13

Otilia och Simon stirrade på varandra och vände sedan blickarna upp mot taket igen. En kraftig duns hördes ovanför dem. Sedan en till. Och en till.

“Du tror inte…” sade Otilia lågt och släppte handen från Simons mun.

“Kanske. Men… ska vi ringa någon? Jag kanske ska gå upp och-”

“Nej, det ska du inte”, sade Otilia. “Ring polisen?”

Simon sträckte sig mot telefonen. Personen där uppe kunde slå sina händer blodiga och ändå inte komma genom taket till lägenheten, men Otilia visste att varken hon eller Simon skulle kunna slappna av om de trodde att det fanns en Glitch i lägenheten ovanför dem.

Simon fick vänta i flera minuter innan han nådde fram. Polisen sade att de hade mycket att göra och eftersom personen inte kunde ta sig ut var det inte heller bråttom. De lovade att komma förbi när de hade tid men varnade att det kunde ta ett tag innan det blev av. Bankandet hade nästan slutat under tiden han pratat, men de kunde inte sluta stirra mot taklampan.

“Är du säker på att vi måste vänta på polisen?” muttrade Simon. “Det kanske bara är någon som behöver hjälp och inte kan ta sig ut?”

Otilia hörde tvekan som fanns i hans röst. “Tror du verkligen det? Jag vill inte att vi chansar.” Hon pillade på ett av plåstren på hakan. Det kliade.

“Nej, kanske inte. Men eftersom de inte kommer på ett tag så tänkte jag-”

“Kolla!” Otilia pekade mot teven. Den vita texten för extrainsatta nyheter blinkade i hörnet igen.

Simon tvekade lite när han sträckte sig efter fjärrkontrollen. “Du tycker inte att det har varit väldigt många extranyheter nu?”

Otilia rynkade ögonbrynen och lutade sig framåt med armbågarna stödda på knäna. “Jo. Det känns lite… kusligt på något sätt.”

Simon knäppte på ljudet på teven, vilket fick hyresgästen ovanför dem att börja banka på taket igen. Otilia försökte att inte rikta blicken ditåt, utan fokuserade på reportern som rättade till papprena på podiet.

Det var samma man som de sett tidigare. Han drog i skjortkragen, blicken flackade åt sidorna och han fuktade läpparna med en snabb tungrörelse. Han måste svälja så att adamsäpplet guppade två gånger innan han började.

“Extrainsatta nyheter. Vi ber att ni som ser det här inte gör något obetänkt och håller er lugna. Trots forskarnas och läkarnas studier har inget hittats som kan förklara det som händer eller varför det gör det.” Han stötte ut ett halvkvävt ljud som låst sig i halsen innan han fortsatte. “Ett utegångsförbud har införts i samtliga städer. Måste ni ut, kontakta den lokala polisen för vilken färgkod som gäller. Färgkoden är viktig för att polisen ska veta att ni inte är ‘återvändare’ och reagera därefter. Eftersom det har blivit svårare att identifiera ‘återvändarna’ i tid har det beslutats att det är en åtgärd som måste införas. I Frankrike, Tyskland och Ungern har ett sådant utegångsförbud redan inletts och har lett till bra resultat. Alltså; håll er inne - om ni måste gå ut, kontakta den lokala polisen. Vi ber er också om att inte ringa 112 om det inte är i absoluta nödfall.”

Efter det ljöd slutmelodin igen.

“Wow, det gick snabbt”, mumlade Otilia.

“Verkligen. Jag undrar vad som hände. Alltså, det måste ju ha hänt något enormt för att sätta hela landet i husarrest, speciellt så snabbt efter körförbudet.”

“Verkar så. Jag undrar vad? Det kan ju inte bara vara för polisens skull - det tror jag inte på. Glicharna kan ju slåss, men att poliser med batonger och pistoler inte skulle vara beredda? Det måste ha hänt något annat också.”

“Det tror jag också, men vad?”

“Ingen aning, som vanligt. Tur att vi inte har några planer på att gå ut i alla fall.”

Nästan fem timmar hade gått och Otilia satt i soffan med huvudet i händerna. Hon dunkade handflatorna mot pannan med varje slag Glitchen slog där uppe och märkte knappt när det knackade på dörren. Hon ryckte till och stirrade på Simon när han petade på hennes lår och kisade sedan in mot hallen där ringklockan klagade på att ingen öppnade. De växlade en blick och Otilias benmuskler klagade av ansträngningen när hon reste sig upp från soffan. De smög tillsammans ut i hallen. Otilia vinkade till Simon att komma närmare, pekade på dörrögat och knyckte med huvudet. Han nickade kort och gick med tysta steg fram till dörren. Han drog den lilla metallskivan åt sidan och kikade ut, sedan sträckte han ner handen till kedjan och låset. Det klickade onormalt högt när han låste upp och öppnade dörren.

