24

Simon och Gustav gick igenom bunkern decimeter efter decimeter, men de kunde inte hitta någon nyckel. De hade varit uppe och försökt få upp dörren, men de hade varit för högljudda. Det hade börjat banka på den. Det var dova, ihärdiga slag som aldrig verkade sluta. De visste inte hur lång tid som hade gått sedan de blivit instängda eller försökt ta sig ut, men det var tydligt att Glitcharna inte tänkte ge upp. Det hade börjat med några få hårda slag, men sedan hade det blivit fler och fler. Otilia misstänkte att ljudet av en Glitch som bankade på dörren fick andra Glitchar att göra samma sak. De visste inte hur många som hade kommit dit, men det var inte bara fem eller tio stycken, det var de säkra på. Ljudet var för starkt och dörren hade börjat bukta inåt.

Lampan hade börjat få svagare batteri, och de satt för det mesta i absolut mörker, vilket gjorde att tankarna vandrade mer ofta och att smärtan hon kände i magtrakten blev skarpare än den varit om hon kunnat fokusera på något annat. Hon hoppades att barnet var okej. Simon var också orolig, för han brukade flytta sin hand och långsamt dra den längs sidan på Otilias mage, där såret slutade. Det gjorde ont, men om det kunde hjälpa honom att hålla sig lugn så kunde hon stå ut med det.

De försökte hålla sig tysta i hopp om att Glitcharna skulle ge sig iväg, men de verkade bestämda att fortsätta tills de brutit sig in till dem. Då skulle de kunna försöka fly, men med så många Glitchar var chansen minimal att de skulle överleva. Det var underligt att Glitcharna inte gått vidare än. De hade inte gjort några höga ljud alls, ändå verkade Glitcharna inte ge upp, vilket de borde ha gjort vilken annan gång som helst. Det hade de ju till och med sett.

De satt tätt tillsammans. Trots att det bara var början av vintern så betydde förlusten av el mycket. Det hade känts som att järnväggarna i bunkern drog ur all hetta, till och med den från deras egna kroppar. Så de satt i en hög på soffan för att få behålla värmen så länge de kunde. Otilia undrade tyst vad det var som skulle döda dem först. Det var möjligt att de skulle svälta till döds, eller törst. Kanske skulle de frysa ihjäl. Trots att de bara hade ätit och druckit sparsamt så skulle det inte dröja länge förrän det var slut. Efter så här lång tid borde någon ha kommit till dem om de hade lyssnat på vad Simon berättat. Kanske trodde de att det inte var någon idé att leta på dem eftersom sändningen avbrutits. Det var en deprimerande tanke, men Otilia kunde inte låta bli att tänka på det. Om Glitcharna där ute var så pass många skulle det krävas mycket för att någon skulle kunna hämta ut dem, och vem skulle vilja riskera något sånt när det inte var säkert att de levde eller att teorin hade något värde? Glitcharna var också en möjlig död för dem, men Otilia visste inte vad hon skulle ha valt framför det andra.

Det var jobbigt att ständigt vara hungrig, men även utan mat så kunde en normal person kunna leva en längre tid. Vatten var däremot livsnödvändigt, så om hon skulle chansa på något var det mest troligt att de skulle dö av törst eller av kylan. Hon önskade att hon kunde vara ensam med Simon igen. De skulle aldrig ha lämnat butiken. Då kunde hon i alla fall ha ett hopp om att allt skulle bli bra. Om att hon och Simon skulle hitta ett säkert ställe att bo på, där hon kunde föda sitt barn. Sedan kanske det bara skulle bli barnet och Simon kvar, eftersom det fanns en större risk för henne att dö när hon födde, även om hon födde på sjukhus. Men om hon fick önska sig något så var det att hon och Simon kunde leva med deras dotter och bygga upp den kaotiska värld som styrde deras liv. Hon undrade hur det hade gått för Kamil och Samuel. Kanske hade de kunnat fly någonstans. Hon hoppades det. Eftersom nyhetssändningen hade inte fungerat hyste hon inget större hopp för deras egen överlevnad. Simon, som brukade vara den med alla planer, hade inte heller kommit på en lösning. Om någon annan, som militären, hade sett dem så skulle de ha varit räddade nu. Otilia hade haft svårt att ta till sig idén om att leva i en spelvärld, trots att de redan från början hade kallat Glitcharna för vad de var. Hur svårt skulle inte andra tycka att det var då? Samtidigt fanns det en större chans att de skulle börja tro på det nu, eftersom försvinnandena i sig var så konstiga och ingen annan förklaring hade kommit fram. Inget som inte lät lika konstigt som teorin de själva förde fram.

