22

“Är du säker på det här?”, frågade Kamil lågt.

“Typ. Inte helt, men typ. Om jag minns rätt är det så man gjorde.”

“Om du inte är säker på det här är vi alla döda.”

“Är Simon och Samuel klara?”

Kamil riktade ficklampan mot skogen och signalerade. En sekund senare blinkade skenet av en annan ficklampa två gånger.

“Redo? Det här är fan skitläskigt. Trots gatlyktorna är det förjävla mörkt.”

“Men vi kommer inte kunna göra det i dagsljus. Då är det dags att sticka. När jag vinkar är det dags att springa.”

Hon såg runt hörnet mot parkeringen. Ett tjugotal Glitchar stod spridda över parkeringsrutorna, helt stilla och med raka ryggar utan att blicken fästes vid något alls. Det var två som stod med ansiktena riktade mot dem, men Otilia hoppades att de inte skulle märka dem förrän de kastat iväg flaskan med bensin och olja. Från vad de sett inne i butiken fanns det ännu fler Glitchar på baksidan mot järnvägsspåret. De skulle inte lockas dit av den lilla bomb som de konstruerat, så de skulle inte störa dem. Hon höjde tändaren mot tyget och såg till att det fattade eld innan hon kastade iväg flaskan så långt hon kunde. En stark ilning gick genom hennes stukade handled och plastflaskan landade tidigare än hon hade hoppats. Den rullade bara en liten bit bort med ett skrapande ljud av plast mot grus. Elden som hon tänt på trasan fladdrade till och minskade till en tunn rökslinga som spred lukten av bränt tyg. Otilia drog in ett darrande andetag. De skulle behöva komma på en ny plan. Sedan växte en liten flamma upp igen och den lilla lågan letade sig upp mot öppningen. De två Glitcharna som såg åt deras håll blinkade långsamt. Deras munnar öppades så mycket att ögonen stängdes och ur deras strupar kom ett gruttalt vrål som ekade genom tystnaden och Otilia rös till.

Hon viftade med handen mot Kamil och skyndade mot hörnet av butiken. Kamil stod som fastfrusen. Hon skyndade tillbaka och drog i hans arm, men han vägrade röra sig. Då kom explosionen. Den blev större än hon trott att den skulle bli. Explosionen fick det att ringa i hennes öron, ett brandlarmsliknande tjut med en skallrande klocka. Stora droppar av olja kastades åt alla håll och några heta klumpar plaskade ner bara centimeter från där de satt. Nästan alla fläckarna brann och Otilia tackade för att gatlyktorna sken starkare än lågorna vid deras fötter. Plötsligt slutade Glitcharnas vrål abrupt och de började röra sig mot dem, komma ur transen de var försatta i. Rörelserna var långsamma, men snart skulle de komma mot elden med fullt utvecklat raseri. Vrålen hade väckt de andra Glitcharna och snart skulle alla kasta sig över dem. Luften ströps i hennes bröst.

“Kamil!”, väste hon hektiskt och drog i honom. Hon kände iskalla svettdroppar bildas längs hennes nacke.

“Kamil, kom igen nu då!”

Det var som att Glitcharna till slut hade kommit ur sin dvala och många av dem började rusa mot flammorna med rasande tjut som ekade i den annars tysta natten. Han vände sig äntligen om, men såg inte på henne. Han skyndade förbi henne runt hörnet på butiken mot Simon och Samuel och hon rusade efter honom, försiktig med att hålla sig så gömd hon kunde under tiden. Gatlyktan vid lastkajen sken över en blå, liten rostig bil som haft sin glanstid under åttiotalet.

De hade redan börjat packa och hjälptes åt genom att langa. Det var inte mycket, men de skulle klara sig i några dagar. Det som tog upp mest plats var den halva dunken med bensin och en dunk vatten. Två kassar med konserverad mat och Otilias datorväska, sedan hade de packat klart och Samuel stängde bakluckan så tyst han kunde. De gick upp på lastplatsen och inåt butiken. Kamil öppnade sidodörren och de andra följde efter. Han stängde dörren efter dem. Alla pustade ut. Planen att locka Glitcharna bort från dem med ljudet av bomben hade lyckats ganska bra, sedan var det ett plus att lågorna distraherade dem som var tillräckligt nära att höra dem. Otilia tittade snabbt upp när dörren till lastkajen stängdes och nödutgångsskylten släcktes med en sjunkande elektrisk ton. Det blev kolsvart i varuhuset. Ingen rörde sig på vad som kändes som flera timmar.

