16

Otilia hostade till. Frosten på asfalten speglade ett skarpt ljus som dansade runt i fläckar på hennes hornhinnor. Allt snurrade och hon kände att hon behövde kräkas. Ändå kunde hon inte röra på sig. Röken hade lättat där hon låg, men hon kände den fortfarande leta sig ner efter hennes strupe för att fylla lungorna till hälften. Strålkastarna bländade henne och hon måste blunda för att stoppa kväljningarna. Höga skrik och dunsande steg ekade i det brinnande huset, och tunga pustanden när en bildörr öppnades. Ändå var det som om allt hände långt borta, ekon från en utomhusbio kanske. Hon kände händer rycka i henne och hon undrade varför de försökte få henne att flytta på sig. Det gjorde ont nog redan, och det var en skön plats att ligga på. Otilia försökte dra till sig armarna, men fann att hon inte hade styrkan. Hon trodde att hon skulle gå av. Sedan raspade något under hennes hälar och hon föll på något mjukt. Bildörren smällde igen och ett tyst sorts vakuum bildades runt henne. Bilen varvade och åkte iväg. Gruset knastrade högt under gummidäcken. Det gjorde ont överallt och när de körde över guppen tvingades hon skrika, men det enda som kom ut var utdragna flämtningar.

Otilia visste inte hur länge de hade åkt, men det kunde inte vara mer än någon minut. Hon kände vägen väl, men hon förstod inte varför de åkte dit. Hon vaknade till när de stannade och hon kände en sval hand mot hennes panna. Simons hand. Han hade inte lämnat henne. Hans ansikte försvann och hon blev lämnad med benen hängande från bilsätet mot asfalten. Otilia förde handen över ansiktet och de nybildade ärren. Handleden knakade till och hon kved. Sedan spände hon magmusklerna och satte sig långsamt upp. Hela världen snurrade framför hennes ögon, men hon höll sig uppe. Kväljningar letade sig upp i halsen igen, men hon tvingade ner dem och försökte se var de befann sig. Konsum. De var vid konsum. Den stora parkeringen framför ingången var helt tom på bilar såvitt hon kunde se. Härifrån såg man varken lastkajen eller den mindre parkeringen till höger om byggnaden. Någon hade kört in i bensinstationens skylt på vänster sida av butiken och den lutade kraftigt in mot själva stationen. Ingen av villorna till vänster visade några tecken till att någon fortfarande bodde där, och husen bakom butiken som brukade synas mellan en liten gräsmatta med några träd syntes inte alls där Simon parkerat, rakt framför entrén. Otilia fnissade till lite när hon tänkte på hur rädd hon skulle bli om ett tåg åkte förbi nu. Vibreringen i strupen fick henne att hosta våldsamt och hon blundade. Hon öppnade ögonen när de neongröna lamporna till texten blinkade till och slocknade. Sedan släcktes gatlyktorna och bensinstationen. Det blev helsvart förutom stjärnorna som gav ett svagt ljus över byggnaden.

“Simon?”, viskade Otilia. Han syntes inte till någonstans. “Simon?”, sade hon lite högre. En mörk figur kom halvjoggandes runt hörnet av byggnaden. Hon svalde hårt och blev torr i munnen. Simon närmade sig bilen och stannade till en meter från henne och hon suckade lättat ut.

“Elen har försvunnit”, sade hon fåraktigt, som om han själv inte märkt av det.

“Hur mår du?”

“Lite yr, och jag har ont i handleden. Jag trodde att du… äh.” Otilia gnuggade sig vid tinningen. “Vad gör vi här?”

“Jag försökte hitta en väg in, men det verkar vara stängt överallt. Har vi otur måste vi bryta oss in.”

“Men… varför är vi här?”

“Mat. Om det finns någon kvar. Visst, vi har lite grann, men om vi ska ta oss någonstans norrut behöver vi mer.”

“Men vägarna är ju avspärrade?”

“Det kanske finns någon väg öppen. En skogsväg eller så. Det är värt ett försök.”

