10

Otilia fortsatte pressa den halvtinade påsen med ärtor mot näsbenet på väg upp till bilen. Hon brydde sig inte om vad Monica sade. Trots det hade hon gått med ansiktet bortvänt när de lämnat byggnaden. Karin påminde henne om vad de sagt tidigare på dagen om att besöka Nina, men sade att det var bäst att Otilia åkte hem direkt. Otilia funderade inte ens på det. Snart gick de tillsammans upp för backen mot Ninas höghus. Det var alldeles stilla. När de ringde på hördes ingenting ur lägenheten. De ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Otilia började bli verkligt orolig nu. Den benfasta Nina skulle säkert inte ha skickat iväg Fredrik någonstans, hon skulle ha tagit hand om honom själv. Otilia plockade upp telefonen och ringde Ninas telefon. Den var kopplad från hemtelefonen till mobilen och det ringde inne i lägenheten och det gälla ljudet ekade ut genom brevinkastet. De hörde en kraftig smäll, skrammel och telefonen slutade abrupt att låta. Karin och Otilia såg på varandra. Det bådade inte gott. Otilia lyfte på locket till brevinkastet. Ljuset från trapphuset visade en liten bit av hallen. Där låg Ninas mobil. Den var avbruten på mitten. Resten av lägenheten var alldeles mörk. Det tog ett tag innan Otilia fattade mod.

“Nina? Nina, är du där?”

En skugga rörde sig snabbt mot dem. Både Otilia och Karin hastade bakåt från dörren och stod sedan stilla utan att kunna titta bort. Personen där inne bankade på träet så att den lilla metalluckan klickade mot dörren, men verkade inte ha någon vetskap om hur den skulle ta sig ut. Ljudet ekade genom trapphuset. De gick inte fram till dörren igen. De letade sig åt sidan efter väggen och gick ner för trapporna igen. Väl ute bröt Karin ihop. Tårarna rann ner för hennes kinder och hon snyftade ohämmat när hon sjönk ner efter husväggen med handen för munnen. Otilia stod bara stilla och stirrade rakt fram, med salta droppar rinnande över plåstren. Nina var en Glitch.

Otilia kände sig som bedövad när hon kramade om Karin och sedan satte sig i bilen. Hon kunde fortfarande inte fatta det. Nina. Hennes arbetskamrat och vän. De hade känt varandra sedan hon började jobba på förskolan, och nu… nu var hon ett monster. Hon lutade sig tillbaka i sätet och satte händerna över ansiktet. Clownnäsan och ögonpuffarna hade gått ner en hel del. Läpparna bultade fortfarande och mycket av smärtan fanns kvar, men det betydde inget. Ingen kunde komma undan. Alla skulle Glitcha och bli odjur utan någon fri vilja. Otilia startade bilen och rullade hemåt. Hon körde sakta för att kunna se vägen bortom hennes tårar. Hon hade ringt Simon flera gånger, men han hade inte svarat. Hon visste inte ens om han åkt till jobbet idag. Eller om han… nej. Du får inte tänka så Otilia. Du får inte. Vad det än är som händer i världen så kommer det inte att hända dig och Simon. Det går inte. Synen av Ninas nakna kropp kom tillbaka. Vad de hade sett i ljuset verkade den ha varit helt nerstänkt av torkat blod. Förmodligen var det Fredriks. Hon körde långsamt upp på parkeringen och lutade sig tillbaka med en hand på magen. Hon drog med tummen över tyget så att det skrynklades ihop. Kunde det hända Nina kunde det hända vem som helst.

När Otilia kom upp till lägenheten stoppade hon in nyckeln i låset men vred inte om. Hon lyssnade genom dörren. Hon kunde höra teven på svag volym inne i vardagsrummet. Alltså hade Simon inte åkt till jobbet idag. Men än kunde hon inte slappna av. Hon knackade på dörren och höll sig undan. Hasande fotsteg drog sig fram genom hallen. Otilia andades snabbare och hjärtat ville inte sluta dunka. Hon hoppade snett bakåt med armarna uppe i försvar när dörren öppnades. Simon stod storögd i dörröppningen. Lättnaden som spred sig i henne kunde ha fått henne att flyga. Hon kastade sig in i hans armar. Innan han kom över sin förvåning drog Otilia nyckeln ur låset och steg in. Sedan låste hon ytterdörren med både vanligt lås och kedja. Simon stirrade på henne med halvöppen mun.

