19

Otilia hade inte märkt av att hon hållit andan och luften trängde sig ut från hennes läppar som ett pysande. Det tog flera sekunder innan hon kunde förmå sig att sluta titta på den svarta skärmen och sänka handen från munnen. Kameran hade slutat fungera strax efter att den slagit i golvet och de kunde varken höra eller se något mer från platsen. Strax dök den röda bilden med mikrofonen upp igen, som att sändningen aldrig hade skett. Otilia strök tårar från kinderna. Hon kände dem inte ens, hade inte ens hört namnen på dem före idag. Ändå lämnade inslaget henne med känslan av att ha förlorat något viktigt. Hon ville säga något, men fann inga ord. Simon satt stum bredvid henne och verkade ha blivit lika gripen av scenen som hon var.

“Vad händer nu?”, Otilia blev förvånad när hon upptäckte att det var hennes egen röst som sade orden. De lät lika svaga som hon kände sig.

“Presidenten är nog död”, svarade Simon kort med samma frånvarande stämma.

“Ja, det är han nog.”

Tystnaden lade sig över rummet igen. Det enda som hördes var det låga durrandet av teven och smattrandet från duschen inne i omklädningsrummet.

Efter flera minuter hostade Otilia till och vände sig mot Simon.

“Så, vad tror du händer nu?”

“Jag vet inte.”

“Presidenten måste ju ha fattat att det kunde hända”, envisades Otilia.

“Kanske. Eller så hade han redan blivit så pass galen att han inte kunde tänka i de banorna.”

“Jag kan fatta om han var galen, men jag kan inte förstå att kongressen tillät det”, sade Samuel med kvävd röst. Hans ansikte hade vitnat.

“Om det finns någon kongress kvar menar du”, sade Simon med sammanpressade läppar.

“Sant. Men USA är ju landet där det försvunnit minst folk från, så kanske… ”

“Han gjorde ett misstag när han trodde att alla skulle lägga sig under USA. Nu när de inte har någon som styr längre så kanske andra länder väntar på att försöka samma sak”, sade Otilia.

“Så att de skulle sluta som presidenten? Skulle inte tro det. Men om det är några så är det väl ryssarna. Det var ju trots allt de som satte stopp för det och kompromisserna.” Simon gned med handen över hakan.

“Hur kan en människa tänka att de kan styra en hel värld?”, frågade Kamil. Hans röst låg djupt i halsen och han måste hosta flera gånger för att återfå rösten helt. “För det första är det alldeles för stort och sedan finns ju risken att ledaren som bestämmer sig för det försvinner han med.”

“Makt kan få människor att göra galna saker”, sade Simon. “Jag fattar vad han ville göra, men att tro att det är möjligt är vansinne.” Han rättade till stolen så att han satt vänd mot de andra. ”Från och med nu måste varje person klara sig på egen hand. Det finns ingen kvar som kan reda upp allt, eller göra något åt det. När militären är borta har vi ingen som styr över huvud taget. Fan, även om de skulle finnas skulle de inte kunna nå ut till någon om elen försvinner.” Han slog ut med händerna i en vid gest. “Det skulle kunna bli så att ryssarna försöker ta över, men jag tror inte att de kommer att rikta sig mot oss. Vi är för små och ligger inte tillräckligt centralt.”

“Men nu när Sverige inte har något styre borde det ju vara lätt för dem att ta över”, sade Samuel.

“Kanske, men jag tror inte det”, sade Otilia och drog i örsnibben medan hon funderade och stirrade upp mot lampan i taket. När hon vred tillbaka huvudet såg de på henne med höjda ögonbryn och Kamil nickade att hon skulle fortsätta. Hon suckade och lutade sig fram över bordet. “Lagarna kommer definitivt inte åtlydas om ingen finns där för att försäkra sig om att de gör det.” Hon väntade på invändningar från de andra, men när de inte sade något fortsatte hon. “Eftersom mer än sju miljoner människor sägs ha Glitchat och statsministern är bland dem så finns det ingen som kan leda landets beslut eller direkt styra över folket. Det finns inget att nå ut med det heller. Polisstyrkan måste ju vara nästan helt borta, och vad gäller militären… kanske den med. Vem vet vad militären har för sig egentligen? Det visste jag inte ens före allt det här startade. Har någon av er gjort lumpen?”

“Vänta lite, sju mille?”, frågade Kamil med rynkade ögonbryn.