Otilia grep tag i Simons arm och drog honom mot personalrummet. Han tvekade, men fortsatte sedan efter henne. De andras fotsteg följde dem. När de kom in i personalrummet var allt lagt i mörker.

“Jävla skit”, muttrade Otilia och trevade sig fram till en stol som hon lyfte fram till fönstret, där ljuset från flammorna av bomben lämnade lite ljus. Hon klättrade varsamt upp på den och kikade snabbt ut genom fönstret innan hon satte sig ner igen.

“Vad är det?”, frågade Kamil.

“Viska. Det här är ju världens sämsta timing. Varför nu?” Hon gnussade händerna över ansiktet.

“Vad? Att elen gått?”

“Ja. Fattar ni inte? Lågorna från bomben kommer att synas hur långt som helst nu när gatlyktorna är släckta.”

Ingen sade emot henne. Samuel klev fram och tecknade åt henne att han ville titta. Hon reste sig långsamt upp.

“Titta fort i så fall. Om de ser ditt ansikte är vi döda”, viskade Simon. Han satte sig med ryggen mot väggen och Kamil följde hans exempel. Samuel kikade ut i några få sekunder, men blev sedan fast där.

“Ja, jävlar”, sade han med torr och andlös röst. Otilia tryckte ner hans huvud från fönstret.

“Hur såg det ut?”

“Det kommer fler och fler hela tiden. Till alla små flammor.”

“Varför behövde du lägga olja i blandningen? Så jävla dumt”, sade Kamil.

“För att om de inte drogs till ljudet så skulle de samlas runt flammorna. Det var ju det vi kom överens om.”

“Men nu kanske det dödar oss.”

“Vad är det med dig? Vi upptäcktes nästan där ute, och du skulle säkert vara död nu om jag inte ruskat om dig.”

“Vad fan vet du om saken? Du kommer och försöker-”

“Sänk rösten, Kamil”, sade Samuel skarpt.

“Hon vet inte vad hon-”

“Berätta för henne då? För jag vet inte heller.” Samuel korsade armarna framför bröstet.

Kamil höll ögonkontakten med Samuel och vägrade bryta den. “Hon var där. Hon.”

Samuel nickade långsamt och lade en hand på Kamils axel. “Jag är ledsen. Men ta inte ut det på Otilia.”

Kamil ruskade av sig handen, reste sig upp och gick en bit därifrån. Hans figur syntes knappt i mörkret. “Men vi måste ju göra något. Om Fabian…” Hans röst dog ut innan han avslutat meningen.

“Vi kan gå ut och kolla imorgon.”

En tanke hade gnagt i Otilia en stund, men hon var osäker på om hon borde fråga. När Kamils axlar sjunkit lite och han lossat knytnävarna till öppna händer harklade hon sig försiktigt.

“Din… flickvän?”

Hon fick inget svar, men hon tog det som ett jakande när hans huvud hängde framåt. Otilia önskade nästan att hon inte sagt något alls. Hon stod stilla utan att kunna komma på något mer att säga.

Vrålen från Glitcharna började dö ut och Simon gick till stolen, utan att säga ett ord. Han klättrade upp och såg ut genom fönstret. Han duckade snabbt och hoppade ner.

“Såg de dig?”, frågade Otilia. Hennes hjärta bultade hårt, redo för språng.

“Tror inte det. Men vi kommer att ha problem att komma iväg imorgon.”

“Vad menar du?”

“Att det har kommit ännu fler Glitchar. Rätt många, faktiskt.”

“Är ni säkra på att ni inte vill följa med oss?” Otilia vände sig till Kamil och Samuel. Samuel tittade på Kamil, som fortfarande stod med ryggen vänd mot dem.

“Nej. Vi stannar här”, sade han svagt.

“Men-”, började Otilia, men tystnade när Simon lade en hand på hennes axel.

“Vi ska försöka locka med dem härifrån när vi åker, så att ni får lite tid att… ta hand om Fabian.”

Samuel nickade långsamt. Sedan blev allt tyst igen. Den tryckta stämningen irriterade Otilia, men hon visste inte varför. Ändå kunde hon förstå Kamil. Att ha förlorat hans flickvän och hans bror måste göra det svårt att se Otilia och Simon som fortfarande hade varandra. Samuel kunde inte väga upp förlusterna, men han erbjöd sin lojalitet, och det var värt sin vikt i sig.

“Ska vi gå och lägga oss?”, frågade Samuel med en lättsam ton som inte återspeglades i hans ansikte.

“Det borde vi”, sade Simon. “Men jag vet inte om jag kommer att kunna sova.” Han kramade om Otilia bakifrån och drog henne i armen med sig genom dörren. Samuel ledde Kamil genom butiken.

