17

Otilia lade sig på ett av liggunderlagen bredvid Simon. Hennes huvud snurrade, och det berodde inte bara på huvudskakningen. Hon kunde inte sluta höra mannens skrik spelas om och om igen i hennes huvud att det var någon som var ute efter honom. Trots att han var tokig så hade orden fått ett slags resonans i henne, som en gong vars ljud inte tonade ut på länge trots att det gått flera sekunder sedan klubban träffade metallen. Hon hade känt något, men visste inte vad. Otilia blundade hårt och svalde. Men om det var något han verkligen visste så måste hon få reda på vem var det som ville komma åt henne. Hon kände att det var viktigt. Hon visste inte varför, men att det var det. Sedan hon var liten hade hon känt att det var någon som iakttog henne, men det var länge sedan hon tänkt på det. Det hade blivit en så vardaglig känsla att hon slutat känna obehaget som andra beskrev att de fick när de trodde att någon såg på dem. Men känslan hade blivit starkare sedan världen börjat rasa samman. Hon tänkte inte vara så självisk att tänka att det som hände nu hade med henne att göra, då skulle hon själv bli tokig. Om hon inte redan höll på att bli det.

“Du borde ta av dig tröjan, älskling”, viskade Simon i hennes öra.

“Inte här, Simon.”

Han skrattade lågt. “Kom igen, ta av den. Du kan få min så länge om du vill.”

“Varför?”

“För att den luktar gammal mjölk och piss.”

Otilia kände hur det brände i ansiktet. Hennes hjärna hade gått i högvarv så länge att hon inte ens hade tänkt på hur mycket hon äcklades av att ha rört vid den där mannen. Men något hade varit ute efter honom, och för det hade han blivit galen. Det var inte hans fel. Otilia bet sig själv i kinden. Men det var faktiskt hans fel. Han var galen och trodde att något var ute efter honom. Otilia hade kunnat acceptera det lättare om han blivit tokig för att världen hade gått åt helvete, men av något som inte kunde… inte fick vara sant så… hon satte sig snabbt upp, förbannad på sig själv. Hon rev av sig tröjan och kastade iväg den till andra sidan rummet.

“Där borta kommer den inte att lukta”, förklarade hon för Simon, som hon trodde såg på henne med höjda ögonbryn.

“Du kunde ha behållit den på om du kände så starkt för det?”, konstaterade Simon med en fråga hängande.

“Nej, verkligen inte. Förlåt. Jag menade inte att låta arg, det var bara…”

“Det är lugnt. Jag skulle också vara förbannad. Det är jag faktiskt”, muttrade Simon och kramade om hennes rygg. Otilia brydde sig inte om att förklara. Det blev enklast så i alla fall. Kanske skulle hon berätta om det senare, men nu var hon trött. Så fruktansvärt trött. Hon lyfte hans arm och kysste hans hand. Handleden stack till, men både foten och yrseln hade blivit bättre. Två av tre var inte så dåligt.

När Otilia vaknade låg Simon inte bakom henne. Det kändes tomt. Hon drog med handen över magen under tröjan. Det var en otrolig tanke att det växte ett liv där inne. Ett helt nytt liv, en blandning av henne och Simon. Hon borde verkligen berätta om det för honom, men det kändes aldrig som rätt tillfälle. Han skulle bli glad, men de skulle aldrig kunna leva ett normalt familjeliv om världen inte sattes tillbaka på sin plats och blev trygg igen. Om hon berättade det nu och sedan Glitchade ville hon inte att Simon skulle bära sorgen för både henne och barnet. Men han hade rätt att veta, för snart nog skulle graviditeten börja synas. Hon visste inte om hon inbillade sig när hon kände att huden redan börjat bli lite spänd. Hon kisade ut i mörkret och hjärtat hoppade över ett slag innan hon förstod var hon var. En stund hade hon faktiskt tänkt att de var kvar i deras egen lägenhet, trots att ingenting i butiken påminde om den. Hennes höft gjorde ont efter att ha sovit på det hårda golvet, men det skulle snart gå över. Hon såg inga fler sovande kroppar någonstans.