“Sveriges befolkning är- var ju tolv miljoner, så sextio procent är typ sju komma två eller något.”

“Shit.” Kamil tog av sig kepsen och stirrade ner i den. Hans nattsvarta, feta hår låg slickat efter skallen.

“Jag har gått lumpen. I Lund, men det var ju för lite över fyrtio år sen, så jag tror inte att det stämmer längre. Nu med teknologi och liknande så måste de ha ändrat allt”, sade Samuel med en axelryckning.

Otilia sög på insidan av kinden, sedan skakade hon på huvudet. “Dåså. Om det finns någon kvar som sitter vid spakarna vid något av Sveriges vapen är det upp till dem att bestämma när allt ska fyras av. De kan ju inte varna någon eller någonting. Det är ett väldigt osäkert steg att föra in en armé i Sverige när en nervös persons hand kan förgöra den.”

Simon öppnade munnen, men Otilia han före. “Men nu måste ju Fabian vara klar, eller hur? Det har måste vara en timme sedan-” Otilia stannade med munnen öppen. “Kamil, låste han dörren efter sig?”

“Öh… ja, det gjorde han.”

“Knacka på dörren. Nu.” Halvpaniken i Otilias röst fick de andra att rycka till.

Kamil satte på sig kepsen och drog ut stolen. Han tvekade lite innan han ställde sig upp. “Fan, du tror inte att han… du vet?”

Otilia sade ingenting. Kamil svalde och gick med försiktiga steg fram till dörren. Han knackade lätt. Dörren ekade lite men i övrigt hördes ingenting. Kamil satte örat mot dörren.

“Duschen är igång.” Han flyttade huvudet och knackade igen, lite hårdare den här gången. Fortfarande inget svar. “Fabian? Är du där inne?” Kamil knackade hårdare. “Fabian? Om du är där inne, svara!” Han sparkade på dörren allt han kunde ett flertal gånger och dörrens plywood gick sönder, men inte helt igenom. “Fabian, för i helvete! Svara nurå!”

Simon hasade ut hans stol och nickade till Samuel att följa med honom. De grep tag om Kamils armar och hindrade honom att försöka slå sönder dörren.

“Släpp mig! Släpp mig, annars jävlar! De hade ju slutat försvunnit, de hade ju det! FABIAN!” Han sparkade utåt, men var för långt från dörren för att träffa.

“Kamil, lugn. Lugna dig!”, sade Simon med ansträngd röst och höll emot hans vridningar.

“Han kan ju ha svimmat! Han kanske drunkar i duschen! Vi måste in, vi måste-”

“Kamil!” Simon skakade om honom. “Gör inte dig själv illa!”

“Men han-”

“Nej. Lägg av. Det är inget vi kan göra nu.”

Kamil slappnade av lite och Samuel lossade sitt grepp. Kamil vred sig blixtsnabbt ur Simons hand och stirrade på honom med högrött ansikte. “Vi kan bryta ner dörren. Om vi gör det-”

“Om vi gör det kan vi riskera något värre. Om han är en återvändare, en Glitch, vem kommer kunna stoppa honom? Kan du det Kamil? Kan du döda honom?”

Kamil kastade upp en knuten näve invid örat och lutade sig kroppen lite bakåt. Han riktade slaget mot Simon. Otilia tog ett steg mot dem, men innan slaget kom verkade Kamil krympa ihop och tog tag i sin egen handled. Den skakade våldsamt och han sträckte ut de fortfarande stela fingrarna. Han sjönk ner på knä och huvudet hängde ner mot golvet på stel nacke, som att det satt på en järnstång. Han slet av sig kepsen och vred den i händerna.

“Vad fan ska jag göra då? Jag hade precis fått tillbaka honom! Jag skällde ut honom! Jag-” Han vred kepsen så hårt att Otilia trodde att tyget skulle rivas på mitten. Sedan slängde han iväg den så långt han kunde. Den studsade lätt mot elementet bredvid dörren till omklädningsrummet. Samuel lade en hand på hans rygg. Otilia trodde att han skulle ruska av sig den, men han tog emot klappningarna och började gråta. Kamils rygg skakade okontrollerat och han vrålade ner i händerna. Han slutade abrupt när ett högt dunkande ljöd genom dörren. Kamil stirrade mot dörren till omklädningsrummet utan att röra en min. Träet darrade när Fabian attackerade igen.

“Han är där!” Kamil andades häftigt in och reste sig. “Han är ju faktiskt där! Den jäveln.” Han torkade bort tårar med handflatan och stapplade mot dörren. “Den jäveln. Han skrattar säkert åt att vi gick på det.”