Gustav hade försökt nå någon via satellit-telefonen, men ingen hade svarat. Hon kurade sig närmare Simon och lade huvudet mot hans axel. Han andades tungt, och förmodligen sov han. Otilia drog handen över magen och kände på såren genom bandagen. De kändes ömma och det uppsvullna skinnet smärtade, men trots att hon tvivlat på Katarina och hennes påstådda förmåga som sjuksköterska så hade såren börjat läka. Hon trodde inte att det fanns några bitar av glas kvar i henne, men hon visste inte säkert. Det skulle visa sig så småningom. Otilia flyttade armarna runt Simons midja och drog in hans doft genom näsborrarna. En bekant lukt som betyder trygghet.

Otilia vaknade av en upphetsad röst.

“Jag tror jag hörde något!”, sade Gustav. Han tryckte in en knapp på satellit-telefonen. “Hallå? Hallååå?” Telefonen låg tyst i hans hand. Han lyssnade intensivt, men inget mer hördes. “Fan!” Han slängde ner luren mellan dem och den studsade mellan Otilia och Katarinas ben. Ett dovt ljud kom från telefonen. Alla spände öronen. Sedan började den knastra högt. Gustav plockade upp den igen och satte luren mot örat. Knastrandet kom i olika långa intervaller.

“Det är någon som pratar!”, sade Katarina högt.

Gustav stirrade på henne och gav henne en ilsken hyschning mellan tänderna och pressade örat ännu hårdare mot luren.

“Vi är i nyhetshuset, i en bunker! Vi kan inte komma ut!” Han skrek orden, men det enda som hördes var ett kort brusande som ekade ut ur telefonen. “Fan, det måste vara för att vi är för långt ner.” Gustav hoppade upp på fötter och tände ficklampan. Han öppnade bunkerdörren och fortsatte med långa, snabba steg upp för trappan. Han stannade halvvägs upp. Det var bara några få slag som hördes på dörren. Det måste ha gått fler dagar än de trott sedan de blev instängda om det var så få kvar. Trots risken att locka till sig fler Glitchar ropade Gustav ut var de var igen och informationen att de inte kunde ta sig ut. Telefonen knastrade högt. Det enda ordet som kunde urskiljas var “vi”. Sedan tystnade telefonen helt. Gustav lyste på den med ficklampan.

“Den tar emot något slags meddelande!” Han fortsatte att stirra på mobilen, medan Otilia och Simon reste sig upp och gick mot Gustav.

“Vad står det?”, frågade Simon.

“Jag vet inte än. Den tar fortfarande emot- ah, nu.” Gustav knappade på telefonen. “Ska jag öppna det?”

“Om de har numret hit så måste de ha sett nyhetssändningen.”

“Okej… vänta lite. Det är en länk här? Det står att vi ska trycka på den.”

“Men gör det då! Sluta söla, jag vill komma ut härifrån!”, ropade Katarinas röst från soffan.

Gustav höjde ögonbrynen mot Otilia och Simon, men de sade inget. Han tryckte på mobilen.

“Det händer inget. Ingen webbsida eller-”

Ett öronbedövande tjut ljöd från telefonen. Gustav blev så chockad att han tappade den på trappan där den fortsatte att skrika. Ljudet studsade mellan väggarna i det trånga trapputrymmet och ökade i styrka. Otilia hade aldrig hört ett så högt pipande och måste hålla för öronen, rädd att förlora en bit av hörseln. Det lät mycket högre än billarmen hon hade använt sig av tidigare. Gustav höll själv för öronen medan han tvingade sig själv ner på knä. Han lyfte upp telefonen i handen och knappade på den för att försöka stänga av ljudet. Den reagerade inte. Efter flera sekunder kastade han den ner på trappsteget och stampade på den. Ingenting hände. Han stampade ytterligare gånger på den, men ljudet fortsatte. Till sist tog han upp mobilen och kastade den i väggen. Äntligen tystnade den.