“Men-” Otilia tystnade. Hon kunde inte komma att tänka på ett bättre alternativ och bultandet i huvudet gjorde det inte bättre.

“Vi kan inte stanna kvar här. Jag vet inte vad vi ska göra när vi väl hittar ett ställe, men det här måste ju sluta någon gång. Plana ut i alla fall. Men om vi ska klara oss alls så behöver vi mer mat. Det var synd att vi inte hade fler väskor att bära i.”

“Men tänk om fler Glitchar kommer då? Har vi ens något som vi kan använda för att bryta oss in?”

“Det har vi inte. Men det måste finnas ett sätt. Vi får sova i bilen och imorgon-”

Ett dån ekade ner från höghusen och fick både Otilia och Simon att ducka instinktivt och sedan vrida huvudet åt det hållet. Höga flammor reste sig över trädtopparna. Flera små smällar hördes som efterskalv till explosionen och markerades tydligt i den annars tysta omgivningen.

“Tja, nu har vi inte någon annanstans att ta vägen i alla fall”, sade Simon efter en lång stund. Hans röst var låg och blicken glasartad. Han stannade med halvöppen mun, oförmögen att slita sig från den enda ljuskällan.

“Det var ändå bara saker”, sade Otilia tyst i ett försök att övertala sig själv.

“Det var vårt hem.”

De stod stilla och tittade andaktsfullt upp mot det som bara en timme tidigare hade innehållit hela deras liv, deras framtid.

Ett skarpt rasslande av metall kom från ett mycket närmare håll och orden fastnade i Otilias mun. De växlade en blick. Otilia ville inte att han skulle gå. Simon såg på henne innan han sprang bort mot ljudet och försvann bakom hörnet av byggnaden. Otilia väntade med spänd blick mot hörnet, men Simon dök inte upp igen. Hon slickade sig om läpparna och reste sig sakta upp. Vikten på foten fick hennes ben att vackla och hon stödde sig med ena armen på bildörren. Hon drog in luft genom hopbitna tänder och försökte stödja på foten igen. Det skulle fungera att gå om hon gjorde det långsamt.

“Simon? Är du okej?” Hon stängde bildörren försiktigt bakom sig och haltade sakta förbi hörnet av butiken, förbi bensinstationen och fram mot kanten till baksidan av butiken.

“Simon?”, frågade hon igen. Hon kom runt hörnet och tryckte handen mot husväggen för att vila foten. Hon stelnade till av en rörelse hon sett i ögonvrån. En mörk, smal man med en grov mustasch och keps gick snabbt mot henne. Han höll något i handen som han svingade i en vid cirkel runt handleden. Otilia spärrade upp ögonen och vände sig om. Hon försökte springa, men foten tillät bara en långsam jogging. Hans fotsteg ekade bakom henne och hon skrek till av smärta när han tog tag i hennes handled. En skarp smärta gick som en blixt genom huvudet och allt blev svart.

Otilia vaknade till av att någon puttade på henne.

“Hörru, äru vaken eller?” Rösten var mörk med en dialekt som talade om att han bott i Gävle hela sitt liv. Två grova, smutsiga fingrar nöp till om hennes näsa och hon hostade när hon drog in luft genom munnen. Mannen luktade surt av intorkad svett och något järnaktigt. Hon kunde inte se honom ordentligt, trots att det hade ljusnat lite ute. Hon skakade på huvudet för att få bort handen och försökte resa sig upp. Hennes armar ville inte röra sig mer än någon decimeter. Hon hostade lite till och försökte vänja ögonen vid mörkret. Den grova handen tog ett grepp om hennes haka och lyste med en ficklampa in i hennes ögon. Hon blundade instinktivt. Mannens raspiga fingrar tvingade upp hennes ögonlock.

“Den här verkar ha fått en liten hjärnskakning. Med lite vila lär det inte va nån större fara mä na.” Han släppte ögonlocken och Otilia knep ihop dem igen, trots att han riktat ficklampan åt ett annat håll.