“Borde ingen sitta vakt?”, frågade Samuel när de närmade sig fortet de byggt av kartonger utanför postkontoret.

Simon skakade på huvudet. “Det behövs inte. Eller snarare så borde vi inte göra det. Med så många Glitchar där ute är det bara en tidsfråga innan de skulle upptäcka oss. Det sista vi behöver är att de bryter ner dörren.”

Samuel nickade instämmande. Otilia gick fram till Kamil och gav honom en kram. Hon förväntade sig nästan att han skulle slå till henne, men blev förvånad när han svarade med att ge henne en hård kram tillbaka. Han luktade varm hud, salt, svett och snus. Han höll henne så länge att hon trodde att han somnat med pannan lutad mot hennes axel. Hon visste inte om det hjälpte, men om det var vad han behövde just nu tänkte hon inte vara den som backade först. Plötsligt lossade han greppet om henne och riktade blicken mot vägen utanför butiken. Han gick med sakta steg fram mot glasdörrarna.

“Kamil, låt-”, började Otilia, men sedan såg hon det som dragit till sig Kamils uppmärksamhet. Hon stannade en bit bakom honom med öppen mun.

En bil körde på vägen, med strålkastarna påslagna. Den närmade sig med hisnande hastighet mot järnvägsövergången och Glitcharna på parkeringen började springa mot den. Föraren verkade inte märka av gruppen av människor som kastade sig fram mot vägen och bilen fortsatte framåt. Den närmade sig korsningen där man svängde av mot butiken. Glitcharna ryckte fram som en vällande storm och slet sig och slog omkull andra för att bli den som nådde målet först. Bilen saktade inte ner, och hann inte bromsa eller väja undan när tre Glitchar rusade ut i vägen framför den. Otilia skrek till och satte händerna för munnen. Krocken fick bilen att rämma in i sidan på gatstenen vid korsningen. Bilen voltade och landade med ett metalliskt krasande, med taket intryckt som på en krossad konservburk och den kanade över vägen. Strålkastarna blinkade till men fortsatte att lysa samtidigt som kraften bakom kraschen fick fordonet att glida efter asfalten och spruta gnistor. Den for in i en övergiven bil som med tjutande däck puttades åt sidan med ett kraftigt dån. Glitcharna närmade sig vraket, men det krossade taket blockerade dörrarna och hindrade den där inne att komma ut. Glitcharna dunkade på bilen med knytnävar vart de än kom åt och när det inte fanns mer plats klättrade fler upp på bilen och började slå med nävarna där också. Även om de som satt i bilen hade överlevt kraschen så var det ute med dem.

Glitcharna tätnade och skymde allt ljus från strålkastarna. Månen som sken ner på vraket var det enda ljus de hade att se med, men det var mer än nog. Otilia ville ut och hjälpa till, men till och med i hennes chocktillstånd förstod hon att de inte kunde göra något. Den känslan rev henne inifrån som en vass nagel mot hennes inälvor. Stålkastarna sken genom gliporna mellan Glitcharna och det Otilia såg fick alla att backa snabbt bakåt. Glitchar närmade sig från alla fyra vägarna som ledde till korsningen. Från parkeringsplatsen kom ännu fler Glitchar och alla sprang mot vraket.

“Vad gör vi nu?”, kved Otilia.

“Vi kan inte göra annat än att vänta. Och vi borde försöka sova”, sade Simon matt.

“Men om de kommer hit så-”

“Då har vi haft jävligt mycket otur. Vi kan ändå inte ta oss härifrån nu utan att få alla efter oss också.”

“Men det måste finnas över tvåhundra därute nu, och fler kommer att-”

“Vad vill du att vi ska göra då?”

Otilia bet sig i läppen och skakade långsamt på huvudet utan att se på honom. Sedan hasade hon iväg mot sängplatsen i mörkret. Snart lade sig Simon bredvid henne och Kamil och Samuel gick också och lade sig.

Otilia låg och vred sig i vad som verkade vara timmar och förstod sig inte på Simon och Kamil som snarkade högljutt efter bara några minuter. Hon reste sig sakta och gick på tå fram till den yttersta av kartongerna. Där reste hon sig försiktigt och kikade över pappersmuren. Det var tomt utanför glasdörrarna. Hon tog djupt andetag och sprang runt barrikaden. Hennes fötter gled och på bara någon sekund satt hon i hörnet där dörren var monterad. Därifrån skulle hon vara mindre synlig och kunna betrakta nästan hela vraket. Stengolvet kändes kallt under jeansen, men hon vågade inte riskera att någon av Glitcharna skulle få syn på hennes fötter. Hon drog benen tätt intill sig och lade armarna om dem.