Otilia suckade lättat och släppte ner händerna från öronen. Hon önskade genast att hon inte gjort det. Vad ljudet hade döljt och lockat till sig var bankandena på dörren. Ilskna vrål kom från folkmassan utanför den och fick Otilias hjärta att nästan stanna helt. Hon höll andan för att inte göra ett ljud ifrån sig. Gustav backade och riktade ficklampan mot den bångnande dörren. Ingen av dem sade någonting. Otilia kunde inte släppa blicken från dörren som började bukta inåt. Skarpa smällar av ben som knäcktes hördes genom metalldörren i Glitcharnas vilja att ta sig in. Otilia kände tårar rinna ner för hennes kinder och hon höll tillbaka en snyftning. Hon var rädd. Så fruktansvärt rädd. Och hon tyckte synd om människorna där ute. Trots att de gjorde allt för att ta sig in till dem och förgöra dem så hade de en gång varit människor. Människor som hon kanske skulle ha lärt känna och tyckt om. Vänner som hon älskat. Varför skulle alla behöva stå ut med det här? Varför hände det? Varför? Snart skulle de vara döda. De skulle mördas av Glitchar som inte visste varför de betedde sig som de gjorde. De skulle dö allihop. Simon, Gustav, Katarina. Deras ofödda barn. Nej. Nej, om hon kunde göra något åt det så skulle de inte komma åt dem. Då kunde hon inte stå och tycka synd om sig själv. Hon måste kämpa.

“Gustav! Stäng dörren”, sade Otilia.

Han rörde sig inte. Otilia lossade Simons stenhårda grepp om hennes arm och snubblade fram mot ljuset. Smärtan i hennes mage fördubblades, men hon låtsades inte om den. Simon stod kvar med handen lite utåt sidan, som att han frusit till is. Katarina jämrade sig svagt under filtarna i soffan.

“Gustav! Backa!”

Hon drog i hans axel och han vände sig om. Ögonen var stirriga av panik och blicken ofokuserad, som att han kände inte igen henne. Det låg som en grå slöja över hans blå ögon och hans hud var blek och glansig av svett. En lång blond slinga hade lossnat ur den lilla hårknuten och hängde vid hans kind.

“Gustav, kom igen!” Hon ryckte i honom flera gånger till innan hon slog till honom med handflatan, men han verkade inte ens märka att hon rört vid honom. Otilia drog hårdare i hans arm, men han stod kvar på samma ställe. Otilia kände hur det sved och bultade innanför bandaget när hon med ett kraftfullt ryck drog honom bakåt. Han landade hårt på ryggen, ändå rörde han sig inte. Otilia höll händerna mot magen, men andades sedan djupt och stålsatte sig. Ändå kände hon paniken närma sig, och den byggdes på ännu mer när ficklampans ljus inte vidrörde dörren längre. Hon kastade sig fram till Gustav och började dra honom bakåt. Han höll ficklampan i ett krampaktigt grepp. Efter några steg kunde Otilia inte dra honom längre. Det gjorde för ont. Hon släppte honom och lade handen över magen.

“Gustav, du måste röra dig!” Hennes röst bröts och tårarna fick henne att hulka. Sedan drog hon loss ficklampan från hans hand och riktade den mot dörren. Glitcharna skulle vara på dem om bara några sekunder. Hon kände sig svimfärdig. Hon lyste med ficklampan efter trappan mot bunkerdörren. Det var inte så långt kvar till säkerheten. Om Gustav bara ville röra på sig! Precis när hon tänkt tanken gjorde han det. Åt fel håll. Han rusade upp för trappan och Otilia följde honom med ficklampan. Chocken gjorde att hon inte kunde röra sig, slita honom med sig ner en gång till. En flyktig tanke gick genom Otilia att lämna honom till hans öde. Men det skulle hon aldrig förlåta sig själv för. Hon älskade Gustav, och det skulle vara som att lämna Karin åt sitt öde istället för att hjälpa henne den där gången på dagiset.

