fastfrusen och hade fört sin egen hand över sina läppar. Gustav stod med armarna efter sidorna och bara stirrade, någon meter från dörren. Det blev nästan helt tyst i flera minuter, förutom ett antal udda läten. Otilia saknade inte Glitcharnas ljud, men på något sätt kändes tystnaden illavarslande. Ett metalliskt dån ljöd mot dörren fick Gustav att ta ett steg bakåt. Det var absolut tyst i några sekunder, sedan hördes slagen igen. Fem gånger. Otilia bet sig i läppen och försökte låta bli att yttra ett enda ljud. Sedan dånade metallföremålet mot dörren igen. Alla fyra växlade blickar med varandra och Simon fuktade läpparna och svalde.

Han släppte Otilia och gick bort till Gustav, där han plockade upp baseballträet och höll det höjt medan han nickade mot Gustav att gå fram mot dörren. Gustav samlade sig snabbt, men var ostadig på fötterna när han väl tog några tvekande steg mot ljudet, och var nära att vingla omkull när benen nästan vek sig under honom.

“H-hallå?”, stammade han fram.

Järnbiten studsade mot dörren igen.

“Högre!”, viskade Katarina bakom handen.

“Hallå?” Gustav sade det knappt mer än en viskning.

“HALLÅ!”, ropade Simon och tog ett hårdare tag om baseballträet.

“Öppna dörren!”, ropade en grov röst. Den hördes knappt genom dörren.

Både Simon och Gustav tvekade en lång stund.

“Öppna dörren, sa jag!”

De rörde sig inte mer än för att titta på varandra. Otilia gick fram till dörren och knuffade bort Gustav innan hon vred på hjulet.

“Vad gör du?”, frågade Simon snabbt och lågt medan han stannade hennes händer med sina.

“Om han har slagit sig igenom alla de där Glitcharna så-”

“Vill jag inte möta honom”, avbröt Simon.

“Det kan vara någon som vill ha rummet till sitt eget”, sade Gustav tveksamt.

“Om han har slagit sig genom dem kanske han gör samma sak med oss”, pep Katarina.

“VAD GÖR DU HÄR?”, ropade Otilia genom dörren medan hon gav de andra en prövande blick.

“Vi såg vad ni sände. Vi är här för att hjälpa!”, ropade rösten.

“Ni? Vilka är ni då?”, frågade Simon.

“Öppna dörren, vi har inte tid!”

“Svara!”, pep Katarina i falsett.

Gustav upprepade kommandot.

“Öppna dörren!”

“Gör som hon säger, svara!”, ropade Simon.

Ett mummel hördes utanför dörren, men sedan svarade rösten.

“Militären.”

Gustav och Simon såg på varandra. Ingen av dem hade gått i lumpen, så även om de befallde att personen skulle förklara vilken grupp han tillhörde eller vilket regemente skulle de inte veta om det han sade var sant. Simon drog tillbaka händerna från Otilia och gjorde sig redo, med baseballträet höjt. Sedan nickade han till henne.

Otilia snurrade på hjulet tills låset hade öppnat sig helt, och sköt dörren utåt. Det tog stopp efter att halva dörren öppnats. Det var en absolut massaker utanför med vad som måste vara över hundra mer eller mindre styckade kroppar. En tredjedel hade säkert trampats ihjäl när anstormningen mot dem kom, men resten måste ha dödats av dem som sade att de ville hjälpa. Det gick knappt att skilja en kropp från en annan i dunklet. En man i uniform stod framför dem. Han bar en uniform som förmodligen skulle vara camouflagefärgad, men som färgats helt röd av kampen mot Glitcharna. Han var lång, muskulöst byggd och hade en knäckt näsa. Början av en flint syntes vid hårfästet, trots att han inte såg ut att vara över trettio år gammal.

“Skynda på att plocka med er vad ni ska ha. Vi har bara några minuter om vi ska ta oss ut levande.”

“Men-”, sade Gustav, men avbröts tvärt.

“Vill ni stanna här? Skynda er!”

Otilia och Gustav sprang in i rummet med ficklampan. De hade få saker som var värda att ta med, och det enda Otilia tog med sig var sin laptop. Katarina tog ficklampan som i stafett och sprang runt som en vild höna i rummet. Otilia hängde datorväskan över axeln.

“Om du har en radio upp till de andra så har jag en bil med lite grejer utanför. Det är inte mycket, men det kanske hjälper”, sade Simon.

“Vilken färg har bilen?”

“Blå. Den är olåst.”

“Hrrm.” Mannen hostade till, men tryckte in en knapp vid axeln och repeterade vad Simon sade. Den på andra sidan svarade att det var uppfattat. När Gustav kom till dem med en stor väska över axeln behövde de bara vänta på Katarina.

“Vi måste upp. Nu.”

