15

Simon kikade ut genom dörrögat och gav dem en kort nickning. Han backade ett steg och öppnade dörren med en långsam rörelse. Polisen hade haft rätt, det var blod över nästan hela golvet och lukten av järn var så tjock att den stockades i Otilias hals. Tre polismän låg döda på väg ner i trappan. En av dem hängde halvvägs över räcket och blodet som föll hördes tydligt som ett dovt ‘plopp, plopp’ i det annars nästintill tysta utrymmet. Otilia lyssnade efter något slags ljud av Glitchar som kunde finnas på de övre våningarna. Kanske lyssnade de efter dem med. Men det skulle vara absurt. De hade blivit smartare, men att aktivt lyssna efter andra var något de förmodligen inte kunde. Med allt adrenalin som pumpade genom deras kroppar skulle det vara svårt att höra över sitt eget brus och bultande hjärta. Det var vad hon hoppades i alla fall.

Blod fanns i stora sprejliknande mönster på golv och väggar och fortsatte upp för den sjunde trappan. Den gula färgen på trapphusets väggar hade nästan helt förvandlats till en mosaiktavla vars själ fanns i rött. Otilia stirrade med öppen mun och kunde inte slita blicken därifrån. Hon kunde inte bestämma sig för vad hon kände. Ilska, avsky, äckel? Kanske medkänsla. Men mest av allt förvirring.

Simon och polisen gick långsamt ner för trappan i hopp om att stegen inte skulle eka. Simons plastpåsar gnisslade svagt för varje steg och halkade lite på pölarna som bildats under kropparna som hängde över räcket. Polisen kved till för varje steg hon tog och det var nästan värre än om stegen hade ekat. Det lät som en pipande hundleksak. Metall slogs mot trä en våning upp och Otilias hjärta började dunka omöjligt snabbt och andan fastnade i hennes hals. Hon stirrade upp mot trappavsatsen, men det som var där uppe verkade inte ha märkt av dem än. Otilia stängde dörren till lägenheten med försiktighet, men vågade inte låsa ifall Simon och kvinnan måste springa tillbaka. Otilia satte sig med ryggen mot dörren och ansträngde sig för att höra vad som skedde. Ljudet från våningen ovanför dämpades nästan helt av dörren. Hon hörde ingenting annat än det dova skallrandet heller, och det hoppades hon var en bra sak.

Otilia hasade sig långsamt upp på fötter och gick till köket där hon öppnade fönstret igen. Kylan bet hennes kinder i eftermiddagsmörkret och fick henne att vilja gå och hämta en jacka, men hon ville inte missa om något hände. Polisbilarna och ambulansen stod som i ett grått filter på asfalten. Hon kisade mot det lilla taket över dörren i entrén. Varken Simon eller polisen syntes till. Hon hoppade till och bet sig i tungan när hon hörde kvinnans skrik. Otilias hjärta bultade hårdare och hon väntade på ytterligare ljud, men inget mer hördes. Hon visste att det kunde bero på de tjocka väggarna och om de var i fara skulle hon kanske inte höra det förrän det var försent. Hon måste ner och hjälpa dem. Men vad kunde hon göra? Otilia såg sig om i köket efter något vasst som hon kunde använda när hon plötsligt hejdade sig med handen på en av besticklådorna. Någon gick på den frostklädda asfalten där nere. Hon hörde det knappt över hennes hjärtslag, men efter några sekunder insåg hon att ljudet faktiskt fanns där. Otilia slängde sig upp på stolen, grep tag i spisen när stolen höll på att tippa och kikade ut. Hon lutade sig så mycket framåt som hon vågade. Simon var inte där, men kvinnan höll på att försöka ta sig in i en av polisbilarna. Hon höll en blodig nyckel i handen och tryckte på dosan till automatlåset. Bilen blinkade inte ens till. Efter flera försök gav kvinnan upp och försökte låsa upp bilen med nyckeln istället. Larmet gick igång med full styrka och fick kvinnan halka. Det gälla ljudet ekade i tomheten mellan byggnaderna och Otilia kastade en hastig blick mot gångbanan och de andra höghusen. Poliskvinnan kravlade sig snabbt upp på fötter och ryckte med nyckeln fram och tillbaka i låset, men lyckades inte få upp dörren. Otilia hörde ilskna tjut i trapphuset och flera fötter som sprang i trappan. Hon hoppades andlöst att Simon skulle hitta någonstans att gömma sig. Hon ville hjälpa honom, men fann att hon inte kunde slita sig från fönstret.

