11

Otilia gick och lade sig tidigt den kvällen. Egentligen var hon inte trött, men Simon övertalade henne att kroppen måste vila om såren skulle läka. Efter nyheterna hade hon ringt sin mamma. Hon stannade hos några vänner. Otilia kände sig lättad när hon hörde hennes röst och hoppades att de inte skulle råka ut för några ‘återvändare’ som kom efter dem. Det verkade ganska osannolikt, men man visste aldrig. Fler och fler började försvinna, och det verkade inte kunna stoppas. Otilias hjärta slog tunga slag mot hennes bröstkorg när hon tänkte på vilken situation världen befann sig i. Det var ju omöjligt, egentligen. Men det hände ju. Kunde Simon ha rätt? Att de levde i ett spel? Otilia tänkte på när hon tagit bort stegar ur poolerna och tagit bort dörrar från brinnande kök för att se Gimsarna dö. Men det hade aldrig hänt i hennes egen värld att det funnits ett kök brunnit som varken hade dörr eller fönster, och var man i poolen utan en stege kunde man alltid klättra upp på kanten. Men om. Om han hade rätt. Otilia svalde hårt. Det raspade i halsen och hon hostade till. Kanske skulle de Glitcha allihop. Eller så skulle hon se alla hon älskade försvinna för att komma tillbaka och mörda henne.

Om hon försvann nu, hur skulle Simon reagera? Han skulle aldrig skada henne. Inte ens om hon… Men han måste. Om hon försvann måste han döda henne. Om inte hon dödade honom först. Tanken fick halsen att stocka sig och det blev svårt att andas. Det kunde inte ske. Det skulle inte få hända. Men om hon Glitchade skulle hon förmodligen inte kunna hindra det. Hon skulle inte ha någon kontroll alls över vad hon gjorde. Men det hade hon nu. Otilia kunde lösa det nu, innan det blev ett problem. Alla skulle ju dö i alla fall. Bara att det skulle vara hon som tog beslutet om det innan det togs från henne. Otilia drog in ett djupt andetag och satte sig upp. Hon knölade in fötterna i tofflorna och blundade. Det var rätt beslut. Det enda beslutet, egentligen. Det enda som spelade roll i den här galna världen. Hon reste sig sakta upp. Benen kändes nästan förlamade under henne, och benen vek sig nästan när hon började gå. Hon öppnade dörren försiktigt och smög ut i hallen.

Simon satt med hörlurarna på framför datorn. Hon tog ett steg in i vardagsrummet men hejdade sig. Han skulle aldrig låta henne göra det som behövde göras. Kontorsstolen knarrade lätt när han rörde sig och Otilia drog med handen efter kinden för att stryka bort tårarna. De var inte välkomna, inte nu. Hon ville se hans ansikte en sista gång, men istället vände hon sig om. Plåstret som lossnat av tårarna fastnade under hennes toffel på väg mot badrummet. Konstigt nog kände hon ingen som helst smärta av såren och blåmärkena. Äntligen en sak hon kunde göra rätt. Simon var värd att leva.

Otilia knäppte på kranen i badrummet. Speglarna immade igen av värmen och det tog tid innan vattnet nådde halvvägs upp i badkaret. Under tiden satt hon på toalettstolen med rakbladet och tänkte. Hon drog rakbladet gång på gång mot tummen, utan att känna något. Några bloddroppar landade på badrumsmattan och sjönk in i det svarta tyget. Om någon av dem skulle överleva så ville hon att det skulle vara Simon. Ja, det var rätt val. Samtidigt skulle hon komma ifrån det här och allt annat som hände i världen. Och Simon skulle leva. Om hon själv Glitchade skulle han behöva döda henne. Döda hennes barn. Deras barn. Det var inte värt risken. Det skulle förgöra honom. Hon brydde sig inte om att torka tummen innan hon knäppte av vattnet. Otilia rullade upp ärmarna på pyjamasen, tog tag i rakbladet och sänkte armarna ner i det varma vattnet. Hon höjde rakbladet några centimeter för att göra ett snabbt snitt mot underarmen. Hon blundade och log. Minen byttes snabbt ut mot rädsla när hon plötsligt lyftes upp och rycktes bakåt. Simon höll henne runt midjan. Chocken över att något störde henne fick henne att släppa rakbladet. Det klirrade mot badkarskanten och ramlade ner på golvet. Otilias blick landade på Simons tofflor. Varför avbröt han henne? Det var ju bäst så här. Han höll henne så hårt han kunde mot sig. Hon måste få tag i rakbladet, men hon kunde inte böja sig ner. Otilia vred sig för att komma loss. Med en kraftansträngning vände Simon henne till sig och greppade hennes armar så hårt att hon ville skrika. Hans ansikte var förvridet av både gråt och smärta. Som att någon torterade honom. Han skakade henne hårt.