Mängden människor som fanns där ute fick henne att minnas en konsert hon varit på för några år sedan och hon föreställde sig bilen som scenen där popstjärnan spelade. Hon tyckte sig till och med se henne sittandes där uppe på taket med mikrofonen i hand och inte bry sig om den stora publien som klättrade upp bredvid henne. Sedan krympte kvinnan ihop till en ung flicka, med brunt och rosettprytt hår.

Otilia var på väg att resa sig upp för att ta sig till henne, rädda henne, när hon mindes. Det var flickan hon sett i vardagsrummet innan Simon och hon flydde. Otilias lungor knöts ihop till en boll och hon kunde inte andas. En antarktiskyla spred sig genom hennes mage och hon motstod impulsen att skrika rakt ut. Flickan satt på bilen iklädd en vit klänning med röda skor som syntes ända fram till butiken trots Glitcharna. Hon hade en jeansjacka på de tunna armarna och hon log mot Otilia. Det var ett sött och glatt leende, något som inte passade bland hopen av människor och mörket.

Otilia följde hennes rörelser hypnotiskt med blicken. Flickan vred huvudet åt sidan och tittade på en av Glitcharna som krälade över biltaket. Hon lyfte handen och lade den över den rödhåriga kvinnans huvud och strök hennes hår, nästan ömt. Sedan lät hon fingrarna vila i kvinnans hår och vände huvudet mot Otilia och skänkte henne ett strålande leende som gjorde det svårt för Otilia att svälja. Flickan höjde ögonbrynen i låtsad förvåning och dolde ett skratt bakom handflatan. Sedan lyfte hon fingret och pekade på en plats bredvid Otilia.

Otilia vred ofrivilligt blicken från flickan. En Glitch stod precis utanför dörrarna, men den kraftiga mannen hade ännu inte vänt huvudet inåt butiken. Otilia hade omedvetet tagit ett steg framåt, och om hon rörde sig nu skulle Glitchen utan tvekan se henne. Sedan skulle det skapa en kedjereaktion och han skulle locka till sig fler. Otilia riktade blicken mot flickan igen, som gapskrattande ställde sig upp på bilens undersida. Hon skrattade så att tårarna rann efter hennes kinder och hon höll ena armen runt magen. Sedan slutade hon abrupt, och leendet falnade. Istället satte hon pekfingret och tummen längs hakan och trampade irriterat med foten. Sedan lade hon armarna i kors med en axelryckning. Hon förde ena handen en bit ovanför huvudet, knep ihop fingrarna som att hon höll i kanten av en stormhatt och nickade mot Otilia, som en magiker som bugar efter en show.

Otilia kunde inte släppa blicken från henne, men var starkt medveten om att Glitchen utanför fönstret var påväg att vända sig mot henne. Flickan släppte greppet på sin låtsashatt och hon höjde foten långsamt, tills hon stod på ett ben. Armarna for ut i sidorna när hon med all kraft krossade den rödhåriga Glitchens skalle med hälen. Med ett ‘BOOM’ exploderade bilens motor. Glitchen som tittade nästan direkt på Otilia öppnade gapet lika brett som de två hon sett tidigare innan han släppte ut ett avgrundsvrål som äntligen satte Otilias muskler i rörelse. Hon såg snabbt på mannen och sedan tillbaka mot bilen. Flickan var borta, men skallen på kvinnan var fortfarande krossad och försvann under en ny samling Glitchar som klättrade upp på fordonet mellan de annalkande flammorna.

Otilia kastade sig flämtande bakom kartongväggen så snart Glitchen utanför dörrarna började springa. Hon blundade och svalde hårt. Kontinueliga rysningar gick genom hennes kropp och hon hade frossa. Hon slickade sig om läpparna och upptäckte att det nästan läkta såret från kampen på dagiset hade gått upp. Hon förde händerna till ansiktet och kände efter med fingrarna. Alla såren var blöta. Otilia stirrade rakt framför sig och rev med naglarna i huden. Hon kände paniken och ångesten bygga sig upp i henne. Hon drog benen till sig och började gunga fram och tillbaka, försökte lova sig själv att allt var okej. Att hon sett i syne igen. Hon gungade sig själv snabbare fram och tillbaka och hennes kropp vägrade lyda henne. Ändå for hennes arm ut i en vid vinkel när hon kände en hand runt hennes axlar.