“Kamil, nej!”, sade Otilia högt. “Jag tror inte att det är han. Inte på riktigt.”

“Men vi kan ju inte vara säkra, eller hur?”, sade han och såg på Otilia med förvirrat hopp i ögonen.

Nästa smäll gjorde att dörren buktade utåt en halv sekund och fick nästan Otilias hjärta att stanna. Sedan hörde de bara ett hest puffande genom plywooden.

“Prova prata med honom då”, sade Otilia lågt. “Men håll dig borta från dörren.” Sedan nickade hon mot Simon som grep tag i ett borstskaft och gick närmare.

“Brorsan, kom igen. Vi är här ute. Hör du oss? Fabian?”

Träet knakade med nästa kraftfulla anfall och hålet Kamil sparkat upp gick igenom. Ett naket, mycket hårigt ben syntes där innanför.

“Fabian?” Kamil gick sakta mot dörren. Först såg de hans blonda våta hår, sedan dök hans ansikte upp i hålet. Ansiktet var djupt rynkat, ögonbrynen var formade i ett skarpt V och han visade två rader smutsgula tänder i en ilsken grimas. Blicken var så fylld av raseri att chocken fick Kamil att snubbla bakåt och landa på golvet. En tjock arm sträcktes ut från hålet och kastade av och an för att försöka få tag i något, utan att bry sig om huden han skrapade upp på flisorna av dörren. Vissa av kanterna fastnade i huden och skar upp djupare sår. Rännilar av blod rann efter handleden och skvätte ner väggarna och golvet utanför med de kraftfulla ryckningarna. Armen drogs tillbaka för att sedan sträckas ut igen, mer kraftfullt. Det öppnade upp en större rispa i handleden. Armen drogs tillbaka. Otilia kunde knappt svälja och hon kände svett bildas efter hennes rygg. Hon fuktade läpparna och viftade häftigt åt Simon för att få honom att göra något. Om Fabian kom ut till dem skulle de dö. Det visste hon. Hon spärrade upp ögonen och nickade våldsamt åt sidan för att Simon skulle förstå vad han skulle göra. Simon drog till sig Samuel och halvjoggade till skåpet vid halvfönstret. Han viftade till honom att börja putta på. Samuel såg förvirrad ut och tittade på Simon, Kamil och sedan tillbaka på Simon igen. Sedan svalde han hårt och ställde sig med benen brett isär. Han och Simon satte händerna mot skåpet och det började långsamt röra sig från platsen. Metallen skrapade högt mot golvet. Otilia reste sig snabbt och gick fram till Kamil. Hon kände att hennes ben äntligen smitit ur isberget de var smidda i och energin som strömmade genom henne fick henne att röra sig snabbare. Hon lade en hand på Kamils axel, men sade ingenting. Hon stirrade med honom mot dörren.

“Han är skadad.” Kamil såg upp på henne med runda ögon, som ett barn som inte förstår varför vuxna tar de beslut de måste ta ibland.

“Jag vet”, viskade Otilia och gav honom en hård kram. “Men det är inte Fabian där inne.”

“Men vi måste hjälpa honom.”

“Kamil, det går inte.”

“Det går inte! Det är allt ni säger. Det går inte, det går inte. Men tänk om det går att bota? Om du pratar med honom som du gjorde-”

“Jag är ledsen Kamil”, sade Otilia och ställde sig på knä bakom honom. Hon grep tag om hans midja och lutade hakan mot hans axel utan att släppa dörren med blicken.

“Men-”

“Du vet att det inte är Fabian där inne. Inte egentligen.”

“Jag… vet.” Det sista ordet kom som ett pysande och han slöt ögonen i en grimas. Tårar började leta sig fram genom hans täta ögonfransar. Kroppen blev tung i Otilias armar, som att han tappat all kraft.

“Du, jag-” Otilia hejdade sig. Ett klick hördes i låset och handtaget trycktes ner som i slow motion. Det tog bara två sekunder för henne att fatta sig, men det var för sakta. Otilia tryckte upp sig på fötter och kastade sig fram för att hindra dörren från att öppnas. Halvvägs dit snubblade hon, men kraften bakom tacklingen räckte för att Fabian skulle stoppas. Tre av hans fingrar krasade när de blev klämda i mellanrummet och dörren gick inte att stänga helt. Ett iskallt skri hördes innanför och dörren kastades upp med en kraft som sköt undan Otilia. Hon föll på på sidan och flämtade hårt med handen för bröstet för att få tillbaka andan. Kamil stirrade mot platsen där den kropp som tillhörde hans bror stod och svajade fram och tillbaka med huvudet nerböjt, som en tjur redo att rusa framåt. Hans nakna kropp var kritvit förutom blodet som rann från otaliga småsår och som smetats ut över kroppen.