“Otilia, vad fan håller du på med?”

Hon stirrade oförstående på honom, men kom sedan ihåg varför hon inte sagt hejdå. Hon skulle ju göra allt bra. Ändå kunde hon inte få ut orden mellan sina läppar. Simon kramade henne hårt, och med en spark skjutsade han rakbladet in under badkaret där hon inte hade en chans att nå det.

“Vad fan håller du på med?” frågade han med bruten röst och skakade henne fram och tillbaka.

Otilia stammade. “O-om jag skulle dö kommer jag inte kunna skada dig. Det är bäst så. Det är det, det vet du-”

Simon gav henne en örfil och skakade henne ännu hårdare innan han sjönk ner på knä framför hennes fötter. Han grät och hulkade om vartannat. Otilia visste inte vad hon skulle göra.

“Jag skulle inte vilja leva utan dig, fattar du inte det? Jag skulle inte-”

Utan att tänka på vad hon gjorde böjde sig Otilia ner och kramade om honom. Dimman i hennes huvud skingrade sig långsamt. Hon visste inte hur länge de suttit där, men det var som att något väcktes till liv i henne igen. Det hon tänkt göra var så själviskt. Otilia sjönk ihop och hon grät med honom på badrumsgolvet.

Hon visste att Simon aldrig skulle förlåta henne för det hon tänkt göra. Hon hade aldrig förlåtit honom om han försökt göra samma sak. Men hur skulle det bli om någon av dem Glitchade? Båda visste att de inte skulle kunna skada den andra om det hände. Men vad kunde de göra? Vänta ut det och bli mördad av det som kom tillbaka i deras kropp?

När de gick och lade sig tvingade Simon Otilia att avge ett löfte till honom att aldrig försöka skada sig själv igen och han lovade henne samma sak. Oavsett vad som hände måste de försöka uthärda det och leva vidare, så normalt som möjligt. Förhoppningsvis skulle det räcka för att hålla dem båda vid liv. De diskuterade om vad de skulle göra om den andra Glitchade, men kom inte fram till något svar.

Otilia vred sig under täcket. Det var fortfarande mörkt ute, men telefonen väckte henne. Vibrationerna som gick genom träet i nattduksbordet kunde väcka vem som helst. Hon ville sova. Hon vred kroppen mot Simon, men den som ringde vägrade ge upp. Hon stönade och lyfte upp mobilen.

“Mm, Otilia.”

“Otilia, äntligen! Man skulle ju kunna tro att du var död.”

“Monica?” Otilia lyfte mobilen och kisade mot skärmen. Halv sex på morgonen. “Ja, jag brukar sova vid den här tiden. Du är inte heller död.”

“Äh, du borde vara van nu. Och såklart jag inte är död. Du kommer alltid med så intelligenta kommentarer”, fnös Monica.

Otilia svarade inte. Hon hade god lust att bara knäppa av samtalet. “Var det något du ville?”

“Oförskämd, som vanligt. Jag tänkte säga att du inte behöver komma in till jobbet idag. Jag räknade påsarna i frysen, du stal från jobbet.”

Otilia sade ingenting. Kände ingenting, mest trött bara.

Monica smackade med läpparna. “Med allt som händer känns det inte som en bra idé att ha förskolan öppen. Speciellt med tanke på vad som hände igår.”

“Det är nog ett bra beslut.”

“Kan du hälsa Karin det? Hon trycker bort alla mina samtal. Har du hört talas om det? Det gör inte en bra människa. Hon borde verkligen lära sig hur man respekterar andra.”