Otilia satte sig långsamt upp och sträckte på sig innan hon svepte filten runt sig och gick inåt. Hon ville undvika att gå förbi Fabian, men hon kunde inte se de andra någonstans och beslöt sig för att gå snabbt. Hon kikade hastigt in mellan raderna av frysdiskar när hon skyndade mot dörren till personalrummet, men Fabian var borta. Otilia vred huvudet för att se var han och de andra hade tagit vägen, men butiken var tom. Hon stannade till när hon kom till dörren längst bort. Det sken svagt genom springan under den. Hon hade sett ljuset tidigare om hon inte hade varit så rädd att träffa på Fabian. Hon satte örat mot dörren. Det knastrade och brusade därinne och hon kunde höra skrapet av en stol som drogs en liten bit efter golvet. Otilia puttade lätt på svängdörren. Rummet var stort, ljust och det var förvånansvärt varmt där inne. Två tavlor med bilder av grönsaker hängde på väggen och under dem stod en blå soffa som var vänd mot väggen. I slutet av rummet fanns flera vita skåp med små inplastade bilder av koppar, glas och tallrikar bredvid handtagen. En mikro och en kaffekokare stod på bänken och en liten grön duk låg vid sidan av diskhon. Soptunnan stod bredvid en dörr med skylten ‘omklädningsrum’ och var överfull. Det fanns två små fönster i takhöjd som vette ut mot bensinstationen som hade korta gröna gardiner fördragna, och bredvid det, mot diskbänken, stod ett smalt skåp i metall. Simon och de andra två satt på stolar vid ett avlångt matbord och stirrade upp mot teven som var fastsatt på väggen. Bilden växlade från en röd bild med en vit mikrofon på till statiskt. Hon hade tänkt berätta för Simon om att hon väntade barn nu, och faktiskt tagit beslutet. Men det var något som fick en känsla att gå genom Otilia, som en ål i hennes mage.

“Vad gör ni?”

Simon ryckte till, som att han inte sett henne komma in i rummet över huvud taget. Hans ögon var glasartade.

“Elen har kommit tillbaka”, sade Kamil, “men vi vet inte hur länge den stannar. Vi tänkte kolla om de sänder något mer, men…” Kamil tystnade.

“Vad är det som har hänt?”, frågade hon när hon såg de två andras glasartade blickar.

Utan ett ord sträckte Simon sig mot fjärrkontrollen och zappade igenom några kanaler. De flesta var statiska, förutom en av de svenska nyhetskanalerna och en amerikansk nyhetssändning som verkade ha time-out. Det var den kanalen som använde den röda bilden med mikrofonen. Simon lade ifrån sig fjärrkontrollen på bordet.

“Kom igen, vad är det?”

“USAs president har förklarat krig mot världen.”

Otilia log. “Fint skämt.”

“Det är inget skämt”, muttrade Samuel lågt, utan att släppa blicken från skärmen. Han satt framåtlutad med armbågarna placerade mot hans ben.

“Men det måste det ju vara. Dessutom, vilka skulle han föra krig mot? Det verkar ju som att hela världen håller på att Glitcha bort.”

Ingen av dem sade något. Simon grep tag i Otilias hand och tvingade henne att sätta sig i stolen bredvid hans. Hon drog till sig armen.

“Ni kan inte mena allvar”, suckade Otilia. “Sade han det, bara så där?”

“Inte rakt ut”, sade Simon. “Han gav ett långt tal om hur ‘nu när världen brakar ihop, måste vi alla hålla ihop och skydda oss mot den ondska som finns bland oss’. För det är han villig att ‘offra sig’ att leda världen in i en ny era”, förklarade Simon och drog med handen efter skäggstubben.

“Hur skulle det gå ihop?” Otilia tittade på Kamil och Samuel som att de skulle säga emot, men de var tysta.

“Hans ord, inte mina”, försvarade sig Simon och lutade sig tillbaka. Han vilade händerna ovanpå huvudet och fortsatte att titta på skärmen.

“Han sa att det var så många länder som saknade kommando och som kunde leda oss till en tryggare framtid”, sade Kamil lågt. “Därför skulle han göra sitt bästa för att bistå jordens befolkning och ta på sig den bördan.”

“Det låter som ett arrogant svin som tror att han har rätten eller möjligheten till att göra något sånt.”

“Men makten har han. Och de länder som fortfarande har en ledare kommer förmodligen ställa sig mot honom. Alltså; krig mot världen”, förklarade Simon.

Otilia följde Samuels rörelser när han rätade på ryggen och satte sig rakare i stolen. Hon bet sig i läppen medan hon funderade och Simon vände sig mot teven igen.

“Men… Hur ska han lyckas med det?”

“Det krävs inte mycket för att redan splittrade länder ska falla. Speciellt när det finns massvis med desperata människor som är villiga att tro på skiten”, morrade Kamil.