“Var är Simon?”, frågade Otilia högt och öppnade ögonen. Det var mörkt, men någorlunda varmt.

“Tyst mä dig. Han e här.”

“Simon?”

“Hej, älskling.”

“Vad hände? Vänta lite-”, flera minnesbilder forsade in i hennes skalle. “Han slog ner mig!”

“Otilia, det är lugnt. Lyssna på honom.”

“Lyssna på honom? LYSSNA PÅ HONOM? Han slog mig i-”

“Håll käften!”

“Ta bort den här grejen runt mina handleder. Annars-”, började Otilia mellan hopbitna tänder och vred sig för att komma loss.

“Annars? Gör inget du kommer ångra. Explosionen drog till sä dom flesta av återvändarna, men dom kan-”

“Släpp mig, sa jag!” Otilia sparkade ut med fötterna och välte omkull något som skramlade högt när det slog i golvet. Innan hon hann reagera kom ett vinande genom luften. Slaget fick hennes kind att svida som glöd och hon gnydde till av chocken.

“Om du inte e tyst kan ja inte släppa dig”, sade mannen lågt.

“Du behövde väl inte-”, sade en annan manlig röst.

“Jo. För om de upptäcker oss här inne är vi körda.”

“Lugn, Otilia. Det är okej”, sade Simon tyst.

“Varför slog ni oss då?”

Någon tände en gasollampa.

“Samuel, släck den där”, sade mannen som undersökt henne. Han satt på huk framför henne. Han var smal men muskulös. Han hade en blå jacka, truckerkeps, slitna jeans och tennisskor och hade han rakat av sig mustaschen hade han varit ganska snygg. På ett ovårdat sätt.

“Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa om hon såg oss.”

“Jaja, men inte för länge”, muttrade han och reste sig upp. “Luta dig fram.”

Otilia lydde honom och han knöt upp knuten som höll hennes armar bakom henne. Otilia vred händerna över handlederna och masserade dem medan hon såg sig om. De satt vid postutlämningen, där männen brett ut flera liggunderlag och sovsäckar och ställt flera lådor och lösa boxar som de hade hittat i butiken för att hindra andra att se att de var där inne. På så sätt hade de parkeringen och området utanför fullt synlig, även om ljuset inte nådde in genom de dubbla glasdörrarna. Simons bil stod fullt synlig utanför dörrarna. Simon satt lutad mot väggen längre bort, där han hade uppsikt över de båda männen. Han hängde lite med huvudet och gnuggade då och då baksidan av huvudet så att håret blev ännu rufsigare. Mannen som stod lutad över fotogenlampan var en äldre man med runda glasögon, grått hår som gick som en hästhov efter bakhuvudet och en stor mage. Det måste vara han som var Samuel. Hans ögon var snälla och han påminde om en av grannarna Otilia haft när hon var barn, en givmild gubbe som alltid bjöd på godis och berättade om saker som hänt när han var barn. Han ströp lågan lite grann.

“Tack”, sade Otilia och gnuggade handlederna. Hon ryckte till med en grimas när hon rörde den som var skadad. “Så det är bara ni två här?” Hon ställde frågan till mannen med truckerkepsen och vickade huvudet mot Samuel. De två männen bytte ett ögonkast och Samuel skruvade på sig medan han slängde en hastig blick in mot raden med kassor. Truckerkepsen följde hans blick som i förbigående, men riktade snabbt tillbaka blicken mot Otilia.

“Nja… ja och nej.”

“Finns det några Gli- ‘återvändare’ här?” Otilia gjorde en ansats till att resa sig, men blev tillbakaputtad.

“Nej, men… vissa har väl inte tagit situationen så bra.” Mannen i truckerkeps drog med tummen över kepsens skärm och vägrade möta hennes blick.

“De har väl inte begått själv-”

“Nä-nä” avbröt mannen henne. “Men det är bäst om vi inte stör han.”