“Mmm”, suckade Otilia och himlade med ögonen. Hon ville skrika tillbaka, men för det skulle hon behöva vakna ordentligt.

“Bra, då vet jag att du fixar det. Jag kommer att åka bort ett tag. Du vet den där stugan jag och Lasse har i skogen? Det kommer förmodligen inte finnas någon täckning, så bli inte orolig om du inte får tag i mig. Du kan väl kolla om de har sagt något om mig i tidningen? Bra. Hör av dig om det rätt snart, för då kanske vi inte har hunnit till stugan än. Och så gör vi upp om det där med ärtorna sen.”

“Då vet jag. Var försiktig.”

“Jadå. Det ska bli skönt med lite semester.”

Sedan lade Monica på luren.

Otilia sträckte på sig. Hon hade vaknat till av samtalet och kände hur en liten eld pyrde i henne som säkert skulle ha varit ett inferno om hon varit tillräckligt vaken när Monica ringde. Hon ville nästan ringa upp henne igen och säga det hon alltid hållit tillbaka, men det skulle inte tjäna något till. Förhoppningsvis skulle hon slippa höra rösten på människan igen. Otilia ångrade nästan tanken. Det var en önskan som faktiskt skulle kunna gå i uppfyllelse. Trots att hon hatade sin chef visste hon inte om hon tyckte att Monica skulle förtjäna det. Eller hennes man. Han om någon borde slippa. Men kanske hade han väntat i år på ett tillfälle att döda henne. Otilia kunde inte låta bli att fnissa lite. Hon hade själv viljat gjort det några gånger. Igen kom realisationen att det kanske skulle hända. Ändå kunde hon inte låta tankarna ströva ditåt. Hur de otroliga skämten faktiskt skulle kunna bli sanna.

Otilia gick ut i köket och stängde dörren försiktigt bakom sig. Hon tryckte fingertopparna varsamt mot huden i ansiktet. De flesta av plåstren var borta och huden kändes varm och öm. Det var som att huden drog ihop sig i långsamma pulseringar och det smärtade när hon masserade skinnet. Hon gick in i badrummet och tände lyset. Vad hon såg i spegeln fick henne nästan att börja gråta. Karin hade ljugit när hon sade att inget av såren måste sys. Simon också. Han hade inte sagt något om såren. Såret runt hakan var det som såg värst ut. Såret gick från nedre delen av kinden till mitten av hakan och skinnflikarna satt inte ihop. Det skulle förmodligen bli ett väldigt stort och fult ärr. Otilias överläpp hade också en spricka, men den skulle förmodligen läka ganska bra. Otilia drog med tungan över tänderna. Det kändes som att hon skulle skära upp den där tanden gått av. Hon vände sig bort, ville inte se närmare på resten av ansiktet.

Otilia drog ett djupt andetag och stegade iväg mot vardagsrummet där sakerna från medicinskåpet stod kvar. Hon plockade med sig dem till badrummet och började göra rent såren. Hon försökte vika sårkanterna på hakan för att se om hon kunde göra något, men det skulle inte göra någon skillnad nu när såret börjat läka. Eller kanske… Otilia satte ett plåster över näsan, kinderna och ena ögonbrynet, där såret definitivt skulle lämna ett mindre ärr. Sedan gick hon till medicinskåpet i köket och letade. Hon hittade inte vad hon letat efter. Istället tog hon med sig en kniv ur kökslådan. Hon sanerade den genom att först bränna bladet och doppa eggen i sprit. Hon visste inte om det skulle fungera, men det kunde inte bli värre än det var nu. Otilia förde hakan så nära spegeln hon kunde. Kniven gick långsamt genom sårskorpan och hon lirkade försiktigt för att komma under den. Blod började sippra ut från där hon skar, och hon försökte tränga undan smärtan med att tänka på det hon känt igår. Röda droppar rullade från hennes haka ner i handfatet, och med en snyftning drog hon bort skorpan. Hon torkade snabbt såret med en bit toapapper och satte dit flera plåster, noggrann att de spände tillräckligt för att sårkanterna skulle gå ihop. Det skulle fortfarande bli ett ärr, men det skulle förhoppningsvis bli mindre synligt nu när hon lappat ihop det bäst hon kunde. Hon ställde in sakerna i medicinskåpet igen och avslutade behandlingen med att smörja in hela ansiktet med en fet hudkräm. Hon hade hört att det kunde minska risken för ärr, så det var lika bra att prova. Otilia fnös när hon tänkte på det hon gjort. Hon hade alltid försökt intala sig själv om att hon inte brydde sig om sitt utseende, men när man skär upp ett sår för att minska ett ärr så måste hon nog medge att hon brydde sig lite i alla fall.