I mitten av trappan stannade han upp. Telefonen. Det var telefonen han rusat efter. Han plockade upp den i handen igen och tryckte på några knappar för att se att den fungerade. Skärmen lyste upp hans ansikte när den startade igen. Men när telefonen startade kom också tjutet tillbaka. Otilia motstod impulsen att släppa ficklampan och hålla för öronen. Chocken av ljudet fick Gustav att tappa telefonen igen.

“Gustav! Lämna den, den kommer bara-”

Dörren kanade en bit ner för trappan, skrynklig av den massiva styrka den utsatts för. Gustav stirrade förvånat på människohopen som kom mot honom. Sedan började han springa, utan att plocka upp telefonen igen. Glitcharna som var längst fram ramlade över flera redan döda Glitchar, över dörren och rullade ner för en del av trappan. Trycket från de andra Glitcharna gjorde att det inte fanns en chans att ta sig förbi dem. Flera av de som rusade mot dem först hade brutna ben och armar, men de fortsatte framåt som att de bara hade en sticka i foten. Benen vek sig på dem efter några steg, men de som kom in efter dem tog över deras plats. De kastade sig över varandra för att komma fram först. Det enda som gjorde bevisade att de inte var normala längre var hatet som brann i deras ögon. De var alla unika och såg bara ut som skadade människor. Otilia önskade att de inte skulle se så mänskliga ut. Det gjorde det svårt för henne att låta bli att se dem som vanliga människor. Några av Glitcharna stannade till vid telefonen och försökte banka sönder den, men fler och fler drog sig ner mot ficklampans ljus och kastade sig över och förbi de som stannat.

Gustav drog med sig Otilia in i rummet och de började dra dörren inåt, medan hon satte ficklampan mellan tänderna. Dörren hade nästan stängts helt när en solbränd arm med lila nagellack sträcktes in mot dem. De fortsatte att försöka dra igen dörren, men armen drogs inte tillbaka. Otilia började andas djupare och hon drabbades av en kraftig yrsel. Inte få panik, inte få panik. Men om de inte kunde få bort armen på Glitchen inom några sekunder skulle de inte kunna hålla dörren. De skulle rycka upp den, och kasta sig över dem.

Otilia och Gustav stirrade hjälplöst på armen som fäktade runt för att få tag i något. Otilia spärrade upp ögonen när hon såg Simon i ögonvrån. På en sekund var han vid dem och drämde ner svärdet vid Glitchens armbåge. Med en hög smäll bröts armens benpipa, men skinnet gick inte sönder och Glitchen drog sig inte tillbaka. Fingertopparna på fler händer kom runt hörnet och Otilia drog allt hon kunde i metallhjulet för att få dörren att stängas. Simon slog mot armen en gång till, men bladet var så slött att det knappt gjorde någon skillnad. Katarina tog tag i dörrhjulet och drog tillsammans med dem. Simon släppte svärdet och hjälpte till. Med ett kraftigt knak gick dörren igen. Armen lossnade från sitt fäste och sprejade ner dem med blod. Det mesta av kraften hade kommit utifrån och tryckt dörren på plats, trots att några händer fortfarande gripit tag i den. Pipet och tumultet utanför dämpades när de vred om ratten till låset och Otilia vägrade se på blodet som rann ner efter dörrspringan när låskolvarna sköts in. Hon gjorde allt för att inte kräkas. Kväljningarna drog ihop hennes magmuskler och hon flämtade till. Men de hade klarat det. Otilia gled ner efter bunkerdörren och ryckte till sig handen när den landade på den bortslitna armen.

Fyra decimeter järn skulle bli svårare för Glitcharna att ta sig igenom. Hon log brett och kände en våg av glädje slå över henne, tills hon insåg att de faktiskt var i värre knipa nu än de varit tidigare. Vad hade de åstadkommit med att stänga dörren? De hade samma val som förut. Svälta ihjäl, törsta ihjäl, frysa ihjäl, eller att någon av dem skulle Glitcha. Glitcharna kunde inte längre ta sig in till dem, men å andra sidan hade de inte en chans att ta sig ut heller. Om de hade försökt få upp dörren på ett tystare sätt så kanske de hade kunnat ta hand om Glitcharna de mött där ute, men nu hade de en dörr som de kanske inte ens kunde öppna längre, inte ens slå sig igenom den. Mängen av människor som rasat omkull där ute skulle göra det omöjligt att öppna dörren över huvud taget, och då spelade det ingen roll hur många Glitchar som levde eller var döda. Som det lät utanför just nu så skulle de behöva fler än fyra personer för att få upp den.