“Han är inte farlig va?” frågade Simon.

“Nej, det är han inte. Han är bara lite... instabil just nu.” Mannen gav Samuel en snabb blick och efter en sekunds tvekande nickade han långsamt.

“Hur då instabil?”

“Han har inte riktigt varit sig själv de senaste två dagarna.” Samuel rättade till glasögonen med pekfingret och riktade blicken mot kassorna igen.

“Nu har ni tagit in oss hit. Jag vill veta vad som händer. Vi har rätt att veta vad som finns här inne”, sade Otilia och reste sig upp.

Mannen i truckerkeps petade ett finger i bröstkorgen på henne. “Ni har inte rätt till någonting. Vi räddade er. Var nöjd med det.”

“Nej, det tänker jag inte vara! Vi-”

“Otilia, lägg av. Nu är vi här inne, tillsammans med dem.”

“Nej, jag tänker inte lägga av. Ni räddade oss inte, ni drog in oss hit. Och nu finns vi här inne utan att kunna säga något? Hotar ni oss?” Otilia stirrade på mannen med truckerkepsen, som backade lite. “Nej, det gör vi inte. Eller-”

“Bra, då vill jag veta vad som finns här inne.” Otilia stampade i golvet och mannen med kepsen verkade sjunka ihop.

“Men-”

“Nu!” Otilia höll blicken fastspänd i honom och kände en svårtyglad känsla av makt. Hennes självsäkerhet gjorde att mannen tog ännu ett steg tillbaka innan han nickade resignerat och slog ut med handen att Otilia skulle följa honom. Hon kunde inte låta bli att le när Samuel tyst konstaterade för Simon vem som egentligen alltid bestämde oavsett vilken familj man tillhörde. Till det skrattade han bara.

De gick mellan två av kassadiskarna. Allt godis som brukade hänga där var borta, och bara några enstaka tuggummipaket hängde kvar på rännorna. Från vad Otilia kunde se när de gick genom butiken var det mesta slut. Någon enstaka påse hängde kvar på de annars tomma rännorna och hyllorna gapade nästan tomma. Det enda som verkade stå orört var hyllan med dietprodukter och hyllan med hygienartiklar. När de passerat hyllorna med hygienartiklar och godis som stod rakt bakom kassorna vek de av mot vänster, där frysdiskarna stod uppradade i fyra långa rader. På andra sidan gången förbi kortsidorna på frysdiskarna fanns köttprodukter och bortanför dem fanns en länga mejeriprodukter i kylskåp. I slutet av raden fanns dörren till personalrum och lager. Mannen med kepsen stannade efter att de gått förbi den första kortsidan av frysdiskar och pekade mot golvet. Först såg Otilia ingenting, men när hon tittade mot golvet mellan den raden och nästa såg hon två nakna fötter som stack ut i gången. Hon höjde ett ögonbryn mot mannen, men han sade inget. Han ryckte bara på axlarna, höjde på ögonbrynen, knyckte på huvudet och pressade samman läpparna så att snusen där inne syntes extra mycket. Otilia himlade med ögonen och tog ett halvt steg framåt innan hon stannade igen.

“Han är inte farlig va?”

Mannen ruskade på huvudet.

Otilia fortsatte sakta och kikade över kanten på frysdisken. Hon blinkade långsamt. Mannen som satt i gången var grovt överviktig med stripigt blont hår som nådde honom till axlarna. Han satt i bara kalsongerna på det kalla golvet och verkade inte ens märka att hon stod där. Flera tomma glasslådor var slängda runt honom och han grävde med handen i en av dem. Han lyfte näven med chokladglass och daskade ner den på glassberget han skapat framför sig. Glassen började rinna ner för den färgstarka högen och han satte ner handen i lådan igen. Han rynkade pannan och snörpte på munnen. Sedan reste han sig upp och tog ut tre lådor glass till innan han satte sig ner i glassörjan igen. Han ryckte upp locket till en ny glasslåda och började gräva i den. Otilia vände sig till kepsmannen och mimade ‘vad fan?’. Han ryckte bara på axlarna. Otilia tittade på den vuxna bebisen som börjat ösa upp mer smält glass på berget. En gul vätska rann från hans kalsonger och blandades med glassen på golvet. Otilia lade handen över munnen och gick därifrån. Hon undrade hur många gånger man kunde få kväljningar under en och samma dag utan att faktiskt kräkas. Hon drog kepsmannen i armen och när de kom bort till kassorna igen vände hon sig till honom.