Två manliga poliser stod ute i trapphuset. Den ena polisens mustasch spretade åt alla håll, deras blå uniformer var skrynkliga och mörka fläckar prydde stora delar av dem. Otilia undrade varför de ens gick till jobbet, men ändå fanns det en viss aura av stolthet runt dem, trots det härjade utseendet. Den mustaschlöse hade stora, mörka ringar under ögonen, vilket fick henne att tro att han förmodligen känt någon som Glitchat.

“Hej. Vi är här för att ta hand om en ‘återvändare’?” Det lät mer som ett påstående än en fråga och rösten var monoton och utan känsla. Det förvånade Otilia att de använde den tonen när de pratade om Glitchen, men kanske hade de varit med om allt för mycket för att tro att ärendet skulle gälla något annat.

“Ja, vi tror att det är en sån i alla fall. Den fortsätter banka på vårt tak” sade Simon och gjorde en kort nickning mot vardagsrummet.

“Kan du visa oss dit? Det är bäst att du tar med något att skydda dig med.”

“Till vardagsrummet?”

Polisen såg ut att vilja stöna, men höll det tillbaka. “Till lägenheten.”

Simon nickade och kom snart tillbaka med en kökskniv.

“När börjar ni ta byggnaderna i bruk för Glitchar?” frågade Otilia medan Simon satte på sig skorna.

“Glitchar?” Polismännen såg förvånat på henne.

“Ja, de ‘återvändande’?”

“Öh, jaha. Om två dagar, hoppas vi.”

Otilia rynkade ögonbrynen. Två dagar i en hastigt fallande värld kändes som en fruktansvärt lång tid. Hon var inte ledsen över att det skulle dröja, men samtidigt var ju häktena och fängelset fulla. Poliserna svarade inte när hon påpekade det för dem, utan såg på varandra en stund. Den mustaschprydda polisen suckade tillslut uppgivet. Han förklarade att det var ett höghus i centrum som hade blivit prioriterat att få klart och att det var det som användes just nu. Men det var inte för lokalbefolkningen att veta än. Otilia kände sig nöjd över att ha fått ett svar istället för en snäsning om att hon var för nyfiken.

Efter samtalet gick de upp för trappan och försvann ut ur sikte. Efter några sekunders övervägande följde Otilia efter dem. När hon kom till våningen ovanför lägenheten ryggade hon tillbaka. Ett kraftigt blodspår ledde från dörren där Glitchen fanns till en annan på andra sidan av trappan. Blodet var torrt, men den som råkat så illa ut kunde knappast leva längre. Det var för mycket för det. Ändå hade hon inte hört någon ambulans under hela tiden som de varit hemma. Om det fortfarande fanns ambulanser. Hon svalde hårt. Poliserna andra hade också sett spåret. De beslöt sig för att se om den skadade personen fortfarande var vid liv och ringde på dörren dit det ledde, noga med att inte kliva i blodet, trots att det var helt torrt.

Ringningen ekade i trapphuset och ljudet tycktes förstärkas för varje gång som de pressade på knappen, men ingen öppnade. Alla fyra drog sig närmre den bortre väggen när personen som bodde ovanför Otilia och Simons lägenhet började dunka på dörren. Strax efter de första dunkningarna började två andra dörrar på samma plan göra samma sak. Trät darrade av slagen inne i lägenhetena. Otilia trodde att poliserna skulle kalla på förstärkning, men ingen av dem gjorde en antydan till att anropa någon annan. Trots att de inte sade något verkade poliserna ändå komma fram till ett beslut. De rätade på ryggen och ringde på dörren dit blodspåret ledde igen. Otilia och Simon höll sig kvar på trappavsatsen. Otilia kunde inte förstå varför de ringde på dörrklockan och eggade på Glitcharna ännu mer. När hon kommenterade det berättade poliserna att om det fanns en person som inte var en ‘återvändare’ i lägenheten skulle personen förstå att det inte var en ‘återvändare’ som var utanför dörren. Dessutom skiljde sig ringningen från knackningarna på de andra dörrarna. De var precis på väg att ge upp när en mager gammal kvinna öppnade dörren på glänt.