Otilia lutade huvudet i sina händer och lät tårarna falla fritt. Hon ryckte till när hon kände en varm hand på hennes axel. Simon satte sig bredvid henne och höll om henne hårt. Han viskade tröstande i hennes öra, men hon kunde inte höra vad han sade genom oväsendet bakom dörren. Gustav tog upp ficklampan och lyste på dem innan han riktade ljuset mot soffan där de alla kurat ihop sig tidigare. Simon tog henne under armen och förde henne bort från dörren. Hon märkte först nu hur kall hennes rygg hade blivit.

De kurade ihop sig under filtarna tillsammans med Katarina och Gustav. Trots att bunkerdörren stängde ut mycket av ljudet hörde hon inte vad Katarina sade. Otilia kände att hon inte heller ville höra vad hon hade att säga. Hon lyssnade på pipet som hördes utanför dörren men som nästan doldes helt av allt bankande. Hon hade hoppats att Glitcharna kunde få den att sluta tjuta så att det inte skulle komma fler Glitchar. Det skulle säker ta veckor innan alla gav sig av och då skulle de redan vara döda. En metallisk odör spred sig till hennes näsborrar. Hon drog tröjärmen över hennes ansikte. Blodet som fastnat där hade börjat torka, men förmodligen var det armen som Simon hade brutit som förde lukten med sig. Om bara bankandet ville sluta.

Hon försökte sträcka på sig, men eftersom att de var så tätt sammanknutna kände hon att hon inte kunde röra sig ordentligt. Otilia beslöt sig för att låta det vara, men snart kände hon en panikartad känsla smyga sig på henne. Som att om hon inte flyttade på sig nu skulle hon aldig komma loss från högen av varma kroppar. Hon knuffade undan Simon och ställde sig upp. Den metalliska lukten blev starkare.

“Vad är det?”, frågade Simon.

“Inget”, ljög hon. “Jag måste bara sträcka lite på mig.”

Hon sträckte upp armarna över huvudet och tog ett djupt andetag. Det stack till av smärta. Hon drog händerna efter magen, men ingenting kändes annorlunda. Det gjorde ont, men hon måste ha inbillat sig något. Hon hasade upp tröjan och förde handen över skinnet. Nej, hon hade trott rätt. Såret hade gått upp, men det verkade bara vara lite grann. De hade ingenting kvar som skulle hjälpa ändå. Hela förbandskitet hade gått åt när de plockade ut glasbitarna och sedan bytt bandage en gång. Hon stod stilla med tröjan upplyft och hoppades att luften skulle hjälpa såret att sluta sig bakom bandaget. Efter vad som kändes som en evighet suckade hon djupt och drog ner tyget igen. Hon ville inte känna om det hade hjälpt, men det kröp i skinnet precis som på en sårskorpa som läker. Om hon hade tur hade såret hade dragit ihop sig lite grann. Långsamt smög hon in i Simons armar igen och knölade in fötterna bland de andras ben.

Det var mörkt. Det var varmt. Svetten klibbade fast kläderna på hennes kropp. Hon trevade med händerna omkring sig, men de andra var borta. Dunkandet och det evigt pipande ljudet hade tystnat. Hon såg sig förundrat om, trots att hon inte kunde se något alls. Var var de andra? Hon reste sig upp från soffan och ropade deras namn. Inget svar. Vad hade hänt? Hon visste inte om det var dag eller natt, bara att hon var instängd. Hon gick genom rummet utan att känna några väggar. Otilia blev plötsligt iskall, och det kändes som att hon var på väg att frysa ihjäl.

“Simon!” Hennes hjärta började dunka hårdare. “Simon!”

“Jag är här, det är lugnt. Lugna dig.”