“Rör dig, Kamil!” Otilia sparkade med benen för att komma upp på fötter igen.

Fabian vred blixtsnabbt huvudet åt hennes håll och rusade mot henne. Otilia kunde inte röra sig. Hon var fastfrusen till golvet igen. Simon släppte skåpet sprang mot henne, men Kamil hann före. Han skrek med varje nerv när han tacklade in i sin bror och Fabian halkade bakåt. Otilia öppnade munnen för att skrika en varning, men det var försent. Hans andra fot halkade till på blodpölen och kroppen böjde sig i en halvbåge. Hans hår kastades uppåt och hans ansikte förvreds i en ännu mer ondskefull grimas innan huvudet slog i elementet. Det krasade. Ett sjukt slemmigt frasande och ett plopp av luft som när ett vakuum släpper. Fabians huvud fastnade på piggen och en gråaktig sörja började långsamt rinna efter rännorna ner på golvet bredvid Kamils keps. Otilia sög in läpparna i munnen för att inte kräkas och Simon ställde sig bakom henne, där han stilla lade sina händer på hennes axlar. Samuel sjönk ner på knä och spydde direkt på golvet. Kamil stod halvt framåtlutad med händerna hängande efter sidorna.

“Jag menade inte… jag ville inte…” Kamil hade svårt att formulera orden. Ingen av de andra sade något. Det enda som hördes var Samuels flämtningar och tevens brus.

“Jag…” Otilia svalde hårt. “Jag är verkligen ledsen, Kamil.”

“Tack för att du räddade henne”, sade Simon och kramade om Otilia. Värmen skänkte henne tröst.

Samuel lade en filt över Fabians kropp. Han och Kamil skulle begrava honom när det blev ljust igen. De hoppades att jorden inte skulle vara så frusen att det inte gick. De hade blivit osams om var, men Kamil blev den som bestämde till slut. Han var fortfarande uppriven och hade svårt att acceptera att de inte skulle kunna göra det på en bättre plats än i närheten av butiken. Bakom butiken fanns en gräsplätt med träd, och det var där Kamil till slut bestämde att han skulle begravas. Otilia låg i Simons armar och tittade på Kamil där han låg på madrassen. Han verkade ha somnat till slut. Simons andetag var också djupa, men Otilias ögonlock vägrade hålla sig slutna. Det var för många bilder som spelade genom hennes huvud. Allt hade hänt så snabbt. Och så mycket. Hon var förvånad över att hon ens hade vettet kvar. Det hade bara gått tre veckor sedan hon sett fyraåringarna försvinna. Sedan hade allt eskalerat, en snöboll som bara fortsatte att rulla och växa sig större, mer omfattande. Hon lade en hand över magen och ryckte till av den plötsliga kylan, men vägrade flytta den. Hon stirrade upp i taket och tänkte på hur hon skulle berätta för Simon om att han skulle bli pappa. Hur hans reaktion skulle bli. Förut trodde hon att hon hade vetat exakt hur han skulle reagera, men med allt som hände var hon inte längre säker. Och om barnet skulle… om det skulle… nej. Det skulle inte Glitcha. Hur skulle det vara möjligt? Dessutom var barnet inte stort nog att kunna göra någon skada mot henne. Kanske behövde de inte oroa sig alls. Med allt som hänt Otilia, slag, knuffar och allt annat som hänt kanske barnet inte längre fanns. Hon hade inte sett några blodfläckar, men å andra sidan hade hon nästan bara svarta trosor nuförtiden. Hon knep ihop ögonen och kröp ur Simons armar, sedan plockade hon till sig ett graviditetstest vid kassan och gick in i köket.