“Jävla idiot! Vi du döda oss också?” Otilia märkte inte av att hon skrek förrän orden lämnat hennes läppar. Det hördes nästan inte över billarmet, men kvinnan hörde och riktade ett vitt ansikte upp mot fönstret medan hon fortsatte försöka vrida nyckeln fram och tillbaka i låset. Nyckeln lirkades längre ut tills hon tappade nyckeln på asfalten och råkade sparka den under bilen. Billarmet fortsatte tjuta och det lät som att det blev högre och högre när ljudet stutsade mellan byggnaderna. Med det misstaget skulle polisen vara död inom loppet av en minut. Mindre. Kvinnan stirrade omkring sig. Sedan sprang hon vidare till det enda fordon som hade dörrarna öppna.

“NEJ!” skrek Otilia. Om ambulansen också började tjuta så skulle det vara slut med dem allihop. Kvinnan satte sig i ambulansen, drog igen dörren med en smäll och rivstartade motorn. Såklart hade ambulansmannen som kastat sig ur bilen i all hast lämnat nyckeln i. Kvinnan knappade på panelen och Otilia andades ut. Inget mer larm. Polisens larm var nog så illa, men ett till… en kraftig siren gick igång. Kvinnan dunkade handflatan mot panelen men lyckades inte få sirenen att tystna. Istället backade hon snabbt och körde ut på gatan. Strålkastarna visade en stor hop människor som var på väg mot henne. De kastade sig över varandra, över bilar och genom häckar för att komma åt henne. Till slut lyckades hon stänga av ljudet och kvar var polisbilen. Den skulle locka dit alla Glitchar som fanns i området om den inte gjort det redan. Hopen rörde sig mot polisbilen. Mot deras port. Ännu fler kom springandes från olika håll med riktning mot ljudet. Rutorna på bilen krossades under tunga slag och sparkar. Poliskvinnan sladdade ut på gatan med ambulansen, och sedan svajade fordonet till. Bilen saktade långsamt ner, men hade fortfarande en sådan fart att den körde rakt in i busskuren. Rutan krossades och en av stolparna formade motorhuven till ett V. Otilia lutade sig utåt för att försöka se bättre, men hennes näsa rynkade sig när hon kände en frän röklukt. En av Glitcharna som kom ut genom dörren på deras höghus ramlade framåt och ner på asfalten. Han ställde sig upp och fortsatte bort till de andra för att dunka sönder fordonet när Otilia hörde en kanonliknande smäll och lukten förstärktes. Svart tjock rök bolmade ut från porten där nere och snart spred den sig upp mot deras fönster. Otilia stängde igen fönstret och började se sig om efter vad de skulle göra om inte branden släcktes och vad de kunde ta med sig om de måste fly. Hon stelnade till med handen i en av besticklådorna när polisbilens larm slutade tjuta. Hon sprang mot fönstret och hoppade upp på stolen så snabbt att den nästan välte. Hopen av Glitchar började röra sig mot röken. In mot dem. Otilia grep ett hårt tag om stolens ryggstöd. De kunde inte ta sig ut. Ytterdörren öppnades med en smäll. Otilia kunde inte andas, men tvingade sig själv ner på golvet och sträckte in handen i besticklådan. Stegen kom närmare och hon lyfte upp handen. En grillgaffel. Hon hade inte tid att se sig om efter något annat. Stegen stannade i slutet av hallen. Hon kastade sig fram för att hugga, men armen stoppades av ett hårt grepp runt hennes handled. Det tog några sekunder innan hon lealöst släppte gaffeln på golvet. Det var Simon. Han hade klarat sig. Otilia kastade sig i hans armar, men släppte snabbt och tog ett steg tillbaka.

“Vi har problem.”

“Med polisbilen ja. Jag försökte komma åt dörren, men-”

“Inte det. Vi måste komma härifrån. Nu.” Otilia ryckte i hans arm för att dra honom mot köket. Han följde henne inte.

“Vad menar du?”

“Kände du inte röken?”

“Det kommer säkert vara över snart.”

“Tänk om den sprider sig då? Glitcharna har redan börjat dra sig mot den. Och om vi har både Glitchar och eld att ta oss igenom… vad tror du?”

“Jag hörde smällen, men jag trodde det var polisbilen? Och var ska vi ta vägen? De skjuter oss om de ser oss.”

“Vakna, Simon. Tänk om det inte finns någon förstärkning? Eller brandbilar?”

“Då är vi döda.” Simons ord hördes knappt och röken började lukta starkare.

“Nej.” Otilia flackade med blicken åt sidorna i hopp om att finna något som kunde leda till en plan. Men allt virvlade bara omkring i en ormgrop i hennes hjärna. “Vi måste ta oss ut. Vad kan vi ta med oss?”

“Och hur hade du tänkt att vi skulle ta oss ut? Vi kan väl vänta och se vad som händer?”

“Simon, vakna! Vi måste ut! Börja packa och hjälp mig komma på ett sätt. Det måste finnas ett sätt.” Otilia öppnade garderoben vid byrån. Flera väskor ramlade ut på golvet.