“Ajaj, jävlar. Du slåss ju”, sade Samuel med ett kvidande. Sedan böjde han sig ner och lade en arm runt hennes axlar. Det tog flera minuter innan Otilia hade full kontroll över sina muskler igen och Samuel hjälpte henne till sängen. Hon hatade att inte kunna bestämma själv hur hennes kropp skulle reagera, men det verkade vara ett återkommande problem. Hon låg och tänkte på flickan hon sett där ute och hennes stumfilmsshow. Det kändes omöjligt att somna, men hon var mycket tröttare än hon trodde att man kunde vara. Snart slöts henne ögon och hon somnade.

De såg sig omkring. De såg inga Glitchar i närheten av bilen, men på framsidan fanns ett femtiotal Glitchar som stod stilla. De skulle börja röra sig mot dem så snart de startade bilen. Kraschen de sett föregående natt hade blockerat den enklaste vägen därifrån. Nu behövde de ta samma väg de tagit ner till butiken, upp för en lång backe med flera väggrupp som skulle sakta ner dem. Ändå var både Simon och Otilia säkra på att de ville försöka ta sig in till centrum.

De visste fortfarande inte hur det såg ut i byggnaden där Katarina och Gustav höll hus, men Simon gissade att de fortfarande var i radiobyggnaden och att det var dit de skulle om de skulle försöka meddela världen deras teori. Förmodligen skulle de behöva kämpa sig igenom lokalen, men det var något de var villiga att riskera. De kunde inte ändra sig nu, de hade ingen annan plan. Kamil och Samuel stod på lastkajen och såg mot dem. Kamil hade återfått en del av färgen i ansiktet, men han var forfarande blek. Han hade fått utstå mycket på kort tid. Otilia log mot honom, och fick ett halvt leende tillbaka. Det kändes som en lättnad att Samuels leende faktiskt var uppriktigt, trots att han skruvade lite på sig. Han var orolig för dem. Det var Otilia med, men på något sätt måste det gå. Trots att hon inte fullt hade accepterat att de levde i ett spel så skulle det ligga mycket i att teorin kom fram. Ju mer hon tänkte på det, desto mindre verkade andra alternativ stämma. Om de kunde övertyga andra att tro samma sak så kanske de kunde hitta en lösning.

Otilia öppnade bildörren och satte sig på passagerarsidan medan Simon nickade till Kamil och Samuel och satte sig framför ratten. Det kändes skönt att ha sagt hejdå inne i butiken istället för att vänta tills nu. Trots att de inte hade känt de här människorna mer än några dagar kändes det svårt att säga hejdå. Speciellt eftersom hon visste att det var en ytterst liten chans att de skulle se varandra någonsin igen. Otilia såg mot sidan av byggnaden. Det var ett fint morgonljus ute, men hon hade föredragit regnade. Om det hade regnat kanske det skulle ha gjort att Glitcharna halkade när de sprang mot dem, för det skulle de göra. Men nu såg de i alla fall klart, och det skulle bli lättare att se om något inte stämde.

Otilia vinkade en sista gång mot männen som valt att stanna kvar. De höjde en hand till svar och följde dem med blicken när Simon startade motorn. Den gick igång med en hostning. Han kröp framåt med bilen tills de inte längre såg dem bakom byggnaden. Då tryckte han lite hårdare på gasen, men inte tillräckligt för att dra till sig Glitcharna än. Otilia drog några djupa andetag för att försöka lugna hennes hjärta, men vågade inte blunda. Det var nu det gällde. Om något gick snett här så skulle de förmodligen inte ha en chans att komma ur det. Otilia svalde flera gånger i försök att fukta hennes ökentorra mun, men i hennes huvud dunkade hennes hjärtslag som dova amazoniska trummor och gjorde att nästan allt annat ljud förskingrades. Ändå hörde hon de gruttala skriken som kom ur ett flertal munnar när de svängde vid bilvraket.

Det var först när de kom in på vägen upp för backen som Simon gasade för fullt, och de hade bara nått det första fartguppet när Glitcharna började springa efter dem. De hade precis kommit över det när bilen fick hostade till och fick motorstopp. Simon vred på nyckeln flera gånger, men bilen utstötte bara flera små hostande och tjutande ljud innan den blev tyst igen. Han ryckte i nyckeln så hårt att Otilia trodde att den skulle gå av. Hon tittade genom bakrutan. Glicharna hade ännu inte passerat busshållsplatsen, men det skulle inte ta lång tid innan de nådde dem. Hon sökte febrilt med blicken efter något som kunde distrahera dem och blundade en sekund innan hon bestämde sig. Innan Simon hann hindra henne var hon ute ur bilen. Hon andades redan tungt och sprang allt hon kunde ner mot en bil som stod parkerad snett bakom dem med ett krossat fönster. Otilia tryckte hela hennes kropp genom den krossade framrutan och drog ner handbromsen. Glaset trängde igenom hennes tjocktröja och hon kände hur det sved till i skinnet på bröstet och magen. Bilen rörde sig inte. Hon ville skrika i frustration och panik när hon såg att en växel var i. Otilia såg den rasande folkhopen rusa mot henne bara en liten bit bort. Ändå samlade hon sig och låste upp dörren från insidan.