Hon satte sig vid köksbordet och stirrade på mobilen som låg på bordskivan. En timme sedan Monica ringde. Otilia snurrade på den med ena fingret medan hon försökte komma på vad hon skulle göra. Mobilen surrade till under hennes finger och blinkade till. Displayen visade att hon fått ett meddelande från Karin.

Hur mår du? Lust att träffas? Du får gärna komma och dricka lite kaffe.

Otilia log. När kan jag komma?

Om två timmar kanske? Är lite förvånad att du är vaken redan nu :)

Okej, kommer då :*

Otilia lade ifrån sig mobilen igen och tände lyset i hallen. Hon kände lite på plåstren medan hon såg sig om. Byrån hade oöppnad post staplad på hög och pennor låg överallt. En smutsig kaffekopp stod nära kanten och skulle ramla i golvet om någon puttade till den, så Otilia tog med sig den in i köket. Hon skulle kunna städa, men hon kände inte för det. Diskhögen låg och stirrade på henne, misstänksam att hon skulle strunta i den en gång till. Otilia placerade kaffekoppen på ett strategiskt ställe i högen och gick därifrån. Det kunde vänta. De hade fortfarande flera rena bestick och tallrikar; diskhögen kunde se skeptiskt på henne så länge den ville. Istället gick hon in i vardagsrummet och satte sig framför teven. Det var ingenting speciellt som hade hänt sedan igår kväll. Otilia blev nästan lite besviken över det. Intervjuerna rullade på utan avbrott. Det verkade som att de beslutat sig för att de inte skulle sända annat än nyheter på den kanalen nu. Hon funderade på att byta kanal, men lade ifrån sig dosan. Om något mot förmodan skulle hända ville hon inte missa det.

Hon vaknade till med ett ryck när mobilen vibrerade på bordet. Hon hade somnat till intervjun med vetenskapsmannen och skulle ha varit hemma hos Karin för tio minuter sedan. Karins meddelande var fyllt av oro och hon trodde kanske att Otilia försvunnit precis som Nina. Otilia svarade snabbt att hon var på väg.

Hon klädde på sig, skrev en lapp till Simon om var hon tagit vägen och lade den på köksbordet. Sedan drog hon på sig skor och fortsatte ut till bilen. Stan var kusligt tyst när hon körde genom den. Hon hoppades att det berodde på att hon tog vägen som gick runt centrum, inte genom. Dessutom var det tidigt på dagen och människor hade blivit tillsagda att stanna hemma. Känslan av att något inte stod rätt till lämnade henne inte, men med omständigheterna kanske hon måste lära sig att leva med den.

Hon parkerade bredvid Karins bil och ringde på. Karin öppnade nästan på en gång och gav Otilia en kram.

“Skönt att du kunde komma. Att du är säker.”

“Du med.”

Karin tog några steg bakåt in i hallen så att Otilia kunde klä av sig.

“Hur mår du? Du ser nästan ut som en mumie med alla plåster.”

“Tja, med tanke på hur jag ser ut under dem är jag glad att halva ansiktet är täckt.”

Karin log osäkert. “Sätt dig i vardagsrummet så kommer jag med kaffe.”

Otilia satte sig i soffan. Hon blev förvånad när hon såg att Karin faktiskt hade börjat laga yogabyxorna. Hon plockade upp dem i knät och började sy när Karin kom in i rummet. Hon satte sig ner bredvid Otilia och lyfte bort plagget från hennes händer.

“Du behöver inte bry dig om det där.”

“Det du sa igår om att såret inte behövde sys… det var en lögn.” Otilia hade tänkt ställa det som en fråga, men hon hörde själv hur meningen förvandlades till ett påstående.

“Nja, det såg inte så farligt…” Karin såg på Otilias ansikte. “Okej då. Men jag ville inte att du skulle åka till sjukhuset. Inte efter det vi… du vet varför.”