“Vad fan gör han?”

“Det såg du väl?”

“Men… det är ju sjukt!”

“Det menar du inte?” sade mannen giftigt och hans ögon blixtrade under de mörka ögonbrynen.

“Har ni försökt prata med honom då?”

“Han lyssnar inte oavsett vad vi säger.”

“Men har ni försökt-”

Mannen stannade plötsligt och fick Otilia att behöva vända sig om mot honom. “Vi har försökt med allt. Precis allt. Men det finns ingenting som biter, fattaru?” Han petade henne hårt på bröstbenet med pekfingret.

Otilia snörpte på munnen och riktade blicken mot raderna med kyldiskar. “Hur länge har han varit sådär?”

“Två dagar. Han fick något slags sammanbrott. Vad jag vet har han inte ens sovit.”

“Kan vi inte göra något åt det?”

“Du verkar gå på repeat.” Mannen drog med fingrarna hårt över ögonlocken. “Om jag inte visste att du har en lätt hjärnskakning skulle jag kalla dig idiot, schasa ut dig och din pojkvän härifrån och låta er dö. Du vet inte ens vad vi heter och du kommer hit och försöker ta över ledningen va? Tror du inte att vi har försökt med allt vi kunnat?”

Otilia öppnade munnen men stängde den snabbt igen.

“Precis. Så håll käften. Du har sett det nu, var nöjd med att du fick som du ville.”

“Förlåt”, sade Otilia tyst. Hon harklade sig och skrapade med tårna mot golvet. “Jag tänkte inte- vad heter ni då?”

Mannen suckade och drog med ena handen över ansiktet. Han såg ut att vilja bita tillbaka mot henne, men ändrade sig och slog bort blicken. “Jag heter Kamil. Han i glasögonen är Samuel och han vid frysen är Fabian.”

“Varför är ni här?”

“Förmodligen samma som er. Mat, komma undan de där… monstren.”

“Hur kom ni in?”

“Jag jobbade här förut. När allt kaosade stack de flesta andra. Jag med. Men när jag fattade att det som hände inte skulle försvinna samlade jag ihop mina kompisar och drog hit. Vi var fler förut, men de gav sig av. Medan man fortfarande fick köra bil.”

“Varför följde inte ni med?”

“Mest för att vi hörde på radion om bilköerna. Vi valde att stanna tills det lugnade ner sig, men nu verkar det inte finnas någon väg ut. Jag ville inte åka. Om vi hade gjort det kanske inte Fabian hade-”

“Det vet du inte.” Otilia kände verkligen empati med mannen. Han var en desperat människa i en ännu mer desperat situation, ändå brydde han sig så mycket. Otilia försökte låta känslorna visas i leendet hon gav honom. “Men ni verkar vara ett udda gäng.”

“Samuel bodde granne med mig och Fabian är min halvbror.”

“Din halvbror?”

“Ja, är det så konstigt?”

“Förlåt, det var inte meningen att-”

“Det är lugnt. Det har varit stressigt. Det är allt.”

“Så var är den där Fabian?”, frågade Simon och Otilia hoppade till. Hon hade nästan glömt bort att han fanns i närheten.

“Det är-”, började Otilia men avbröts av Kamil.

“Han leker med glass borta vid frysdiskarna.” Kamil log uppgivet mot Samuel som kommit efter Simon.

“Ingen bättring alltså”, sade Samuel med en suck.

“Nä.”