Bilens larm började tjuta högt, men genom det hörde hon hur Simon försökte få igång motorn. Den hostade bara. Otilia kastade sig in i passagerarsätet och slängde över en fot på förarsidan. Hon tryckte ner kopplingen och växlade snabbt ur. Bilen började äntligen röra sig långsamt ner för backen. Hon drog tillbaka benet så snabbt hon kunde och vred på benen för att ta sig ut när en hand grep tag om hennes axel och ryckte henne bakåt. Fingrarna klöste i ett krampaktigt grepp i det gröna tyget och skinnet inunder och fick en stöt av smärta att gå genom hennes arm. Ändå kändes det som att smärtan kom långt bortifrån. Otilia kände hur bilen började röra sig snabbare och slängde en snabb blick bakåt. Det satt en fastspänd kvinna där. Hennes ansikte var ungt och förvridet i en ondskefull grimas och det fanns en brinnande glöd av fullständigt hat i hennes ögon.

Otilia slog på hennes hand allt hon orkade och försökte rycka sig loss från tonåringen, men handen ville inte släppa taget. Hon visste inte vad hon skulle göra. I ren panik slängde hon huvudet åt sidan och bet kvinnans hand så hårt hon kunde medan hon försökte dra bort handen. En skarp smak av järn spred sig i Otilias mun när hon hörde kvinnans hand knaka till och greppet försvagades. Hon kastade sig ur bilen, men snubblade och landade på knäna. För ögonblicket kände hon knappt av smärtan när hennes knäskålar slog i marken och hon kravlade sig upp. Benen vek sig nästan under henne, men vrålen från den rasande folkhopen gav henne kraft att röra sig framåt. Hon kastade en snabb blick över axeln, och önskade genast att hon inte gjort det. Hopen av människor som var på väg mot henne slet i varandra för att komma fram snabbast, och trots att ett flertal saktat in vid den tjutande bilen var en överhängande del efter Otilia upp för backen. De var bara några få meter från henne, och det kändes som att de flåsade henne i nacken. Det var ute med henne. De var mycket snabbare än vad hon var, och benen ville inte lyda henne ordentligt.

Bilen hostade igång med en skräll och Simon körde sakta uppåt backen, för att inte riskera att motorn skulle dö igen. Otilia höll handen hårt mot magen medan hon kämpade sig fram mot bilen, och hon kände en förlamande kyla sprida sig genom henne när hon kände att tyget var både varm och blött. Hon vågade inte se bakåt en gång till, men hon trodde att fler Glitchar hade stannat vid bilen och larmet, men utan tvekan var det många som fortfarande sprang mot henne. Hon satsade allt på en sista spurt. Hon snubblade nästan igen när hon kom upp jämsides med bildörren, men vräkte upp den med en häftig rörelse och kastade sig in i sätet. Innan hon ens stängt dörren pressade Simon ner gaspedalen och sladdade uppåt gatan.

Otilia stängde dörren och knäppte på sig säkerhetsbältet medan hon hastigt tittade i backspegeln. Den visade att det var en stor grupp med Glitchar som sprang på vägen efter dem, men att kanske lite mer än hälften stod och slog på den högt tjutande bilen. Det måste vara fler än hundra stycken där nu, och en kraftfull yrsel drabbade Otilia. Hon kunde ha varit i bilen de höll på att slå sönder just nu. Precis som de två fransyskorna på den amerikanska kanalen. Skriken från kvinnorna hördes i hennes huvud och hon skakade på det för att försöka få dem att tystna medan hon stirrade stint på den massiva folkgrupp som fortfarande var efter dem. Några sekunder efter insåg hon att det inte var fransyskornas skrik som hon hört. Bilen som hon hade satt igång larmet på började få slut på batteri. Förhoppningsvis skulle ljudet räcka tills de hann undan. Precis när hon tänkt tanken blev ljudet från deras bil och Glitcharnas ilskna skrik det enda som ekade mellan byggnaderna, och Otilia svor inombords.