Det lät som att han befann sig nära, ändå kunde hon inte känna honom omkring sig. Otilia fortsatte in i mörkret, mot hållet där Simons röst hade kommit. Hon snubblade över något och föll. Hon landade i en varm, mjuk hög som luktade järn. Det kändes som en lättnad mot för det kalla rummet. Någon lade sin hand över hennes rygg, men personen hade inte Simons doft. Sedan lades en annan arm runt hennes midja. Kroppen som armen tillhörde måste vara Simon. Hon skulle känna igen hans lukt bland tusen andra. Sedan kände hon en annan, smalare arm som lade sig över hennes svank. Katarina. Hon suckade av lättnad. Hon hade inte blivit lämnad. Hon kramade om Simon, men rynkade förbryllat ögonbrynen när hon kände något blött. Ändå blundade hon och sjönk in i armarna och tryggheten som de fick henne att känna.

Hon öppnade ögonen till glipor när ett rött sken plötsligt lyste upp rummet. Hon stirrade på ficklampan som någon hängt upp i taket. Den hade väl inte lyst rött förut? Något rörde sig i ögonvrån. Först brydde hon sig inte, men det var något som pockade på hennes uppmärksamhet. Hon vred huvudet så långt hon kunde. De tre armarna som kramade om henne hindrade henne från att se vad det var. Plötsligt spärrade hon upp ögonen. Hon försökte dra sig ur deras grepp, men kunde inte. Hon sparkade vilt för att ta sig loss.

“Släpp mig! Släpp!”

Trycket av armarna fick henne att hamna ännu längre in. Ändå lyckades hon med en viljeansträngning vrida sig så mycket att hon kunde se vad som hade rört sig i ögonvrån. Det var en blodig människa med en smutsig, grå huvtröja och jeans. Hon kunde inte se personens ansikte men den saknade en arm och blodet rann ner på golvet. Den haltade fram på ett brutet ben som krasade under dess egen vikt. Otilia kunde inte röra sig mer, men hon kände att hon ville komma så långt ifrån den som möjligt. Personen hasade in i ljuset. Otilia kunde inte undertrycka skriket från hennes läppar. Det fick inte vara sant. Det fick inte vara sant.

Simons ansike var fyllt av hat. Han kom mot henne så snabbt han kunde. Hon hade aldrig sett hans ögon så kalla förut. En annan person rörde sig bakom honom. Katarina. Hennes ljusa hår var rosafärgat av blod och hennes mage var uppskuren. En del av inälvorna hängde utanför såret och hon hade förlorat ett öga. Inte sant. Inte sant. Inte sant. Otilia ville blunda. Hon kunde inte. Hon kunde bara stirra på de två personerna som kom mot henne för att slå sönder henne. Från det andra hållet kom Gustav. Otilia visste att det var han redan innan han kom in i ljuset. Han rörde sig ryckigt och när Otilia fick se hans ansikte ville hon rygga tillbaka. Det var helt sönderslaget. Ögonen var igenmurade och hans näsa var bruten. Hon kände knappt igen honom, men det måste vara han. Det blonda skägget och det runda ansiktet. Otilia svalde hårt. Krasandet som kom från Simons ben när han gick fick henne att vilja kräkas.

Hon försökte än en gång göra sig fri från armarna runt henne. Sedan började hon andas tungt. Om Simon, Katarina och Gustav kom mot henne, vad höll fast henne? Hon ville inte veta. Hon ville absolut inte veta. Ändå kunde hon inte låta bli att försöka se vad hon låg på. Hon önskade att hon inte gjort det. Impulsen att spy var så stark den här gången att det kom upp galla i hennes mun. Ihopdragningarna i hennes mage var så starka att hon hade svårt att inte skrika. Hon knep ihop ögonen och bet ihop tänderna. Hon kunde ta sig ut. Hon måste. Högen hon funnit som var mjuk och varm var gjord av avhuggna kroppsdelar. Kroppsdelar från minst tio personer, varje del kämpade för att hålla henne på plats. Otilia sparkade allt hon kunde och skrek tills hon trodde att lungorna skulle spricka, men kroppsdelarna tyngde ner henne så mycket att hon bara kunde röra sig några centimeter. En hand snärtade till över hennes ansikte och en annan placerades över hennes mun. Hon försökte bita tag i den, men kunde inte få något grepp. Det sista hon såg var Simons ansikte, redo att döda.