“Jo, men det hade varit bättre om du sagt det rakt ut.”

“Jag vet. Men med allt som händer…” Karin slog ut med händerna. “Jag ville inte.”

“Det är lugnt.” Otilia suckade. “Jag kan knappt fatta att det hände. Ändå påminner mitt ansikte och kropp mig hela tiden. Hela kroppen är mörbultad, till och med värre än efter det där danspasset du bjöd med mig på.”

“Jag kan inte heller fatta det ordentligt.”

“Hur mår du då?”

“Vad menar du?”

“Med det som hände igår. Med Nina.”

Karin suckade och satte upp fötterna i soffan. “Jag vet inte. Jag… vet inte.”

“Jag kan inte fatta att hon är borta.”

“Men hon är ju inte det. Hon är ju kvar i lägenheten.”

“Hennes kropp ja. Men det som är i den är inte Nina längre.”

“Det vet vi inte. Det måste finnas ett sätt att få henne tillbaka. Få henne att bli sig själv igen.”

“Det hoppas jag med.” Otilia drog till sig Karins arm och kramade den. Otilia ville tro det, men kunde inte. Om Simon hade rätt fanns det ingen lösning. De skulle försvinna en efter en. På något sätt trodde hon inte att den informationen skulle göra Karin gladare.

“Har Gustav sagt något mer?”

Karin ställde ifrån sig koppen på bordet utan att ha druckit något. “Nej. Ingenting. Förutom att han funderar på att sova på jobbet ett tag.”

“Han vet väl att han ligger illa till om han gör det?” log Otilia.

Karin kunde inte låta bli att le tillbaka. “Jodå, det vet han. Men jag fattar varför han känner så. Han behöver vara där.”

“Men han skulle väl inte lämna dig ensam?” frågade Otilia.

“Nej, han sa att jag kunde sova där med honom. Det är några som redan löst det på det sättet.”

“Så?”

“Nej, jag skulle bli tokig. De har satt upp sängar lite överallt där, i alla fall tills allt är över. Men det kommer inte finnas något att göra.”

“Tja, det har du nog rätt i. Tror du att det kommer gå över?”

“Det måste det göra. Allt har ett slut.”

Otilia rös till. För att maskera rysningen tog hon en klunk av kaffet och satte nästan i halsen. Hon undrade om hon skulle berätta för Karin om vad hon varit på väg att göra i natt, men det skulle bara innebära att Karin blev orolig och vaksam över henne. Det var något som varken Karin eller Otilia behövde just nu.

“Har du pratat med Monica?” frågade hon istället.

“Nä, jag orkade inte svara. När det här löser upp sig så får vi ta och lösa det problemet då. Har du pratat med henne?”

“Ja, hon väckte mig imorse. Hon sa att hon och Lasse skulle åka upp till stugan.”

“Okej. Vad sa hon mer?”

“Tja, hon klagade på mig som vanligt, sedan på att du inte svarade. Och att hon räknat ärtpåsarna.”

“Nä, kom igen!”

“Jo, och att vi skulle göra upp om det när hon kom tillbaka.”

“Monica… vad hände med henne egentligen?”

“Ingen aning. Men något måste ju ha hänt.”

“Tja, med tanke på hur hon var när vi började har hon ju blivit mycket värre.”

“Ja, till och med för att vara hon.”

Otilia sträckte på sig bakom ratten innan hon startade motorn och kände sig mycket bättre. Det hade varit skönt att få prata ur sig lite. De hade pratat i över två timmar, och trots att det känts lite stelt från början gick det snart över. På något sätt var det uppmuntrande att prata om Monica och hennes fel. Otilia undrade om hon borde ha ringt upp henne igen, bara för att få utlopp för sina känslor, men Karin hade sagt att den stunden skulle komma den med. Otilia knäppte på lokalradion, men hörde bara brus. Hon rynkade ögonbrynen och ändrade till en kanal med popmusik. Hon sjöng med till låtarna på väg hem. Det kändes mycket bättre nu när fler bilar var ute och körde. Kanske hade Karin rätt. Även om allt verkade vara kaos skulle det förmodligen få ett slut eller en lösning. Så småningom.