“Okej, okej. Jag fattar. Men vad vi kan ta med oss beror på-”

“Börja packa för i helvete!”, sade Otilia genom sammanbitna tänder och tryckte en väska i hans armar. Simon såg stumt på henne medan hon packade i sin laptop i en bag. Sedan packade hon ner två filtar och väskan var full. Hon stormade förbi honom med långa steg och satte ner väskan i köket där hon trängde ner en ravioliburk som gjorde att väskan inte kunde stängas.

“Men kom igen då!”

Äntligen började Simon röra på sig. Han plockade ner några saker på måfå, och Otilia log stelt när hon såg den tomma förvirringen i hans ögon.

Otilia tänkte febrilt medan hon kastade ner saker från köksbordet för att snabbt sortera vad det skulle vara värt att ta med. Två frågor snurrade i hennes huvud. Hur skulle de kunna ta sig ut, och var skulle de ta vägen? Hon ropade till Simon att hålla bilnycklarna på sig under hela tiden, och att inte tappa bort dem. Hon kikade då och då ut genom fönstret. Röken var fortfarande tjock men branden var kanske mindre än de trott, för den tätnade inte ytterligare och hon kunde inte se någon eld. Hon knappade med fingrarna mot fönsterbrädan. Om de tog det lugnt skulle de kunna hissa ner vad de tänkt haft med sig på marken. Otilia mindes repet som hon hittat när hon städade. Det skulle kunna fungera. Hon letade igenom byrålådan och hittade bunten, drog ut snodden runt den och virade änden av repet runt ena fingret. Tanken for snabbt genom hennes huvud och började bearbetas. Ja, det skulle de kunna, men det skulle krävas att de planerade.

Otilia lade sin hand på Simons. “Ska vi sätta igång?”

Simon suckade, men nickade till slut. Han gick långsamt till ytterdörren och vände sig om mot henne. Han öppnade munnen som för att säga något, men ångrade sig. Otilia lade händerna på sidorna av hans huvud och gav honom en lätt kyss. Hon höll hans blick tills han slet sig från den och tittade ut i hallen. Han kramade vinflaskan i handen så hårt att Otilia oroade sig för att den skulle spricka. Hon öppnade tändsticksasken och tände eld på tygbiten som stack ut ovanför flaskans mynning. Simon stirrade i en sekund på lågan, svalde, andades ut och öppnade ytterdörren. Efter ljudet kom vrål ekande upp efter väggarna, och flera snabba steg hördes i trappan. Simon kastade flaskan så långt han kunde, men den halkade av hans handsvett och slungades i en halvmåne upp i taket. Den studsade mot ytan och föll ner på golvet där glaset splittrades och spriten spred sig. Den fattade eld när Otilia trängde sig förbi Simon och tryckte igen dörren. Direkt efter ryckte någon i handtaget, men hon höll emot. Otilia låste snabbt och hakade på kedjan. Nu hade de mindre tid än de trodde. Hon stannade till i steget när hon hörde ett tjutande ljud som av fyrverkerier och ett slukande, sugande ljud som bara eld kunde komma från eld. Några minuter till. Hon bad en snabb bön till Gud, som vid det här laget måste vara trött på alla som vänder sig dit i desperata situationer men inte annars. Hon puttade Simon framför sig in i köket, men stannade till och måste backa tillbaka. Hon tyckte att hon hade sett en liten flicka i vardagsrummet, med mörkblont hår och en rosa rosett i håret. På något sätt kändes det som att Otilia hade sett henne förut, men hon kunde inte minnas var.

“Kom igen!”

Simons röst fick henne att ruska på huvudet. Det fanns ingen där. Hon bestämde sig för att det måste vara röken som redan gjort henne yr. Hon fortsatte in i köket och Simon hissade ner packningen så snabbt han kunde efter att ha kollat att det var säkert.

“Jag vet inte hur vi ska ta oss till bilen med allt det här. Det är säkert tio Glitchar kvar därnere, och även om de inte märker packningen så lär de nog märka oss.”

Otilia nickade och försökte lista ut något de kunde göra, men hon kunde inte sluta tänka på flickan. Glitcharna hade varit riktiga, kanske flickan var det med. Men hur hade hon kommit in i lägenheten då? Otilia gick långsamt in i hallen medan Simon ropade på henne att komma tillbaka till köket. Hon fick en impuls och lydde den. Hon fyllde sina lungor och skrek så högt hon kunde. Otilia fortsatte tills hon inte längre kunde för att hon saknade luft och hostade till i slutet. Sedan sprang hon in i köket. Simon stirrade ut genom fönstret, sedan på henne.