Damen måste vara runt nittio år gammal, med grova rynkor i ansiktet och förvånansvärt mycket silverfärgat hår kvar på huvudet. Flera stora leverfläckar fanns i hennes ansikte, men Otilia trodde att hon en gång kunde ha varit mycket vacker. Hennes händer skakade och ögonen var vitt uppspärrade, men hon tycktes slappna av något när hon såg att det var två poliser som stod utanför dörren. Hon vinkade in dem i lägenheten och släppte även in Otilia och Simon när hon såg att de stod vid trappan.

Lägenheten luktade ålderdomshem med en gnutta vaniljdoftljus. Damen verkade inte se eller bry sig om blodet som smetats från trapphuset och vidare in i hennes vardagsrum. Istället stannade hon till och stängde dörren bakom dem. Trots att det var trångt i hallen gick hon inte längre in. Hon rörde sig knackigt med små hasande steg och ryggen var kutad. Hennes fötter var instoppade i mjuka tofflor och det enda hon bar var en morgonrock. Otilia kände att hon borde känna sig generad, men kanske hade gamlingar ett frikort när det gällde klädsel i offentlighet och ännu mer i när de var i hemmet.

“Hej”, sade polisen med mustaschen och kisade in i mörkret. “Vi såg ett oroande blodspår leda från en misstänkt lägenhet till din dörr. Vet du något?”

“Jojo, det är väl klart att jag gör. Han kom hit för två dagar sedan, men inte har någon kommit och hämtat honom än.”

“Han?”

“Ja, Marcus. Han brukade alltid komma över och fika med mig.”

Tanten lät både bitter och glad på samma gång, en blandning Otilia aldrig trott skulle gå ihop. Men ensamma gamla människor kanske kunde lära sig den konsten. Kvinnan såg inte ut att vara i skick att röra sig utanför lägenheten heller, trots att byggnaden saknade hiss. Hon undrade om det kunde förklara varför hon aldrig sett damen förut.

“Har du ringt till sjukhuset?” frågade den andra polisen.

“Det är väl klart att jag gjort! Men de ville inte skicka någon. De sa att de hade för kort om personal och skulle skicka någon när det fanns. Pyttsan.”

Otilia undrade ifall kvinnan hade missat allt som hänt i världen. Poliserna såg på varandra men beslöt sig för att inte ifrågasätta henne.

“Var är han då?”

Kvinnan vinkade kort med handen och ledde dem in i vardagsrummet. En gammal radio spelade upp ett kassettband med svensktopplistan på låg volym. Det senaste numret av ‘Damernas värld’ låg uppslagen på en pall vid sidan av den mycket slitna röda fotöljen och travar med böcker stod staplade bredvid en gammal och nersutten soffa. I den, under en blåvit yllefilt, stack lite mer än hälften av ett renrakat ansikte upp tillsammans med en brun hårtufs. De tillhörde en mycket tjock man i tjugoårsåldern. Han verkade inte vara medveten om att de kommit in i rummet, men Otilia kunde se på filten han andades. En av poliserna gick fram till killen och skakade hans axel men han reagerade inte. Polisen ruskade honom hårdare och mannen gnydde svagt och det var svårt veta om det var en suck eller om han hade ont. Det verkade lönlöst att få honom att röra sig mer än så.

Hur tänkte polisen egentligen? Hon var inte van vid att se stora blodmängder, men det de sett i trapphuset var för mycket, det såg även ett otränat öga. Om killen i soffan var den som blodet kommit från var det ett under att han överlevt utan blodtransfusion och skulle dessutom inte kunna väckas så länge han led av blodsförlust. Polisen drog undan filten. Mannens hy var nästan mjölkvit och helt slät, som att han inte skadats någon gång under hela hans liv, om han ens gått ut. Han hade stora fylliga läppar, mörka, grova ögonbryn och en karaktäristisk näsa. Han var barbröstad och bar ett bandage runt magen som den skröpliga tanten hade lyckats få om honom. Otilia undrade hur det hade gått till; gumman vägde nog inte mer än femtio kilo och killen såg ut att väga hundra kilo mer. Trots att bandagemängden var mer än en normal människa borde ha hemma syntes det blodiga såret igenom. En mörk, tjock rand stod i kontrast med de vita remmarna över huden, och Otilia undrade om såret inte egentligen skulle behöva sys. Polisen pekade på bandaget.

“Vet du vad som hände?” Hans röst var manande, men inte omild.

“Marcus kom knackandes på min dörr, helt uppskuren. Han visste knappt vart han var, stackarn. Jag antar att hans tös gav sig på honom efter att han gjort slut med henne.”