“Men de kommer väl inte till Sverige va? Sverige är för litet för att han ens ska veta var det ligger, eller hur?”, sade Otilia med svag röst. Hon kände hur blodet långsamt letade sig ner från hennes skalle, och hennes ansikte blev kallare. “Vi vet inte ens om det finns tillräckligt med folk kvar för att han skulle ha någon kvar att styra över.”

“Hörde du inte? HELA världen”, utbrast Simon och slog ut med armarna. “Och jo, USA vet att vi finns. Sveriges militärer är något de kommer att försöka att antingen roffa till sig eller förstöra. Kanske blir Sverige till och med ett av de första målen. Men gissar jag rätt kommer de att slå sig samman med Mexico eller Kanada för att skaffa sig en så stor styrka som möjligt. Sedan kommer de förmodligen att gå vidare till-”, Simon tystnade när teven började spraka.

“Men om de bestämmer sig för att-”

“Shh!” Simon tryckte på volymknappen på fjärrkontrollen.

Bilden som tidigare täckt skärmen bleknade bort och visade ett nyhetsrum med en stor oval vägg av skärmar, ett podium och en mörkhårig äldre man som stirrade in i kameran. Han bar en blå skjorta med vinröd slips och svart kavaj. Han pausade i några sekunder innan han började prata. Först sammanfattade han presidentens tal, sedan gick han vidare till andra nyheter. Otilia förstod inte allt han sade, men av vad hon gissade var det precis som de andra hade förklarat; att presidenten hade tagit på sig ansvaret att hjälpa världen att komma till rätta. Otilia såg på med rynkade ögonbryn och försökte förstå varför han hade tagit det beslutet. Det kändes som att världen redan hade gått under, och hon hade inte haft en tanke på att det kunde finnas en styrande makt kvar någonstans. I Sverige hade den nog försvunnit för länge sedan. Ändå visade den amerikanska nyhetsstationen en video med tiotusentals som hurrade efter att presidenten slutat tala. Reportern avslutade sammanfattningen av talet med att uppmana USAs invånare att vara patriotiska och att om de var enade så var de starka. Han rättade till papperna i hans händer och fortsatte med att berätta att några av delstaterna just nu saknade internet, men att regeringen hade folk som arbetade för att återupprätta nätverket, däremot kunde det ta några dagar innan det var uppe igen. Otilia märkte att hennes mun hade fastnat halvöppen och att hennes ögonbryn började värka av att hon hållt dem djupt rynkade en längre tid.

“Bullshit”, muttrade Simon när reportern slutade prata och bilden växlade till reklam om en djurförsäkring med en gullig hund som brutit benet. “Internet har försvunnit från Sverige också, det är inte bara ett lokalt problem.”

“Sverige har till och med svårt att hålla elen igång, och de oroar sig över internet!” Otilia dunkade handflatorna i bordet och reste sig upp. “Har de ingen aning om vad som händer i resten av världen?”

“Tror du inte att de kan fixa det då? Internet, menar jag”, frågade Samuel.

“Nej, det tror jag definitivt inte”, sade Simon. “Det ligger något annat bakom det här. Om det, vad det än är, beslutar att internet ska försvinna så kommer vi inte få tillbaka det för att några ‘försöker tillräckligt hårt’.” Simon gjorde kaninöron med fingarna och uttalade de sista orden drypande av sarkasm. “De säger det för att folk ska känna sig trygga. Så datoriserad som världen är skulle det bli panik om det kom fram att internet aldrig skulle fungera igen.”

“Vad menar du med att det ligger något annat bakom?”, frågade Kamil.

“Tja…” Simon stoppade sig själv och saktade ner. Han kastade en blick på Otilia och fuktade läpparna. “Jag tror bara att det som händer måste komma någonstans ifrån.”

“Och eftersom ingen vet vad så kan man inte göra något åt det, oavsett vad man försöker med- det är det du menar va?”

Simon såg i ögonvrån på Otilia. “Något sånt.”

Kamil följde hans blick och såg på Otilia. Han öppnade munnen som för att ställa en fråga, men Otilia hann före.

“Var är Fabian?”