“Otilia, är det d-”, han avbröt sig tvärt och tittade på henne uppifrån och ner. “Vad är det som har hänt?”

Otilia skakade på huvudet. “Jag är bara glad att du är säker.”

Simon svarade inte. Han kramade henne hårt och släppte inte taget förrän hon gjorde det. Otilia ville inte släppa honom trots att kramen gjorde ont men till slut tröttnade hon i armarna. Hon visste att Simon ville fråga henne om allt, men var tacksam för att han lät det vara så länge. Hon förstod hur orolig han måste vara över att se henne så misshandlad trots att det inte var lika illa som det varit innan hon lade is på. Medan hon snörade upp skorna gick Simon tyst in i badrummet och tappade upp vatten i badkaret. Vattnet porlade förföriskt där inne, men hon visste inte om hon ville utsätta sig själv för smärtan det skulle medföra. Otilia försökte pilla upp knuten, men måste tända lyset för att lyckas. Röda fingeravtryck täckte hennes från början vita sneakers. Hon ställde sig framför hallspegeln. Egentligen ville hon det inte, men hon måste se. Spegelbilden övertalade henne att kliva ner i badet var en bra idé och förklarade varför Simon lät så orolig. Förutom hennes skor var hela hennes tröja och jeans täckta av halvtorkat blod. Otilia måste ha landat i det när Marie vräkte henne åt sidan, inte bara när hon tog sig upp. Om något av de andra barnen hade sett henne efter de tagit itu med vikarien skulle de bli traumatiserade för livet. Om polisen hade åkt förbi henne skulle hon utan tvekan ha tagits för en ‘återvändare’, en Glitch. Speciellt med skadorna i ansiktet. Trots att flera stora plåster täckte såren såg Otilia tillräckligt för att förstå att det var allvarliga skador. Hon hade haft riktig tur att hennes hjärna inte hade skadats. Så vitt hon visste i alla fall. Ställena runt såren i ansiktet hade börjat svartna och i ett öga hade flera blodkärl spruckit. Otilia slickade sig om de grovt uppsvällda läpparna. Det sved. Karin hade också haft rätt. Det var ett under att Simon känt igen henne alls. Otilia hörde hur han hällde vatten i kaffekokaren och sedan ett skåp som öppnades och stängdes.

Otilia släppte kläderna i en hög på hallgolvet. Hon hade inte märkt av det förrän nu, men flera blåmärken började dyka upp över hennes bröst och lår. Hon vred ryggen för att se skadan där. Ett djupt blålila märke stort som en fotboll började bli synligt mellan skulderbladen och hon kunde inte röra vid midjan utan att snyfta till. Otilia började nästan gråta framför helkroppsspegeln. Det skulle ta tid att läka och det skulle vara smärtsamt. Det skulle vara smärtsamt för Simon att se henne läka. Otilia kom ihåg hur dåligt hon mått under tiden Simons blåtira hade läkt. Den hade han fått efter en snedfylla på krogen. Otilia hatade att se smärtan från blåtiran varje gång han råkade röra vid den. En plötslig rädsla fick henne att nästan rusa ut till bilen och till affären. Om hon hade förlorat barnet på grund av Marie… nej. Nej, det fanns fortfarande i henne. Det mådde bra. Men det skulle inte vara fel att dubbelkolla. Om Marie hade dödat hennes barn så skulle hon döda Marie. Leta upp henne och döda henne. Sedan knep hon ihop ögonen. Jag är gravid. Jag är gravid. Mitt och Simons barn växer med full kraft fortfarande. Så det så. På ett underligt sätt kändes det bättre efter att hon upprepat mantrat några gånger, tillräckligt bra för att behålla hoppet om att det var sant.

När Otilia klev ur badet hade Simon lagt fram hennes pyjamas. Hon brukade sällan använda den om de inte hade en dag då de skulle vara helt ensamma och sitta inne tiden. Hon undvek att se sig själv i spegeln och gick in i vardagsrummet. Simon hade lagt fram en förpackning med plåster och bandage, men han var inte där. Hon gick in i köket. På bordet låg en handduk och Simon letade genom frysen efter något att lägga i den. Handduken var inte det som fick hennes mun att falla. Överallt på köksytorna och golvet stod burkar och påsar med mat. Två stora plastdunkar var placerade bredvid dörröppningen, fyllda med vatten.