“Sa han det?” frågade en av poliserna med en tydlig skepsis i rösten och ett höjt ögonbryn.

“Nej, men man kan se att han är en stilig pojke, så han har nog många söta flickor efter sig. Han nämnde någon flicka, men ville inte berätta så mycket om henne.”

Otilia kunde hålla med om att mannen på soffan hade varit en magnet om han inte såg ut som en uppblåst ballong. Polisen såg ut att vara av ungefär samma åsikt och verkade inte tro på tantens förklaring. Det här var något som en Glitch hade gjort.

“Så vad hände efter att du öppnade dörren?”

“Jag tog hand om honom så klart. Sedan ringde jag ambulansen, och ni vet redan vad de sa. Jag brukade vara sjuksköterska, så jag plåstrade upp honom och gav honom järntabletter innan han tuppade av på soffan.”

Att han klarat att hålla sig vaken så länge var nästan värt en applåd. Det förklarade också hur tanten lyckats hålla honom vid liv och fått på bandaget.

“Vet du varifrån han kom?”

“Han bor i lägenheten på andra sidan.”

“Vet du vem han bodde med?”

“Näe… jag tror att hans mamma skulle flytta till något nytt ställe, men sen brukar de få besök då och då av en liten jäntunge som-”

“Tack. Då vet vi” avbröt polismannen och gestikulerade att kvinnan kunde sätta sig ner i fotöljen. Sedan bad han Otilia och Simon att vänta i den gamlas lägenhet medan de steg utanför dörren för att diskutera. Otilia skrapade med tåspetsarna i mattan, men gumman såg lycklig ut över att ha fått besök av så många personer på en gång och frågade om de ville ha snabbkaffe, vilket de sade ett vänligt men bestämt nej till. Gumman pratade på, men Otilia lyssnade bara med ett halvt öra.

Poliserna var borta en väldigt lång stund. När tanten upprepat samma historia om mannen för tredje gången kändes det verkligen skönt när de steg in i lägenheten igen. De berättade att de hade ringt till sjukhuset och sagt att fallet var allvarligt nog att skicka en ambulans och personal till mannen. De rådde den gamla gumman att följa med honom dit. Tanten protesterade fram till att poliserna smidigt sade att ‘grabben behövde någon som kunde se efter honom, vilket hon verkligen visat att hon kunde’. Tanten började fnittra, viftade avvärjande med handen och sa att det inte var så farligt, och trots att det var jobbigt skulle hon följa med eftersom ingen annan verkade kapabel. Otilia log uppskattande mot polisen som berättade det. Det hade verkligen varit rätt sätt att snabbt få både mannen och tanten därifrån utan gnäll. Däremot gillade hon det inte lika mycket när hon kom att tänka upplevelsen hon haft med Karin när de var på sjukhuset, och det måste finnas en anledning till att poliserna ville få dem därifrån så snabbt som möjligt. Otilia bet sig i läppen tills tanten hade klätt på sig.

Ambulansen kom tio minuter senare och sjukvårdspersonalen skjutsade in mannen i hissen på bår. Otilia sög tag i underläppen när hon tänkte på att den kommit utan sirener. Tanten låste lägenheten och snart var duon på väg till sjukhuset, fortfarande utan sirener. Otilia höll leendet på plats tills ambulansen försvann bortom krönet, sedan vände hon sig mot poliserna.

“Varför skickade ni med tanten till sjukhuset? Det är farligt där.”

“Hon skulle aldrig klara sig själv i lägenheten, inte under en längre tid. Och om någon av ‘återvändarna’ skulle ta sig ut och banka på dörren skulle hon förmodligen öppna - vad tror du skulle hända då?”

Otilia stod tyst en stund. “Men det är inte den enda anledningen, eller hur?” frågade hon långsamt.

De tre männen stannade till i porten till höghuset. Simon höjde på ögonbrynen och nickade manande till henne, men båda polismännen såg bara bistra ut med tätt sammanpressade läppar. Otilia trodde inte att hon skulle få något svar när den mustaschprydda polisen vred läpparna i ett stelt leende.

“Vi skulle kunna ljuga för er, men jag tror inte att det skulle hjälpa. Förmodligen skulle det bara skada er.” Han suckade och skakade långsamt på huvudet med blicken ner på golvet. “När vi lämnade er för att diskutera situationen gick vi för att se efter hur många lägenheter som har ‘återvändare’ i sig.” Han vände huvudet mot Otilia och sedan mot Simon. “Av tjugoåtta lägenheter var nio tomma, inkluderat er. Vi vet inte om någon fortfarande finns i lägenheterna eller om de precis försvunnit. De kanske inte ville öppna när de inte visste vad de skulle möta.” Han vände handflatorna uppåt i en hjälplös gest. “I vilket fall; om man räknar med gummans lägenhet är det totalt tio lägenheter som är ‘säkra’.” Han sade ordet långsamt och gjorde kaninöron med fingrarna.