Kamil kom av sig och Otilia suckade ut. Hon visste inte varför hon inte ville att de andra skulle veta om deras teori. Kanske för att de skulle tro att de var tokiga och skulle slänga ut dem. Kanske för att om de sade att hon och Simon var tokiga så skulle hon mista den lilla gnutta tro hon själv hade på idén. Hade någon annan än Simon kommit på det skulle Otilia förmodligen ha trott att den var tokig. Hon visste inte ens om hon trodde teorin nu, och ändå var det Simon som lagt fram den. Men en förklaring, vilken som helst egentligen, var bättre än ingenting. Problemet låg fortfarande i att det inte fanns något som de kunde göra åt det. Det var bara att försöka hitta en plats där de kunde leva tills allt gick över, oavsett om det blev ett bra eller dåligt slut.

“Han ligger där borta. Han verkar ha repat sig lite efter att ni… pratat”, sade Kamil och pekade på den blå soffan som var vänd mot väggen. Snarkningarna som kom därifrån hördes knappt, trots att det var nästan helt tyst i rummet.

“Vad bra. Jag blev lite orolig när…”

“Det är lugnt. Jag är bara glad att han är tillbaka.” Kamil log för första gången den dagen. “Och vi kommer definitivt att dela med oss av vad vi har. Ni skulle få allt om det inte var så att vi behöver en liten del själva. Det har ni förtjänat. Det finns inte mycket, men lite grann. När vi kom hit var det rätt lite grejer kvar.”

“Åh.” Otilia kände sig rörd över berömmet och visste inte vad hon skulle säga. “Okej. Tack”, sade hon till slut och log tillbaka mot honom. Hon hängde av sig filten på stolen bredvid Simon. Hon lade märke till att hennes svarta väska stod lutad mot ett av bordsbenen. “Simon, varför är min dator härinne?”

“Vi tänkte att det skulle vara bäst att ta in allt ni ville ha kvar medan ni är här, så jag och Simon hämtade packningen i er bil”, förklarade Kamil snabbt. “För ni stannar väl ett tag?” Han log ett osäkert leende och lutade sig framåt. Som att han skulle göra allt för att de skulle stanna med dem.

“Tja…”, sade Otilia och sneglade på Simon.

“Ja, någon dag i alla fall.”

Kamils leende dog bort och han vände sig snabbt mot soffan och den sovande Fabian. Sedan rättade han till ansiktet och log mot dem igen, mycket stelare än innan.

“Oavsett så är det bra om sakerna inte blir stulna. Jag tror att det fortfarande finns en hel del folk kvar som väntade med att lämna stan. Och ännu fler tänkte kanske att krisen skulle gå över snabbare än den gjort.”

Otilia nickade långsamt. “Det är väl kanske sant. Du tror inte att de skulle försöka ta sig in här då?”

“Än så länge är det nog lugnt. Folk har mat hemma och vill inte gå ut. Simon berättade hur ni kom hit innan du vaknade. Om ni hade haft något val, skulle ni ha lämnat lägenheten då?”

Otilia tänkte på all proviant de haft och hur mycket som hade brunnit inne. Och bensindunkarna, som de bara fått med sig en av och bara för att Simon envisades om det.

“Nej, det hade vi kanske inte.” Av någon anledning lugnade det henne inte. Folk skulle komma så småningom, och då var det nog bäst att hålla sig borta. Kamil klappade henne lätt på axeln.

“Jag tror att ni får fundera vidare på det, men om ni fortfarande vill lämna oss så ska vi försöka hjälpa er. Vart ni än skulle vilja ta vägen.” Det sista Kamil sade lät mer som en fråga än ett konstaterande, men varken Simon eller Otilia gav honom något svar. De visste inte ens själva var de skulle ta vägen någonstans. Om deras teori stämde och det fanns en chans i helvetet att någon skulle tro dem så skulle de behöva leta på någon som faktiskt kunde göra något åt saken. Chansen var att det inte fanns en enda person på jorden som kunde det. Och med deras allt mindre resurser att kontakta omvärlden kändes det rent omöjligt. Det enda de kunde göra var att försöka härda ut och överleva, och för det måste de hitta en säker plats där Otilia och Simon kunde leva vidare med sitt ofödda barn. De kanske kunde leta på någon bondgård som folk flyttat ur och börja odla eget. Otilia hade inte ens varit ute och campat förut, men det fanns ju böcker om sånt där. De kunde lära sig. Hon suckade ut ett litet skratt för sig själv. De måste lära sig. Men om de skulle välja en plats måste hon berätta för Simon. Men inte inför de andra. Hon hade en känsla om att varken Kamil eller Samuel inte skulle låta henne ge sig ut i den stora farliga världen om de visste om det. Trots att de bara känt varandra mindre än en dag verkade det som att de suktade efter att prata med fler människor. Men de kunde inte stanna kvar där.