Simon släppte inte på gasen och bilen skrapade och dunsade mot det andra vägguppet. De flesta av Glitcharna vände sig mot vägen och började springa mot dem igen. Otilia hoppades att Samuel och Kamil skulle klara sig. Planen hade slagit snett, men det fanns inget de kunde göra det åt nu. Otilia gapade när de åkte förbi deras höghus. En stor del hade rasat av explosionen och byggnaden hade rasat över ett stort område. Tegel och cement låg som en meterdjup massa över asfalten, och det mesta som var kvar var de stora metallstänger som utgjorde skelettet av byggnaden. Otilia ville inte tänka på hur många människor som låg begravda i massan.

De hade nästan kommit till slutet av höghusområdet när tre personer sprang ut i gatan. De kastade sig ut från ett buskage, rakt mot dem. Simon girade undan, men råkade ändå köra på en av dem. Framrutan spräcktes i ett nät framför Otilia. Hon skrek till, men Simon lyckades hålla lugnet trots att han flämtade tungt och hans ögon var uppspärrade. Ändå saktade han inte ner. De fortsatte alldeles för snabbt ner för backen till rondellen som skulle föra dem vidare mot stadskärnan. Om han inte bromsade in snart skulle de behöva köra över den om de inte skulle riskera att sladda av vägen. Simon bromsade kraftigt och körde bilen runt rondellen. Otilia knep ofrivilligt ihop ögon och tår när hon kände att bilen lättade lite på förarsidan, men andades långsamt ut när hon kände att den dunsade tillbaka på marken igen. Hon visste inte hur de skulle ha klarat sig om kantstenarna gjort att de fick punktering, eller om bilen voltat.

Hon såg i sidospegeln att flera av Glitcharna som sprang efter dem ramlade på väg ner och blev antingen trampade eller snubblade på av andra Glitchar. Det var fortfarande en stor folkhop som rusade efter dem, och Otilia tackade för att helvetesbacken var så brant som den var. När de rundade den andra rondellen såg det äntligen ut som att de skulle komma därifrån utan förföljare. Men hon oroade sig över hur det såg ut i centrum. Nyhetsredaktionen låg på den norra sidan, dit de hade närmast. Ändå skulle folkmassan förmodligen vara mycket större där än vad den varit i deras egen stadsdel. Hennes mage bultade under hennes hand och hon försökte mota bort paniken som höll på att överta adrenalinkicken. Tänk om barnet var skadat? Ändå visste hon, till och med nu, att det hon gjort var det enda hon kunde ha gjort. Det hade tagit för lång tid annars, och det skulle ha varit slutet på henne, och förmodligen Simon också. Hon kved till när bilen körde över en stenbit och såret trycktes ihop.

De körde förbi ett fåtal bilar som krockat in i sidan av vägen och upp på cykelbanan. Avfarten till riksvägen var helt blockerad av stillastående bilar, och många av dem hade öppna dörrar, som att de som suttit i bilarna till slut valt att ge upp och gå någonstans till fots. Otilia undrade hur det hade gått för dem. De måste ha tagit sig någonstans, men var? Att de hade tagit sig till ett närliggande hus var inte omöjligt, men om familjen i huset fortfarande var hemma så skulle de förmodligen inte låta dem stanna speciellt länge.

Simon behövde gira runt flera fordon när de åkte, men vägen låg ändå så pass öppen att de kunde köra på den. De som hade försökt köra bil hade gjort det i motsatt vägriktning och försökt ta sig upp på den andra påfarten till vägen, men även där var vägen totalblockerad. Först när de kommit förbi de flesta av bilarna såg Simon på henne.

“Herregud, du har blod runt munnen!”

Otilia viftade bara avfärdande med handen mot honom innan hon drog över munnen med jackärmen.

“Du är skadad? Varför sa du inget?”

“Gasa bara”, stönade hon.

Simon fortsatte köra i högt tempo men slängde då och då en orolig blick mot henne som Otilia låtsades att hon inte såg. När de kom in mot utkanten av stan saktade Simon in och körde runt rondellen. Gatorna såg ut att ligga öde och det var kusligt tyst. Motorljudet måste höras långt in mellan byggnaderna, och konsekvenserna det kunde få var något hon helst inte ville tänka på. Hon stirrade in på sidogatorna och såg något som speglades i solljuset.