“Men Otilia kanske kan hjälpa er?”, sade Simon med ett stort leende.

“Tror inte det. Han är-”

“Hon är förskolelärare. Hon är bra med barn.” Simon såg på dem och hans ansikte växlades till otålighet när han såg blickarna mellan de andra tre. “Vad är det?”

“Simon”, Otilia lade sin arm runt hans. “Fabian är inte ett barn.”

“Men han-”

“Han har knäckts. Blivit galen”, svarade Samuel. Kamil bet ihop käkarna, och verkade kämpa emot impulsen att knuffa till honom.

“Men om han har ett barns beteende kanske Otilia kan-” Otilia klämde om hans arm så hårt hon kunde, “-hjälpa honom”, avslutade Simon.

“Jag tror inte det.” Kamil vred lite på kepsen.

“Hon kan ju alltid försöka”, sade Samuel långsamt. “Det kan ju inte bli värre.”

Otilia bet sig i tungan för att inte skrika att hon inte ville. Det var något obehagligt hos mannen som gjorde att hon inte ville försöka prata vett i honom. Dessutom visste de inte hur han skulle reagera.

“Vi måste dra vidare”, sade hon istället.

“Vart då? Det finns ingenstans att ta vägen”, sade Samuel.

“Vi måste försöka. Det måste finnas någonstans.”

“Men du måste vila ut om ni ska kunna resa, och ni behöver mat? Vatten? Annars hade ni inte kommit hit, eller hur?”, sade Kamil. Otilia såg en glimt i hans ögon som hon inte var säker på att hon gillade.

“Föreslår du ett byte?”, frågade Simon.

“Japp. Beroende på hur bra hon lyckas kan vi nog diskutera fram något.”

“Men ni äger ju inget av det här”, protesterade Otilia.

“Okej. Då kan vi göra såhär. Om ni tar något så sätter jag igång larmet. Då är det kört för oss allihop”, sade Kamil med höjda ögonbryn, manade dem att prova om det han sade var sant.

“Elen är borta.”

“Larmet går igång från en egen källa.”

“Men var skulle ni ta vägen då?”

“Vet inte. Spelar ingen roll egentligen. Vi är körda i vilket fall.” Kamil satte händerna i sidorna. “Deal?”

“Deal”, svarade Simon och skakade hand.

Otilia blev yr. Vad var det här nu då? Hade inte Simon sagt något hade det här inte uppstått. Kamil var en person som förmodligen skulle ha gett dem en del mat ändå. Men det visste nog inte Simon. Han hade tyckt att det var en smart idé, men nu skulle hon få ta konsekvenserna för att Simon gett Kamil hopp om något som kanske var omöjligt.

“Jag lovar inget”, muttrade hon. “Men kan vi äta något först?”

Kall spaghetti och köttfärssås på burk var inte det bästa hon ätit, men det fyllde magen. Spaghettin kändes som maskar i hennes mun och köttfärsen som jord. Dessutom hade hon inte velat äta något efter att ha sett den vuxna nakenbebisen, hon hade bara föreslagit det för att dra ut på tiden innan hon tog itu med det som Simon gått med på att hon skulle göra. Hon kom att tänka på leken Simon-says och log ett bittert leende inom sig. Hon svalde med svårighet under tiden som de andra pratade om sig själva och vad de hade varit med om. Samuel och Kamil hade varit med om väldigt lite i jämförelse med dem, men Kamils flickvän hade försvunnit väldigt tidigt. Otilia kände ett sting av skuld för att hon fortfarande hade Simon hos sig, och var det någon av dem som skulle bli tokig av situationen så var hon säker på att det var hon själv före Simon. Simon hade betett sig sakligt i alla fall, medan hon själv knappt hängde med i förändringarna som hon upplevde i sig själv. Hon hade aldrig velat ha en ledande position, men det hon hittat inom sig nu var en känsla av att behöva ha någon slags kontroll för att inte bli galen. Och hon tyckte om det. Det var nästan det värsta. Hon hade alltid fogat sig efter andra, men personen hon var nu drevs av något annat. Att skydda Simon och deras ofödda barn. Hon fnös högt, vilket fick Samuel att höja ögonbrynet, men hon förklarade sig inte. Hon petade vidare i spaghettin. Som att Simon skulle behöva någon som skyddade honom. Kanske skydda honom från att riskera sitt liv för andra eller henne själv. Hon ville inte att han skulle behöva oroa sig för henne. Oavsett hur den här galna världen skulle utvecklas så skulle hon och Simon överleva. Det hade de lovat varandra. De måste tänka på sig själva först och främst.