“Vi kommer nog att-”, började Otilia efter en stunds tystnad, men tystnade när teveskärmen blinkade till och bytte från reklam till en statistikkarta. Otilia tog några steg framåt för att kunna se ordentligt vad det var. Ovanför diagrammen syntes ordet ‘GONE’, försvunna, och en liten text under det förklarade att siffrorna stod för antal procent av invånare som misstänktes vara försvunna och/eller återvända personer i alla världens länder.

Namnen på hundranittiofem länder stod uppradade under varandra med varsina staplar och en siffra i slutet. Det var svårt att se namnen på länderna, men skillnaderna mellan siffrorna var enorma. Sverige låg längst upp med en rad som nästan räckte från sida till sida medan USAs rand som placerats längst ner knappt syntes alls. Det fick Otilia att rynka pannan och hon skakade långsamt på huvudet. Det kunde inte stämma att det såg så annorlunda ut världen över. Otilia fann det nästan komiskt. En tevekanal som hyllade presitentens galna planer och visade statistisk som skulle kasta de flesta in i vansinne, men som inte ville medge att internet inte skulle komma tillbaka. Hennes tankar gick tillbaka några steg. Kanske hade världen verkligen utvecklats att bli så hemsk att tillgång till internet var viktigare än något annat? Hon ryckte till när hon hörde en dragkedja öppnas. Otilia hade varit så uppslukad av sina egna tankar att hon inte märkt den totala tystnaden inne i rummet. Hon vände sig om. Simon satt böjd över hennes väska och tog upp hennes dator. Han placerade den bredvid sig på bordet medan Otilia, Samuel och Kamil följde hans rörelser.

Otilias hjärta dunkade ett extra slag när Simon öppnade locket och väckte datorn från viloläget. Musiken som spelade kom från Gims och programmet var fortfarande igång trots att hon var säker på att hon avslutat det. När Simon loggade in stod spelet i pausat läge. Han växlade från spelet till Otilias skrivprogram, sedan reste han sig upp och drog bordet så att det stod framför teven och satte i strömadaptern i vägguttaget. Gnisslandet från bordets järnben mot golvet gjorde att hon ofrivilligt rös till.

“Vad gör du för något?”

“Kan du läsa upp siffrorna?”

“Det kommer ju att ta evigheter!”

“Gör det bara. Det är viktigt.”

Otilia suckade djupt och lutade huvudet bakåt. “Säg till när du vill att jag ska börja.”

Simon knappade snabbt på datorn i några sekunder. “Nu.”

“Vänta lite, Otilia”, sade Kamil och reste sig upp med händerna på armstöden. ”Låt någon av oss göra det. Det är inte bra för dig om du tittar på teve för länge.”

“Varför då?”

“För att det påfrestar hjärnan. Det kommer ändå ta lång tid innan hjärnskakningen släpper helt, och det är ingen idé att förvärra det.”

“Tack, men jag vill ha något att göra. Jag säger till om jag blir yr eller så.”

Kamil ryckte bara på axlarna och satte sig ner igen.

Otilia räknade upp länderna en efter en. När hon kom till Kina hade hennes tunga tjocknat och hon avbröt sig för en paus. Hon tog tacksamt emot ett glas vatten av Samuel med ett låtsasleende. Hon hade irriterats på honom under uppläsningen, eftersom han hela tiden dubbelkollade och ifrågasatte att hon hade läst rätt. Hon hade bara sagt fel en gång, och det var precis innan hon slutat. Simon vred handlederna åt olika håll för att mjuka upp dem. Det knakade i lederna. Otilia var hungrig, men bestämde att det kunde vänta. De visste inte hur länge elen skulle vara igång, men hon hoppades att den skulle vara igång länge nog för att skriva ner alla siffror. Hon undrade fortfarande varför han ville skriva ner dem, men den frågan kunde vänta till senare.

“Ska jag ta över?” Samuel sade det med mjuk och vänlig röst, men Otilia valde att tolka det som att han retade henne. Sanningen var att hon började bli yr och må lite illa, men hon var för irriterad för att lämna rollen till Samuel.

“Nej”, skällde hon. “Är du beredd?” frågade hon Simon när hon hade tagit en till klunk vatten. Hon hoppade till och spillde ut en del när en melodi började spelas på teven. Hon svor och backade bakåt för att inte kliva i pölen, men stannade sedan med blicken fäst på skärmen.