“De är på väg in. Hur kom du på att du skulle skrika så där? Det var ju brilliant-”

Dunsarna i trapphuset blev fler och det vibrerade i ytterdörren. Otilia höjde ögonbrynen mot honom och log. Simon tog ett djupt andetag, fäste repet runt spisen och såg till att det satt fast ordentligt innan han började klättra ner. Han visste inte riktigt hur han skulle göra och klättrandet tog mer tid än de egentligen hade. Otilia blev rädd att han inte skulle klara det och lutade sig ut genom fönstret för att se på honom, men till slut landade han i det frostiga gräset. Han såg på medan Otilia hasade sig ner efter repet och virade runt foten i det. Hon vägrade att titta ner. Om hon gjorde det nu skulle hon aldrig klara det, och det fanns inte en chans att de skulle kunna ta sig till lägenheten igen. De hade redan kastat bort det alternativet. Hennes hjärtslag överröstade allting i hennes huvud och repet skavde mot de tunna handskarna. Ändå höll hon sig kvar och började sakta hasa sig ner.

Simon bar väskorna bort mot bilen. Han låste upp den manuellt och öppnade bakluckan så tyst han kunde medan Otilia kämpade sig ner centimeter för centimeter. Handskarna gled mer än hon tänkt och för varje gång måste hon stanna upp och andas ut innan hon kunde fortsätta neråt. Hon virade foten runt repet varje gång hon flyttade sig, men det började göra ont och hennes muskler var redan trötta.

Hon hade bara några meter kvar när hon trasslade in foten så mycket att hon inte kunde flytta den, hur mycket hon än försökte. Hon sparkade med foten och virade underarmen om repet så gott hon kunde, så att hon inte skulle falla rakt ner när hon kom loss. Men foten satt fastsurrad. Otilia försökte böja sig ner för att hjälpa till med den andra handen, men om hon gjorde det skulle hon behöva släppa den andra armen från repet. Simon såg mot henne och lastade in bensindunken så snabbt han kunde innan han satte sig i bilen. Han verkade inte märka att hon satt fast. Glitcharna som samlats utanför hade dragit sig in i den brinnande byggnaden, men de kunde komma ut när som helst. Otilia hostade till och såg upp mot deras lägenhet när hon hörde ett brak. Glitcharna hade brutit sig igenom dörren till slut. Hon ryckte allt hon kunde i repet och sparkade med foten men kom ingenstans.

En glasruta sprack vid sidan av henne med ett högt klirrande och stora lågor slickade efter väggen. Det brusade högt av infernot inne i den brinnande lägenheten och hettan gjorde det svårt att andas. Otilia försökte hoppa i repet för att komma loss, men det gjorde bara att repet satte sig ännu stramare runt benet och att blodtillförseln nästan ströps. Det gjorde ont, men ändå trodde hon att smärtan dämpades av adrenalinet hon kände pumpade genom ådrorna. Hon andades i flämtningar och hon började gråta av vanmakt.

“Simon!” Hon ropade allt hon kunde, men hon hörde själv hur svagt det lät över elden och Glitcharnas vrål. Hon skakade repet allt hon kunde med kraften som hennes ilska gav henne när hon tittade upp och såg en brinnande person luta sig ut genom Simons och hennes köksfönster. Det var en levande fackla som fäktade med händerna mot henne. Hon kände hur det stack i ögonen från röken inifrån det krossade fönstret och det förvärrade tårarna. Hon kunde inte längre se något annat än oklara bilder som spelade framför hennes ögon. Repet knakade högt och hon följde den suddiga konturen av eld som letade sig ner efter husväggen. Hon stannade till, torkade ögonen med ärmen och stirrade mot deras köksfönster och lågorna som börjat klättra efter repet. Glitchen lutade sig ännu längre ut och sträckte händerna mot henne. En brinnande tygbit singlade förbi henne innan Glitchen lutade sig för mycket framåt. Hans ben sprattlade till och Otilia såg fallet i slowmotion. Kroppen vändes i fallet och nacken träffade gruset med en dov smäll. Elden som omslukat honom pustade till innan den började brinna för fullt igen. Det luktade stekt biff och bränd lever. Otilia andades häftigt och försökte att inte tänka på oset när hon först stirrade ner på den brinnande massan och sedan upp mot fönstret. Ett högt krasande av porslin och kastruller hördes igenom vrålen som fortfarande ekade inne i höghuset och ytterligare två Glitchar klättrade upp på spisen i köket.

“Simon! SIIIMON!” Hon ryckte allt hon kunde i repet igen. Hon drog in ett andetag, men hostade ut det nästan direkt. “Jag kommer inte ner!” kraxade hon fram och viftade allt hon kunde med sin fria arm. Hon hörde bilens motor starta och köra ut från parkeringen, ut på vägen. Otilia kunde knappt se genom diset av tårar.

“SIMON!”

Sedan brast repet.