Otilia ville inte se mot elementet men måste förbi det för att gå in på toaletten och kissa. Det luktade rutten lever och en mustig järnodör om filten över Fabians kropp och hon tog ett hårt nyptag om näsan när hon gick förbi. Hon öppnade dörren till toaletten och tog ut stickan ur förpackningen. Hon blundade kort och blåste långsamt ut luften innan hon hasade ner trosorna till anklarna och satte sig på toalettstolen. Det skvalpade obekvämt högt i porslinsskålen, men när hon var klar tog hon bort stickan och torkade sig. Det var blod på pappret. Otilia kände hjärtat sjunka i bröstet och önskade att hon inte förlorat det. Det var första gången hon erkänt för sig själv hur mycket hon ville ha livet som växte… hade växt i henne. Otilia drog upp byxorna igen och hennes hjärta bultade tungt när hon lyfte upp testet. Det visade ett plus. Gravid. Hon var fortfarande gravid. Hon satte sig på toalettlocket och förde handryggen mot munnen utan att kunna släppa blicken från stickan. Hon hade trott att det var över. Hon hade inte mått illa på flera dagar. Hennes blick var suddig av tårarna som vällde fram. Hon torkade dem och snyftade medan graviditetstestet sken som i en gloria. Det var nog en flicka också. En flicka som skulle heta Karin Nina Persson.

Hon satte i kontakten till sin laptop igen. Elen var fortfarande igång. Hon suckade ut. Det var bra. Hon klickade på ikonen för Gims, och spelet som hade klickats ner kom upp igen, i pausat läge. Hon hade egentligen tänkt spela med en annan familj, men hon tänkte att den här skulle gå lika bra. Hon tryckte på play-knappen och spelet kom igång igen. Hon log. Det kändes som en udda rörelse eftersom hon inte hade gjort det spontant på länge. Hon gned fingrarna över mungiporna och började kolla hur hälsan var för sin familj. Hennes familj. Som Simon och hon skulle ha tillsammans med deras lilla dotter Karin när allt blev som vanligt igen. Hon log för sig själv och befallde familjen att göra sakerna som krävdes för att de skulle må bra igen, som att duscha, äta och sova. Sedan bestämde hon sig för att Gims-Otilia skulle ringa upp en kompis och umgås lite. Hon saknade sina vänner, men framförallt Karin. Vad hon skulle ha gett för att få prata med henne. Gimsen lyfte luren och valrutan för vem som skulle ringas upp visades på skärmen. Otilia bläddrade igenom listan. Sedan gjorde hon det igen, och sedan en gång till. Karins Gims fanns inte att ringa till. Faktiskt var det många namn som saknades, nu när hon tittade mer noggrannt. Otilia suckade och kryssade bort valet. Hon bestämde sig för att Gims-Otilia skulle gå till Karins hus. Det var inte helt otroligt att de inte var vänner längre. Eftersom spelet stått på ett bra tag så kunde det vara så att deras kontakt hade blivit så dålig att de inte hade tillgång till telefonnumret längre.

Otilia klickade på dörren för att lämna huset. Gimsen gick dit, men öppnade inte dörren. Otilia rynkade ögonbrynen och klickade på dörren en gång till. Gimsen stod still och rutan för vad hon skulle göra försvann från översta vänstra hörnet. Otilia klickade på dörren flera gånger, men Gims-Otilia gick inte ut. Otilia sög tag i läppen och ändrade till Gims-Simon. Hon sade åt honom att sluta hålla på vid datorn genom att kryssa över dataikonen i hörnet och sade åt honom att gå ut. Även han stannade vid dörren utan att gå igenom den. Otilia klickade på dörren flera gånger, men för Gims-Simon försvann rutorna lika snabbt som de gjort för Gims-Otilia. Istället började Gimsarna prata med varandra. Otilia kunde inte förstå vad de sade, eftersom utvecklarna fortfarande använde sig av nonsensspråket istället för att skriva in riktiga dialoger. Av bilderna som dök upp i dialogrutorna kunde Otilia se att ingen av dem ville gå ut. Gims-Simon ryckte på axlarna och en bild av dörren dök upp med ett rött kryss över den.

Otilia suckade och tittade till Sara, Gimsarnas autistiska dotter. Hon skulle aldrig ge sin dotter namnet Sara. Det skulle inte kännas rätt. Hon skulle heta Karin. Sara satt och spelade på en speldosa i hennes rum. Otilia hade aldrig fått valet att spela med hennes karaktär. Otilia hade trott att det var ett fel i systemet och inte tänkt mycket mer på det. Det var som det var. Men nu provade hon ändå att klicka på hennes porträtt för att börja styra hennes handlingar. Som vanligt gick det inte. Rutan blinkade i grått och hoppade över till Gims-Simon igen.