Samma nyhetsman upprepade sammanfattningen av presidentens tal och gick vidare till nyheterna om internet som de hört tidigare. Otilia trodde att staplarna skulle dyka upp igen efter det, men istället växlade skärmen till att visa tolv mindre skärmar med en person i varje. Utrikesministrar från tolv olika länder rapporterade vad deras ledare sagt om presidentens tal. Precis som Simon misstänkt hade ledarna sett presidentens tal som en hotbild. Representanterna stod framför kamerorna och väntade i tur och ordning på att säga deras lands ställning i frågan. De flesta som rapporterade meddelade att ledningen i deras land ville ha fred, men att de inte var beredda att vika sig för USA och att de klarade sig bra själva. Otilia sög tag i läppen och undrade vad det underliggande hotet i kungörandena skulle utvecklas till. Ingen av dem hade lagt fram en kompromiss eller sagt att de ville samarbeta. FN hade förmodligen lösts upp helt, eftersom majoriteten av ledningen där hade försvunnit. Utan dem skulle ingen av länderna behöva hålla sig till reglerna och om de bestämde sig för att ta över ett annat land skulle ingen ingripa.

Nyhetsreportern tonade ut de ilska rösterna som kommit i debatt efter att bara sju av ministrarna meddelat sitt lands ståndpunkt, men lät sändningarna rulla på i skärmen bakom honom. Ingen av representanterna verkade förstå att de hade blivit tystade och fortsatte att vifta med fingrarna åt varandra och vissa vände sig demonstrativt bort från kameran. När de hade lugnat ner sig lite och satt med bistra miner bakom sina mikrofoner berättade nyhetsankaret att presidenten var redo att tala ut med länderna, men att världen på ett eller annat sätt måste enas under samma styre. Presidenten förkunnade att en kompromiss som innebar samarbete med USA kunde betyda att landet skulle få en stark position i den nya världsregeringen. Till svar började fler ministrar som klämma sig in i representanternas bås att skrika och hytta med nävarna. De flesta av ansiktena var mörkröda och ögonen såg ut att kunna hoppa ur sina hålor när som helst. Men eftersom tevestationen i Washington fortfarande höll ljudet avstängt hördes ingenting. En av ministrarna skrek så mycket att kamerans lins delvis fläckades av saliv. När nyhetsreportern pratat klart satte de igång ljuden hos länderna vars ministrar fortfarande höll en civiliserad nivå.

Otilia stirrade med öppen mun mot skärmen. Presidenten hade blivit tokig. Det värsta var att han faktiskt hade folket och makten att genomföra kuppen. Det var förmodligen det de ville visa med statistiken som de satt ihop. Invånare som Glitchat eller försvunnit var lägst i USA; lite mindre än två procent hade Glitchat där. I Sverige var siffran sextiotvå procent. Efter de skandinaviska länderna kom Asien, Afrika och resten av Europa. Oceanien och Sydamerika hade också låga procent. Syd- och Nordamerika hade en total försvinnandegrad på bara sju procent. Flera av representanterna hade pekat på siffrorna och sagt att numren inte gick att bortförklara och att USA var de som hade startat alltihop. Allt för att få ett herravälde över världen som fanns kvar. Några av dem anklagade USA för att ha släppt lös ett neurokemiskt eller biologiskt vapen som gjorde att försvinnandena började, och sedan lagt till något i blandningen för att adrenalinet i de försvunna skulle skjuta i höjden.

Otilia visste inte vad hon skulle tro, men om det var något land som skulle kunna skapa ett vapen som de sedan tappade kontrollen över så skulle hon chansa Ryssland eller Amerika. Ändå kände hon att pusselbitarna inte riktigt passade ihop. Politikerna hade också konstaterat att USA var det land som alltid klarade sig bäst i alla överlevnadsfilmer, det hade gjort att de ville skapa ett virus som var något de kunde skydda sig själva från. Där hade Otilia slutat lyssna. Istället såg hon på de andras ansikten. Simon satt framåtlutad och drog med fingrarna över hakan och Kamil pillade med tungan över snuset med blicken stint fäst på skärmen. Samuel var borta. Ingen av de andra verkade ha märkt av det.

“Var är Samuel?”, sade hon högt. Både Simon och Kamil tittade omkring sig.

“Jag vet inte”, sade Kamil och ryckte på axlarna.

“Ni tror inte att han har-” Otilia avbröt sig själv. Hon skymtade en rörelse snett bakom henne och snurrade runt. Samuel tryckte upp dörren med ryggen. I famnen bar han fem aluminiumburkar utan etiketter.