Otilia rycktes ur sina tankar när Kamil rörde vid hennes axel. Hon hoppades att han inte skulle se i hennes ögon att hon beslutat sig för att göra allt för att hon och Simon skulle klara sig. Vad som helst. Till och med döda, om det kom till det. Skulle hon klara det?

“Har du ätit klart?”, frågade han med mjuk röst och pekade mot den halvt uppätna burken. Utan att säga något räckte hon över burken till honom och reste sig upp på ostadiga fötter. Han följde hennes rörelser medan hon sträckte på sig. De var bara vanliga människor som försökte klara sig bäst de kunde när världen gått åt pipan. Sedan blundade hon. Hon måste sluta tänka så, sluta vara medlidsam. Om det stod mellan dem och att Otilia och Simon skulle överleva så måste hon klara av att göra det hon måste. Otilia nickade mot Kamil och började gå.

Kamils halvbror stod med halva kroppen nere i frysdisken med glass och drog med händerna efter botten. Den var tom, men han verkade tro att om han fortsatte att leta skulle han hitta ännu en glasslåda som han kunde använda till sitt glassberg. Kamil klev långsamt fram mot honom och försökte att undvika lådor och pölarna som bildats av glass och kiss. Han lade handen försiktigt på hans rygg och ruskade lätt.

“Fabian? Fabian, det här är Otilia. Hon vill prata lite med dig.”

Fabian verkade inte ens märka att han var där.

“Fabian, lyssna på mig. Hon är här för att hjälpa.”

Händerna fortsatte att dra efter botten på frysen och Kamil drog sig tillbaka till henne.

“Du ser? Han reagerar inte ens.”

Otilia drog ett djupt andetag och försökte att inte tänka på den skarpa lukten av ammoniak när hon gick fram till honom. Hon lade handen varsamt på hans rygg och rös till när hon mötte den klibbiga huden. Hon svalde flera gånger innan hon var säker på att hon skulle lyckas prata utan att en spya skulle avbryta henne. Det kändes som att hennes hand skulle slukas upp av hans köttiga kropp.

“Fa-Fabian, jag heter Otilia.” Hon rös till när hon skakade honom försiktigt. “Jag är en vän. Vill du inte prata med mig?”

Mannen reagerade inte. “Du, lilla vännen. Vill du inte förklara vad som står på?”

Otilia halkade nästan omkull när Fabian med ett ryck rätade på sig. Hon lade handen på fryskanten och slickade sig om läpparna för att fukta dem och kände att hennes mun hade förvandlats till en öken. “Fabian?”, kraxade hon.

Han vände sig långsamt mot henne utan att blinka och kutade ryggen så att han hamnade i ögonhöjd med henne. Han lutade sig fram tills hans ansikte fanns några centimeter från hennes. Hon ansträngde sig för att inte springa därifrån. Hans stora bruna ögon visade ingen känsla över huvud taget. Bara… tomt. Han lutade huvudet långsamt åt sidan utan att släppa hennes blick. Hon drog ett hackigt andetag, fuktade läpparna igen och harklade sig.

“Hej, Fabian. Jag heter Otilia.” Hon vred huvudet för en snabb blick på Kamil. “Jag är en vän.”

Fabian vickade huvudet långsamt åt andra hållet.

“Hur är det med dig?” Otilia svalde flera gånger och försökte slappna av. Det var ett dåligt ställe att få panik på.