Otilia bytte kameravinkel så att den visade vad som hände i närheten av huset. Sedan zoomade hon ut för att se en större del av området. Två byggnader brann en bit bort, men ingen brandkår var påväg dit. Många människor var ute på gatan, men de rörde sig inte. Otilia drog lite i en hårslinga medan hon bytte tillbaka till huset. Hon växlade till Gims-Otilia och klickade på Gims-Simon för att kunna välja vad de skulle prata om och lutade sig närmare skärmen och studerade alternativen för att se om något hade ändrats. Det var bara en som hon inte hade sett där förut, en bubbla där det stod att man kunde fråga vad de skulle göra. Otilia höjde på ögonbrynen och valde pratbubblan. Gims-Simon ryckte på axlarna igen och bilden av dörren med krysset dök upp igen, tillsammans med en bil med ett kryss över. Sedan pekade han upp i taket och en bild av ett hus med översta våningen upplyst dök upp. Till det nickade Gims-Otilia och samma bild dök upp för henne.

Otilia ryckte på axlarna och bestämde sig för att ge dem lite andra saker att göra i huset. Men de lydde henne inte. Det som hade fungerat tidigare att befalla gick inte längre. Rutorna kryssades bort så fort hon bad dem att göra något. Otilia funderade om hon skulle byta familj, men vad som än hade hänt måste ha skett i hela spelet. Det betydde att hon skulle behöva installera spelet igen, och det var ett alternativ som inte fanns. Hon hade inte tagit med sig skivorna eller någonting. Hon klickade på ikonen för att kunna välja en annan familj att styra över, men det enda alternativet som fanns var familjen hon precis lämnat. Hon kände hur frustrationen höll på att växa sig stor nog att äta upp henne inifrån när hon klickade in på hennes egen familj igen.

Gims-Otilia gick upp till vinden på huset med famnen full av skafferivaror och Gims-Simon plockade upp andra saker som de kunde ha nytta för, som tändstickor, stearinljus och filtar.

Otilia fick en idé. Hon klickade på köpkatalogen för huset och valde en ficklampa. Ett rött kryss blinkade över ikonen. Otilia klickade en gång till. Det röda krysset dök upp igen.

“Men kom igen då!”, sade hon högt och klickade på alla saker hon kunde komma på. Allt ströks över med ett rött kryss. En ruta dök upp på skärmen. ‘Överlevnadsläge är aktiverat. Köpläge är inte tillgängligt.’ Otilia gapade mot rutan. Överlevnadsläge? Vad menades med det? Hon klickade ner köpläget och följde Gims-Otilia och Gims-Simon när de gick upp för stegen och genom luckan till vinden. Gims-Simon gick ner till Saras rum och pratade med henne. När hon inte svarade plockade han upp henne i famnen och bar henne upp till vinden. Sedan satt de bara där. Otilia försökte klicka på olika saker, men hon kunde inte få dem att göra något, inte ens prata.

Otilia suckade. Hon gick in i menyn och filen sparades automatiskt. Hon svor högt. Om hon inte hade aktiverat den automatiska sparningen kunde hon ha kommit tillbaka till hur det var senast hon spelade. Hon klickade upp laddningsfilerna för att ladda data från en annan sparfil, men när mappen öppnades var filerna borta. Hon pressade handen över ögonen och drog den uppåt hårfästet. Nu fanns alltså bara den aktuella sparfilen kvar och karaktärerna vägrade göra något alls. Hon gick in i menyn och klickade på hjälp-knappen. En ruta med flera alternativ visades, men ingen av dem passade det hon var med om. Hon skrev ‘survival mode’ i sökrutan, men fick inte någon träff över huvud taget. Sökningen på ‘överlevnadsläge’ fick inte heller något. Otilia gick ur menyn och dubbelklickade på Sara igen. Fortfarande inget resultat och porträttet blinkade matt. Otilia utbrast ett tjut av irritation mellan hopbitna tänder och dunkade knytnäven så hårt hon kunde mot tangentbordet i ren ilska.

“Vad gör du?”

Otilia hoppade till av Simons röst. Hon hade varit så fokuserad att hon inte märkt av att han kommit in i rummet.

“Det är något konstigt med spelet. Det funkar inte som det ska.” Otilia förklarade vad hon gjort och att ingenting hade fungerat. Simon nickade bara, utan att säga något.

“Så? Tror du att du kan fixa det?”

“Kanske. Men om elen fortfarande fungerar vill jag nog ha en kopp kaffe först.”