“Stanna!”, skrek hon och Simon pressade ner bromspedalen så hårt han kunde. Bältet skar in i såren hon hade på bröst och mage, och andan stockades i hennes hals samtidigt som hon nästan kände ögonen tränga ut deras hålor när hon försökte att inte skrika ut smärtan. Hon blåste långsamt in och ut luft i så djupa andetag hon vågade, innan hon knäppte loss bältet och klev ut ur bilen. Hennes knän vek sig nästan under henne när hon satte ner fötterna, och hon undrade hur länge smärtan från att ramla skulle hålla i sig. Hon stod stilla med handen på billdörren en liten stund tills knäna slutat skaka, sedan gick hon några meter in på gatan och plockade upp det glänsande föremålet. Det var perfekt. Baseballträet var gjort i metall och passade bra i hennes hand, trots att det var tungt och att en massa gruskorn satt som fastklibbade på det. Hon brydde sig inte om att torka av det när hon granskade det. Hon rullade det i handen och klämde åt runt fästet några gånger innan hon gick till två bilar som stod parkerade en bit längre bort. Det var bara en av dem som hade en blinkande röd lampa under vindrutan. Hon svingade baseballträet i en vid cirkel några gånger för att försöka vänja sig vid vikten, men vägrade se mot Simon. Hennes mage bultade dovt, och hon började känna sig lite yr. Men om de inte kunde locka hit Glitcharna så visste de inte vad de skulle behöva ta sig igenom senare. Då var det bättre att försöka kontrollera var Glitcharna skulle bege sig någonstans, och kanske skapa en öppning.

Trots att den andra bilen fömodligen saknade larm visste hon inte om det var så. Hon tog i med all kraft hon hade och drämde in baseballträet i den andra bilens sidoruta. Den krossades under vikten, men ingenting annat hände. Det var synd. Hon tog ett steg i riktning mot bilen som hade larm, men stannade upp och rynkade på ögonbrynen. Otilia sträckte in handen i baksätet och drog ut ett avlångt föremål som hon bara sett på film tidigare. Det var ett långt svärd som satt fasthakat i en svartlackerad skida. Hon drog ut bladet och synade det snabbt. Förmodligen var det ett billigt prydnadsföremål, och det var inte speciellt skarpt, men förvånansvärt tungt. Hon lät klingan glida ner i skidan igen.

Hon kunde nästan känna Simons brännande blick i nacken, men på något sätt kände hon sig ändå lugn. Hon gick vidare till den andra bilen, lutade svärdet mot dörren och dunkade baseballträet mot rutan med hjälp av båda händerna. Den gick inte sönder, men bilens alarm gick igång på hög volym. Otilia snappade till sig svärdet och sprang snabbt tillbaka till bilen och kastade sig in. Hon slängde det i baksätet, men behöll baseballträet i hennes knä. Simon log snett mot heene och höjde båda ögonbrynen, men sade ingenting.

Otilia satte inte på sig bältet igen, utan bad Simon att åka sakta framåt. Först hade han inte lyssnat på henne och gasat upp, men när hon haspat ur sig att bilens motor lät för mycket för att Glitcharna skulle gå förbi dem, mot bilens larm istället för mot dem, så saktade han ner. Otilia fick honom att stanna två gånger till för att hon skulle slå på bilar. Redan med den första bilen hade de märkt att några Glitchar hade börjat komma, men det var omöjligt att det var så få som fanns i mitten av staden.

När Otilia slagit in rutan på och startat larmet på ytterligare fyra bilar kände hon som att en kalldusch slog över henne. Anledningen till att de sett så få Glitchar var att de gick tillsammans. Många fler Glitchar än de hade räknat med strömmade fram längs gatorna, ut från sidogatorna, som en enorm protestmarsh. Mot dem. Män, kvinnor och barn, som gick snabbare och snabbare uppåt gatan, tills vissa av dem sprang framåt. Vissa föll under andra, men så snart några hade börjat springa följde de andra efter. Otilia sträckte sig mot nyckeln och stängde av bilen. Hon ångrade sig i samma stund, men nu var det för sent. En rasande folkmassa som aldrig tycktes ta slut rusade så snabbt de kunde mot dem. Hon fick en märklig känsla av att se dem komma mot bilen, de såg så… normala ut. Det enda som skilde dem åt var uttrycket och känslan av att se in i deras ögon. Otilia sjönk ner så långt hon kunde i sätet medan hon svalde och tog några djupa andetag som fick henens mage att skrika i protest. Hon blundade och grep tag i Simons hand. Den kramade hårt tillbaka. Han tycktes inte kunna sluta ögonen.

“Vad som än händer, rör dig inte”, viskade hon.

Simon kramade hennes hand till svar.

“Jag älskar dig.”