“Simon, vad…” Hon svepte blicken över varorna än en gång. “Hur…”

“Proviant. Det verkar ju som att världen börjar gå under, så jag tänkte att det var bäst om vi var förberedda. Imorgon kanske inte ens affärerna kommer vara öppna.”

Otilia förstod logiken bakom det, men det var fortfarande något hon inte fattade. Hon fick syn på tre gasoltuber och inte mindre än fem dunkar med bensin under köksbordet.

“Hur hade du råd med allt det här?”

“Jag tog ett snabblån på femtio tusen.”

“Men… va? Snabblån! Hur ska vi betala tillbaka det då? Räntorna-”

“Otilia, kom igen. Tänk lite. Om världen håller på att gå till helsike, vem kommer finnas där för att driva in lånet?”

“Men-”, Otilia tystnade och hon kände ett leende växa fram. Gudarna skulle veta hur mycket hon älskade Simon. Hon tackade sitt innersta jag för att alltid falla för de lite udda och smarta typerna.

Simon fortsatte. “Ingen. Och det verkade bara vara några få som tänkte samma sak. De lassade upp ungefär lika mycket som jag inne på affären. När jag kom in dit och fyllde en tredje kundvagn till bredden började personalen fatta vad jag gjorde och började plocka på sig lite saker själva.”

Otilia skrattade ofrivilligt till. Det var ingen situation som var rolig egentligen, men det var något med det som lättade hennes humör.

“Hur fick du upp allt till lägenheten?”

“Jag gick flera gånger såklart. Dessutom behövde jag ut en gång till med bilen för att åka till macken. De började också bli lite panikslagna och fatta det när jag köpte gasolen och bensindunkarna. Ska man vara helt krass kan man väl säga att det var tur att de hade öppet alls.”

“Mötte du någon ‘återvändare’ då?”

Simon rätade på ryggen och tittade upp i taket, försökte minnas. “Nej, inte direkt. Efter jag lämnade affären den tredje gången tänkte jag gå in efter lite till. Jag gjorde det inte. Folk började skrika som galningar där inne, så jag satte mig i bilen och körde därifrån.”

Otilia log. Hade någon tur så var det han. Om han hade mött en ‘återvändare’ där inne… Simon vände blicken mot henne och grimaserade. Han försökte göra det ogjort genom att låta anletsdragen slappna av, men Otilia såg att han mådde illa av att se på henne. Precis som hon gjort med hans blåtira, fast värre. Mycket värre.

“Så vad är det du har råkat ut för? Kom, du får berätta medan jag pysslar om dig.”

Simon plockade ut en bit kött och lade den i handduken. Han drog med sig Otilia in i vardagsrummet och sade åt henne att kyla en del av ansiktet medan han satte nya plåster på hennes sår. Sedan bytte hon plats på klumpen för att kyla ner läpparna. Simon väntade tålmodigt på en förklaring. När han var klar tog hon bort köttet från ansiktet. Otilia visste inte riktigt var hon skulle börja. Simon bad henne att ta det från början av dagen. Hon berättade allt som hänt och när hon kom till biten om de döda tvillingarna och när hon hoppade på vikarien hade Simons ansikte antagit en grönaktig färg och han svalde hårt.

“Du har alltså tur som kom hem överhuvudtaget.”

“Det kan man säga. Hade inte Karin varit modig nog att ta hand om Marie vet jag att jag skulle ha dött.”

Otilias egna ord kändes som en käftsmäll. Hon hade inte insett förrän nu hur nära hon hade varit att aldrig komma hem. Aldrig mer se Simon. Det tog en stund innan hon kunde fortsätta. Hon berättade om Nina. Den biten kändes svårast av allt och hon började gråta igen. Simon sträckte sig mot henne för att torka bort tårarna, men drog tillbaka handen direkt när hon grimaserade av smärta.

“Jag är ledsen, älskling.”

Hans ord fick henne att gråta ännu mer. Ändå visste hon att han inte kunde eller behövde säga något annat. Simon såg på henne och hon visste att han övervägde ifall han skulle hålla om henne. Istället gav han in för rädslan att hon skulle behöva utstå ännu mer smärta och knäppte igång teven.