“Är någon hungrig?”, log han brett.

“Fan vad du skräms!”, skrattade Kamil. Hans röst darrade en aning. “Jag- vi trodde nästan att du hade poofat.”

“Nänä. Jag blev lite hungrig och jag förstår inte så mycket av vad de säger ändå, speciellt när de talar snabbt”, skrockade han och lade några plastbestick på bordet.

“Poofat?”, frågade Otilia med ett höjt ögonbryn.

“Ja? POOF! Borta.” Kamil slog ut med armarna i en gest av något som exploderade. “Vad kallar ni det då?”

“Att de har försvunnit?”

“Fast de försvinner ju inte bara, det händer ju något i hjärnan på dem å”, sade Kamil och höll upp ett finger mot tinningen.

“Vad tror ni händer med dem?”, frågade Simon och lutade sig tillbaka mot stolen med armarna i kors.

Kamil ryckte på axlarna. “Jag vet inte. Men något knas är det. Det gubbarna på teve sa om att USA skulle ha startat det skulle inte förvåna mig heller.”

“Kanske det. Men mot sitt eget land?” funderade Simon.

“Men det var ju som de sa med filmerna. Skulle inte förvåna mig om det var något vapen de använt och att de har tappat kontrollen. USA har ju förlorat minst på det, precis som de sa på teve.” Kamil reste sig upp, gick bort till soptunnan och spottade ut snusen med hjälp av ena fingret.

“Okej. Om vi säger att det var USA som släppte löst något slags vapen som fick människor att försvinna, varför skulle de fokusera Sverige?”

“Jag vet inte.” Kamil torkade av fingret mot den vita soppåsen och gick tillbaka till sin plats. “Det kan ju vara det där du sa om att komma åt militären.”

“Tror inte det. Jag tror att det bara skulle räknas som bonus. Sverige har ju inte varit i krig på några hundra år, vi har mest arbetat i skuggorna.”

“Vad tror du har hänt då?”

“Vet inte. Utomjordingar kanske? Gud? Jag tror att vi aldrig kommer att få veta riktigt vad.”

“Så Gud har tröttnat på oss? Utomjordingar tror jag inte på.”

“Men Gud finns?” Simon höjde ögonbrynen och log snett mot Kamil. “Du tror att Gud existerar, men inte att det finns fler levande varelser än dem som lever på vår planet?”

“Jag-”

“Sluta nu, båda två”, sade Otilia. “Frågan är inte hur det startade, snarare hur vi ska överleva det.”

“Du har fel, Otilia”, sade Samuel medan han placerade burkarna på bordet. “Frågan är hur det ska stoppas.”

“Men vi kan ju inte göra något. Ingen kan göra något. Så då måste vi väl ändå tänka på hur vi ska klara oss i framtiden?”, utbrast Otilia och bet sig i tungan för att inte säga att hon och Simon snart måste tänka på ett barns framtid också.

“Men någon måste ju göra något. I alla fall försöka”, suckade Kamil och satte sig ner. “Om ingen har en idé om vad som händer så kan de ju inte göra något.”

“Problemet är att det finns för många idéer”, muttrade Samuel.

“Problemet är att ingen verkar kunna komma överens om vad det är de ska satsa på”, sade Kamil och lutade sig fram över bordet och drog till sig en av burkarna. Läpparna ändrade form till en min som tydligt visade hans avsmak. “Kalla, kokta grönsaker?”, frågade han Samuel.

“Det var därför jag drog av etiketterna.” Samuel drog läpparna till ett snett grin. “Då får man det man tar och inte bara sparar det äckliga till sist.”

Otilia fnissade och drog till sig en egen burk. Ravioli. Det var inget hon tyckte speciellt mycket om, men det var bättre än grönsakerna.

“Idéer finns, sen är det frågan om de är genomförbara”, sade Simon och drog till sig en egen burk. Han höjde på ögonbrynen och nickade till innehållet. “Ärtsoppa. Det är ju faktiskt rätt gott.”

“Du säger att idéer finns… då har du alltså en idé? Och säg inte utomjordingar.” Kamil tog en plastgaffel och stack ner den i burken.

“Tja… vi har ju en gissning, men den är ännu galnare. Så om du inte kan tänka dig aliens skulle du inte tro på idén vi har heller.” Simon tog upp en plastsked och började äta.