Han öppnade munnen och stängde den igen, som en fisk, men det kom bara ett dovt gurglande från hans hals.

“Vill du säga något till oss?” Otilia ville vrida sig om och be Kamil om hjälp, men hon hörde bara ett djupt andetag därifrån. Inga fotsteg, ingen hjälp.

“De ä du”, sade Fabian, utan att munnen rörde sig. “Du ä den hon vill ha. De ä du! De ä du!”

Otilia kände en stöt gå genom hela hennes kropp när Fabian spände handen runt hennes arm. Hon kved till av smärta.

“Hon lämnar mä inte. Hon lämnar mä inte. De ä dig hon vill ha.”

“H-hjälp mig!” kved Otilia. “Hjälp mig!”

Kamil rörde sig inte.

“De ä dig hon vill ha.”

“Vem?! Vem är det?” Otilia kände hur hennes ögon spärrades upp och hon kunde inte längre kämpa mot sitt huvud som nu stod i fullt alarm om att fly.

“Flickan!”

“Hjälp mig, Kamil! Vem är flickan, Fabian? Vem är hon?”

Kamil stod som förstenad.

“Flickan med det bruna håret. Hon drar i mä. De ä dig hon vill ha!”

Greppet runt Otilias arm hårdnade. “Dä e dig! De ä dig!” Han ryckte i henne, skakade henne fram och tillbaka och hon föll mot honom och hans klibbiga hud fungerade som ett svart hål som drog in Otilia i sig.

“FÖR I HELVETE KAMIL! HJÄLP!” Hon hörde äntligen några tveksamma steg närma sig bakom henne, men Fabian tog tag om hennes hästsvans. Ett ryck nu så skulle hon ha en bruten nacke. Hennes barn, Simon. Allt skulle vara borta.

“Fabian! Fabian, du är Fabian och hon kommer inte åt dig om du inte vill det! Fabian, kom ihåg vem du är!” Otilia halvt om grät halvtom skrek i hans öra.

“Hon… hon…”

“Fokusera, Fabian. Du är Fabian!” Han klämde en gång till runt hennes arm, sedan lossade han greppet och puttade henne in i Kamils armar.

“JAG ÄR FABIAN!” Fabian satte händerna över huvudet och började slå på tinningarna med sidorna av hans knytnävar. “UNGJÄVEL! UNGJÄVEL!” Han ryckte i sitt hår och fick loss flera stora tussar som singlade ner på golvet i glassörjan. “Jag är Fabian, låt mig vara!”

Kamil backade undan med Otilia i hans armar. Fabian fortsatte att skrika tills de kom till kassorna. Skriken tystnade plötsligt och ett lågmält mummel övertog, ett mörkare och ett ljusare.

“Var det det här du ville?” fräste Otilia och puttade honom våldsamt från sig. “Fattar du hur jävla rädd jag var? Och du var ju inte till någon hjälp!”

Kamil sade ingenting. Han stirrade på Simon och Samuel som stod och stirrade tillbaka mot dem med bleka ansikten. Simon vaknade till först och skyndade mot henne. Han tog henne ur Kamils lealösa armar. De svängde tomt fram och tillbaka. Simon kramade henne hårt innan han släppte henne.

“Hur är det?”, frågade han medan han vände henne bort från de andra. “Gjorde han dig illa? I så fall-”

Otilia skakade på huvudet och drog sig ur hans armar.

“Vad var det som hände?”, frågade Simon.

“Han pratade”, sade Kamil svagt. Otilia såg först nu hur hans mörka hy hade vitnat som hos en död person och hur mycket han skakade.

“Pratade? Han skrek!” Simon knöt nävarna. “Vad fan hände? Om den jäveln-”

“Nej, Simon. Han gjorde mig inte illa.” Inte fysiskt i alla fall, tänkte hon. Hon lade armarna i kors, drog upp axlarna och blundade.

“Finns det en filt? Jag fryser.”