Nästan alla kanaler visade samma reportage som de visat hela dagen. Simon hade sett varje minst tre gånger trots att Otilia haft en kortare dag på jobbet och han hade handlat och gått alla trappor upp och ner med varorna. Kanalerna hade börjat kopiera av varandras nyheter och det märkes tydligt. De intervjuade till och med samma personer. Trots det övertalade Otilia Simon att de skulle se ett tag. Kanske hade det kommit upp något som han inte hört än. De satt och tittade på teve i över en timme. Kanalen intervjuade två personer; en vetenskapsman och en läkare. Båda sade att ingen visste vad som hänt, men talesmannen för läkarinstitutet antog att det var en gen som muterat sig i kroppen. Han kunde inte ge något svar till vad eller varför det muterat sig, eller varför människor försvann av det.

Förmodligen skulle teorierna fortsätta tills tidningarna tröttnade. Men så länge kvällstidningen var igång skulle spekulationer och gissningar också vara det. Dessutom råkade läkaren försäga sig att de inte hittat genen som skulle vara problemet än och från det drog de flesta slutsatsen att läkarna inte hade någon aning i alla fall. Otilia undrade om han hade fått sparken efter att sändningen gjorts. Visserligen hade han inte sagt det så rättframt, men vem som helst som lyssnade skulle dra samma slutsats som hon själv.

Vetenskapsmannen arbetade också med att undersöka Glitchar, men mer hur hjärnan förändrades när en person var borta. Eftersom de bara tog hand om de som redan blivit ‘återvändare’ var det svårt att få fram tydlig fakta, men de arbetade så snabbt de kunde. Det enda instutitionen kunde säga var att de måste vänta och se, men att de hade fått ett slags resultat. Adrenalinet hade mer än femdubblats i människorna som nyligen försvunnit, och det var det som gjorde att de blev som vilda bestar utan moralisk spärr. Förändringen i adrenalinnivåerna kunde vara orsaken till den stora förlusten av intelligens. Sedan spelade tevestationen upp videos från andra länder där forskarna gjort samma upptäckt, men ingen hade kommit närmare en lösning.

När intervjuerna var över bytte de kanal. De såg hälften av ett gammalt Simpsons-avsnitt i väntan på att de vanliga nyheterna skulle börja. Under nästan hela sändningen skulle de förmodligen prata om ‘återvändarna’, men det skulle kännas skönt att höra något mer normalt.

En kvinnlig reporter satt framför kameran. Det var Katarina, Lejas mamma. Hon verkade lika nervös som reportern på riksnyheterna föregående kväll och papprena darrade i hennes händer. Otilia hade aldrig sett henne som nyhetsuppläsare förr eller ens vetat att hon jobbade på den lokala nyhetsredaktionen. Det förklarade varför hon alltid hämtade Leja sent. Med tanke på att Leja Glitchat var det inte underligt att hon darrade på rösten när hon påbörjade rapporten.

“Polisen har nyligen rapporterat in att fängelset och häktet är överbelastade av ‘återvändare’. De nyligen omhändertagna skulle transporteras vidare till ett häkte i Stockholm, men även där har de fyllt platserna. Militären och polisen samarbetar nu för att flytta ‘återvändarna’ till fler lokaler, men de säger att med de säkerhetsåtgärder som krävs kan det komma att ta en längre tid innan en sån plats kan tas i bruk. Sjukhuset och hälsovårdscentralen manar personer med skador att hålla sig hemma om det inte är absolut nödvändigt att ses över av en doktor. Rapporter om dödsfall fortsätter att komma in och statsministern sade i sitt tal igår att vi befinner oss i en stor kris. Hon bad även det svenska folket att vi ska försöka hålla oss till ett så normalt fungerande liv som möjligt, men efter de flertal händelser som inträffat idag ber hon Sveriges befolkning att hålla sig hemma under tiden situationen pågår.”

Vart eftersom hon läste upp nyheterna verkade hon mjukna, och till slut såg det ut som att hon verkligen slappnade av och fann sig till rätta. Katarina satt tyst i några sekunder innan hon fortsatte.