“Du kan väl försöka?”, trugade Kamil. “Ge mig en chans? Och Otilia- nä förresten, Samuel? Skulle du vilja försöka få liv i brorsan? Han vill nog inte missa vår underbara måltid.”

Simon rörde om med skeden i ärtsoppan, sedan lät han den landa mot kanten med ett svagt metalliskt ‘tock’.

“Jaja. Jag ska försöka.”

Otilia reste sig upp och öppnade skåpet med tallrikar. Hon öste upp halva burken i en djup skål och satte in i mikron. Surrandet fick Simon att avbryta sig i förklarandet. Både han och Kamil stirrade mot henne.

“Vad?”, frågade hon indignerat. “Även om ni tänker äta det där kallt tänker inte jag göra det.”

Simon och Kamil såg på varandra och brast ut i skratt.

“Vad?” Otilia satte händerna i sidorna.

“Fan, jag tänkte inte ens på det! Tack, Otilia”, sade Kamil.

Otilia fnissade till och började skratta hon också.

“Va? Va äre som händer?” Rösten kom från soffan.

“Mat”, sade Samuel.

“Åh. Okej.” Fabian satte sig upp och sträckte på sig. De blonda hårtestarna hade lämnat fettränder efter ryggen på den gröna pikétröjan som dessutom var alldeles för liten. Hans båda lastbilsdäck till mage puttade upp tröjan så att den bara täckte lite av den övre delen av hans kropp. Han hade klämt sig i ett par byxor med rejäl stretch som var mer än två storlekar för små och han kunde inte knäppa gylfen. Av den hudfärgade biten att döma hade han inte längre några kalsonger på sig. Otilia försökte låta bli att se åt hans håll när hon tog maten ur mikron och satte sig med ryggen mot honom vid bordet. Simon var den som snabbast kom på fötter och ställde in maten att värmas, så Kamil satt kvar och väntade.

“Var är hans kläder? Alltså kläderna han hade innan han blev… instabil?”, viskade Otilia och kikade bort mot soffan och Samuel som försökte hjälpa Fabian på fötter. Byxorna hasades ner och Otilia såg bort med ett flammande ansikte.

“Vi kunde inte hitta dem någonstans.” Kamil riktade blicken mot soffan, men tittade snabbt bort igen.

“Förresten, du tror inte att det finns en tjocktröja där inne någonstans som jag kan få?” Otilia nickade mot personaldörren medan hon spetsade några köttfärsfyllda knyten med plastgaffeln.

“Om du byter din ravioli mot mina grönsaker kan vi nog fixa något”, sade Kamil med ett rävaktigt flin.

“Lägg av.” Samuel kom gåendes mot bordet med Fabian i släptåg. “Du hade otur, det får du leva med. Men Otilia, hade inte du en tröja igår?”

“Jo, fast…”, Kamil och Samuel följde hennes snabba ögonkast på Fabian och hon sänkte rösten till en viskning. “Den luktar rätt äckligt.”

Kamils kinder blev röda, men Fabian verkade inte ha märkt att hon nämnt något om hans tidigare tillstånd.

“Jo, det förstår jag”, suckade Kamil. “Jaja. Gå in och kika omkring lite. Det finns säkert någon kvar.” Han viftade resignerat med handen och rättade till kepsen medan han ställde sig upp. Han tog upp burken med en min av att ha dragit det kortaste strået och hällde över grönsakerna på en tallrik. Otilia gick fram till honom och lade en hand på hans axel.

“Du, tack. Jag vet inte hur gott det kommer att bli att blanda, men jag använde bara hälften av burken. Du kan ta resten.”

Kamil vände sig om och gapade mot henne. Sedan verkade han samla sig igen och harklade.

“Det är du som ska ha jävligt mycket tack. Om ni inte hade kommit hit skulle Fabian inte ens vara här i köket med oss. Sorry att jag försökte lura av dig maten.” Kamil gav henne ett leende som visade en ny snusprilla och tömde ravoliburken över grönsakerna. “Dessutom hällde vi vatten över honom, så det värsta är borta. Ärligt talat så är vi nog skyldiga er mer än en tröja.”

Otilia log tillbaka. “Det är-”

“Du har inte glömt vad du lovade om Otilia hjälpte till hoppas jag?”, avbröt Simon och blinkade med ena ögat till honom innan han tog den ångande skålen ur mikron.

“Haha, nä, jag kommer inte smita ur det. Du behöver inte oroa dig.”

“Bara vi inte får en massa burkar med slemmiga grönsaker så är jag nöjd”, skrattade Otilia.