“Ja, ja!” Katarina kom med en stor axelväska och två påsar. Mannen tog påsarna från henne och gav till Simon. Han ställde ner dem på golvet när han mindes något som han missat att ta med sig och bad de andra att börja gå. Otilia såg efter honom men gjorde som han sade. Hon plockade upp baseballträet, tog ett steg mot mannen och såg upp för trappan. Hon undrade om det ens skulle vara möjligt att ta sig upp. Inte en enda bit av trappsteg syntes, och om hon lyckades sätta foten på ett så var det säkert att hon skulle ramla för att det var halt. Det var svårt att se redan nu, trots den gigantiska lampan mannen hade. I den andra handen hade han en stor batong av järn. Små bitar av svart gummi satt kvar vid fästet. Otilia antog att det var den han hade dunkat med på dörren.

När han såg att alla var klara att ge sig av började han gå. Otilia och Katarina gick efter honom i led, följda av Gustav och Simon. Otilia försökte kliva på samma ställen som mannen klev på, men han tog lite för långa steg för att hon skulle klara av det. Det första steget hon tog gjorde att hon helst av allt bara ville springa därifrån, även om det betydde att hon måste bli kvar i bunkern. Krasandet under hennes skor av någons hand som krossades under hennes vikt. Nästa steg var ett ben, som kändes mjukt. Otilia ville inte kliva ner på det. Hon mådde illa. Väldigt illa. Hennes mage vände sig och hotade att kasta upp det lilla hon fått i sig. Ändå tvingade hon ner det. Utgången kändes så fruktansvärt långt bort. Hon beslutade sig för att hon skulle klara av det. De skulle inte överleva där nere och Simon skulle inte lämna henne, trots att det var han som förstod teorin bakom vad som hände i världen. Hon måste vildare, så var det bara.

Otilia andades djupt och klev ner på benet. Odören av järn fyllde hennes lungor och var nära att kväva henne. Sedan skyndade hon sig med ytterligare ett steg. Bakskallen på en brunett. Hon vara nära att ge upp nu, men hon måste vidare. Ändå var det sex meter till som hon måste klättra för att ta sig ut. Om hon kunde springa skulle hon göra det nu, men det var omöjligt. Det fanns allt för många kroppar som hindrade vägen och om hon inte var försiktig skulle hon ramla. Det skulle vara ännu värre än att kliva på dem, för när hon klev på dem kunde hon ändå försöka tänka på något annat. Det gick inte så bra, men tankarna var det enda hon villigt fokuserade på. Strax bakom henne hörde hon någon spy och ett ömkligt gnyende. Det måste vara Katarina.

Otilia höjde foten för att gå framåt när hon hindrade sig. Det såg ut som kroppen av en liten flicka. Hon bet sig själv i läppen. Inte barn. Hon kunde inte kliva på barn. Hon ändrade steget till ett mindre. Innan hon satte ner foten knäckte något till bakom henne. Katarina skrek, Otilia ramlade och plötsligt stirrade hon in i flickans mörkblå ögon. Hon försökte knuffa sig upp, men händerna gled på de nersölade kläderna och det hala skinnet. Det tog flera försök innan hon var på fötterna igen. Hon kastade en blick bak på Katarina. Benet som Otilia hade gått på hade förmodligen legat mellan två trappsteg. Det hade kanske fått en spricka av Otilias tyngd, men när Katarina också klev på benet gick det av. Katarina hade fallit framåt, men inte ramlat för att hon tagit emot sig på Otilia. Om Katarina ville ha något som hämnd för att Otilia sparkat henne hade hon fått det nu.

Otilia snörvlade och försökte motstå impulsen att torka tårarna som rann hejdlöst ner för hennes ansikte och gjorde allt suddigt. Bakom dem gick bunkerdörren igen med ett gnisslande. Mannen hade stannat till vid mitten av trappan och sken med lampan mot dem och vad de måste kliva på härnäst. Otilia böjde sig ofrivilligt framåt med händerna för magen. Hennes mage drog ihop sig och fick spasmer att gå genom hennes kropp. Hon tvingade sig själv att blunda och andas djupt. Om något kunde göra det värre skulle det vara att spy över liken. Men när hon drog in lukten av blod och avföring som kommit från kropparna kunde hon inte stoppa det. Hon lyckades vrida sig åt sidan och kräkas. Hon satte en hand mot väggen och hävde ur sig det som inte ville stanna inne längre, trots att det inte var mycket mer än galla. Hon spottade flera gånger. Katarina spydde också, och hon kunde höra både Gustav och Simon hulka bakom henne, men på något sätt lyckades de hålla sig från att kasta upp. Mannen såg inte heller ut att må så bra. Han hade en grön nyans i ansiktet. Han riktade lampans ljus upp i taket istället och lät ljuset finna sin väg ner på det sättet. Otilia drog tillbaka handen och hulkande drog hon upp tröjan så att den täckte munnen. Näsan var redan täppt av allt snor som gråtandet och kräkandet framkallat. Hon stirrade upp i taket och vägrade att se ner. Hon kände efter med fötterna var hon kunde gå och hoppades att det skulle vara nog för att lyckas hålla balansen. Hon hörde att någon av de bakom henne halkade på något, men hon ville inte se sig om. De enda ljud som yttrades var flåsanden och ett och annat hulkande. Gustav svor några gånger, men i övrigt var alla tysta. När de började närma sig dören i slutet av trappan kunde de höra högljudda, snabba röster. Otilias var för anfådd för att höra vad de sade över hennes andetag. Mannen vinkade till dem att de måste skynda på. Trots att det inte kunde ha tagit mer än några minuter för dem att ta sig upp så kändes det för Otilia att de hade varit kvar där för länge i alla fall. Någon ovanför trappan ropade ett kommando.