“Alltså är det lite som Schrödingers katt?” frågade Simon. “Alltså, man vet inte vad som finns där inne, levande, dött eller återvänt förrän man har sett efter ordentligt?” förklarade han efter ett frågande ögonbryn från polisen.

“Något sådant ja”, svarade han.

“Så om tio av tjugoåtta kan anses säkra, då är arton… du skojar. Ni kan inte vara allvarliga! Arton stycken?” utbrast Otilia.

Polisen fnös till och vred läpparna till ett snett leende. “Du ser varför det skulle skada att inte säga något. Era liv är era så klart, men vi rekommenderar starkt att förflytta er härifrån så snabbt som möjligt. Om ni har en kompis som bor någorlunda säkert kan vi eskortera er dit. Om det forskarna säger stämmer och ‘återvändarna’ blir starkare ju längre de är borta så kommer det förmodligen inte dröja länge innan de börjar bryta sig igenom dörrar.”

“Så ni kommer att lämna dem så här? Ni kommer inte flytta dem?”

Polisen suckade djupt. “Högkvarteret har givit order om att lämna dem. Eftersom nästan sjuttiofem procent av lägenheterna är fyllda av “återvändare” blir risken att flytta dem mer än det är värt, speciellt eftersom att ni verkar vara de enda som faktiskt är kvar i byggnaden. Jag är ledsen.”

Otilia var mållös. Hon visste inte vad de skulle göra. Hon letade efter en förevändning för att de skulle rensa ur höghuset, eller i alla fall kunna resoneras med. Om alla Glitcharna var kvar måste hon och Simon fly. Men det fanns ingenstans att fly till. Ingenstans var säkert, och det var här som de hade all mat och annat som de skulle behöva.

Poliserna hade lämnat sina inbrytningsverktyg uppe på sjätte våningsplanet och var på väg dit upp när Otilia drog en hårtest bakom örat och steg fram.

“Men tänk om, vilket faktiskt är rätt troligt, det är någons partner eller barn eller förälder som Glitchat och de är inlåsta i deras lägenhet? Typ som de i Stockholm?”

Polisen stannade till. “Tror inte det. Det kommer fortfarande vara för farligt.”

“Men det kan ju finnas barn där inne! Tänk om din son eller dotter var en av dem?”

Polisen blundade och nickade sedan tungt, som att hans huvud fyllts med vatten. Hans ansikte hade bleknat, men efter en stund nickade han igen. “Så kanske det är. I vilket fall är det inte upp till oss.” Sedan fortsatte han upp för trappan.

De skulle rapportera det, det var hon säker på. De skulle säkert också lyckas få dit några som var villiga att hjälpa till. Otilia suckade ut av lättnad. Var det något man kunde lita på i snällhets-Sverige var det humanitet. Fanns det en chans att leka hjälte skulle de flesta göra det. Otilia hade också varit sådan, men på senaste tiden hade hon insett att den mentaliteten inte skulle hålla i längden. Inte när världen höll på att gå åt helvete i alla fall.

Alla hon brydde sig om var försvunna förutom Simon och barnet i hennes mage. Och dem tänkte hon inte ge upp för någon. Hon undrade om hon och Simon hade förhastat sig när de tänkte att jorden gick mot sin undergång eller om alla andra bara var slöa och inte hade tillräckligt med självbevarelsedrift att ta sig så långt från eländet som möjligt. Men Otilia trodde att Simon och hon hade rätt. Med tanke på nyheterna och hur nervösa alla reportrar var måste det vara något de inte berättade om trots att de egentligen borde. Enda skälet till att inte berätta måste vara att det skulle skapa panik och det var något som helst av allt skulle undvikas just nu.

När poliserna hämtat verktygen sade de att de skulle diskutera situationen med deras överordnade, De tog ett steg mot hissen, men Otilia höll ut händerna för att blockera vägen.

“Eftersom ni ändå ska diskutera saken så kan ni väl hjälpa oss med problemet vi ringde till er för?”

“Men det är mycket bättre att bara lämna byggnaden.”

“Ni sa att ni skulle hjälpa oss, så… snälla?” frågade Otilia. Hon kände hur falskt leendet kändes, men polisen gav med sig.