“Kom igen! Vi måste ut NU! Annars kommer vi att dö allihop!”

Otilia gav sig själv en extra mental knuff och klev urskillningslöst på de resterande kroppar som täckte deras väg. Hon tvingade sig själv att inte tänka på det. Hon klev på kuddar. Bara kuddar. Otilia nådde upp till entréplan och böjde sig framåt för att andas. Hon hade hoppats att se dagsljus, men det verkade vara mitt i natten. Ändå lyste några lampor upp rummet. Ännu fler kroppar låg här och var men inte alls lika många eller lika tätt som i trappuppgången, de flesta nerslagna med liknande batonger som mannen bar. En pansarvagn hade krossat resten av glasdörrarna på entrén, men sedan backat och stod nästan direkt utanför huset. Det var glassplitter överallt. På vägen in hade de krossat framdelen på Kamils bil, men de hade lyckats få upp bakluckan och hämtat ut de få saker som var kvar. En yngre man med uniform och basker stod med en batong redo vid sidan av pansarvagnen. Han skyndade sig mot dem.

“Kom! Vi måste åka, NU!” Han tog tag i Otilias arm och drog henne våldsamt ut mot vägen. Hon undrade varför de hade så bråttom. Om de ändå hade slagit ner vad som verkade vara hundra människor skulle de nog ha tid på sig att andas frisk luft. Men Otilia ville inte säga emot. Fyra andra pansarvagnar stod uppställda på rad en bit efter gatan och hade mejat ner de få bilar som stod på sidan. Otilia klättrade upp för stegen. Det var svårt att se, ändå stannade hon för att se att de andra kom ut okej. De två männen hjälpte dem upp och när Gustav och Simon kommit ut rusade alla mot tanken. Otilia fattade inte varför. Hon drog in ett djupt andetag. Det var över. De var inte instängda längre. Innan hon tvingades ner av militären så kunde hon gott njuta av den friska luften. Men det var något som inte ville sluta låta. Hon hade hört det tidigare med, men trott att det kom från pansarvagnen. Men när hon vred huvudet mot hennes hemstads centrum kände hon färgen försvinna från hennes ansikte. De hade satt vasaskolan i brand och stora lågor sköt ut från byggnaden. Gatan som hon och Simon kört på var helt blockerad och inte en centimeter av asfalten syntes för alla människor där. Det måste vara flera tusen Glitchar som stod samlade runt byggnden och flera av dem kastade sig in i elden med skrik av raseri för att leta på om det fanns några där inne. Synen av det gjorde att hon inte kunde röra sig. Skriken av raseri fortsatte att ljuda genom luften och eggade andra att fortsätta in i lågorna. Hon skakades ur sina tankar när någon grep tag i hennes ben. Hon stirrade oförstående ner på Katarina som skrek på henne. Hon förstod inte vad orden betydde, men hon måste röra på sig. Otilia vände huvudet än en gång mot branden, men nu såg hon att Glitcharna inte bara var vända mot skolan. Mer än hälften stod vända mot dem och pressade sig mot ett galler som militären satt upp. Det lutade mer för varje sekund som gick, och snart skulle det välta helt och hållet.

Otilia klättrade snabbt ner i tanken och gick åt sidan. Hon hade haft rätt. En radio stod och förde vidare ljudet från elden och människorna där. En annan radio spelade upp ljudet någon annanstans ifrån. Katarina landade klumpigt på golvet och strax efter henne kom Gustav och Simon. De släppte väskorna i ett hörn. Redan nu var utrymmet litet, men när de två militärerna kom in tackade Otilia sig själv för att hon inte var klaustrofobisk. Mannen som hade hämtat upp dem lyfte upp en radio och talade in i den att uppdraget hade slutförts. De kunde utgå. Mannen med baskern satte sig och startade maskinen. Genom bullret hördes ljudet av den arga folkmassan som slutligen bröt sig igenom stängslet. De var på väg.