“Eftersom att skräpet vi sänder här som går om och om i en loop...” Otilia kunde nästan föreställa sig hur Katarina himlade med ögonen, men hon lät bli. “...så kan jag tipsa er om att det enda ni behöver lyssna efter är när de säger att det är extrainsatt. Det är enda gången de kommer att lägga in ny information, det kan ni vara riktigt säkra på.” Prassel med papperna. Hon lyfte en handskriven lapp överst i högen och öppnade munnen för att säga vad som stod där. Katarina avbröt sig innan hon ens sagt det första ordet och riktade blicken mot någon utanför kamerans räckvidd.

“Vet du, det skiter jag i. De får säga vad de vill. Jag tänker berätta om situationen som den är så folk förstår hur farligt… nej du!” Katarina reste sig från stolen och försvann ur bild. Någon minut senare kom hon tillbaka och satte sig igen.

“Ursäkta avbrottet. För att ni som ser på teve där hemma ska förstå allvaret i det hela så måste jag meddela en sak. Även om det är era egna barn som har kommit tillbaka, försök håll er undan. Åtminstone tre barnfamiljer har hittats döda i sina hem. De vill inte att jag säger det här för att det kan skapa panik, men jag tror annorlunda. Folket behöver sanningen. Och det är jag, Katarina Larsson, som tänker meddela den. Ingen ska försöka stoppa sanningen för att nå andra, och det är bara rätt…” Katarina harklade sig. “I alla fall. De mord som skett misstänks för det mesta ha utförts av personer i den egna familjen. De flesta fall har varit där föräldrarnas egna…” Katarina avslutade inte meningen. Hon såg plötsligt tveksam till vad hon precis gått emot hennes chef för att berätta. Otilia förstod varför. Hon undrade vad kvinnan gjort med sitt eget barn för att inte hamna i samma situation. Hon kunde väl ändå inte ha…

Katarina harklade sig igen. “Nu till några andra nyheter. En bensinstation sprängdes i södra delen av Gävle tidigare idag. Arton människor har förts till sjukhus och det är fortfarande oklart hur allvarliga skadorna är. Vi har fått in fotobevis och det verkar som att det är två av ‘återvändarna’ som har orsakat explosionerna. Räddningstjänsten arbetar för att släcka bränderna och hålla dem under kontroll. Polisen har även rapporterat in ett flertal eldsvådor som uppstått i några hus och lägenheter, varav de flesta har släckts. Håll koll på era grannars boenden. De kan ha blivit en ‘återvändare’ medan de har lagat mat eller liknande, men undvik att ta er in i hemmet om det inte är absolut nödvändigt. Med det avslutar vi rapport.” Signaturmelodin ljöd för slutet av programmet.

“Jag undrar…” Otilia fuktade läpparna och svalde. “Jag vet inte. Men det är så mycket konstigt som händer att jag inte vet vad som är viktigast att hålla reda på.” Otilia ville inte att hennes rädsla skulle skina igenom, ändå visste hon att Simon måste känna samma sak.

“Ha” fnös Simon. ”Ja, det har du rätt i. Men jag undrar över det där med polis, brandkår och sjukhuset. Jag vet att personalen måste komma till jobbet, men hur blir det om någon av dem Glitchar? Det skulle sluta med ett värre helvete än vad det skulle göra om de också höll sig hemma.”

“Ja, såklart. Men samtidigt behövs de ju verkligen. Jag tror det är därför de är villiga att ta risken. De som struntar i att de måste arbeta gör ju risken mindre på sätt och vis. Men om fler ‘återvänder’ och kommer efter dem… det skulle bli en massaker.” Otilia försökte, men kunde inte få rösten att sluta darra.

“Förmodligen. Och trots att de arbetar på att få nya ställen att placera Glitcharna i så kan de inte hålla speciellt många där”, sade Simon.

Otilia rynkade på ögonbrynen. Simon vred sig mot henne, men vände sig bort igen med spända läppar och blundade som att han hade ont.

“Fattar du vad de skulle göra med varandra?” frågade han efter flera helt tysta sekunder. ”De är ju inte zombies, som du sa förut. Inga av alla zombies i fiktion attackerar andra zombies, men det kanske är annorlunda med Glitcharna. De har så mycket raseri att de skulle ge sig på vem som helst. Hoppas jag.”

“Du hoppas att de dödar varandra? Fattar du vad du säger?”

“Det är klart att jag gör. Otilia, det är fler och fler som Glitchar. Om det här skulle fortsätta- och det ser inte ut att sluta- så skulle Glitcharna till slut vara fler än de som bekämpar dem. Då tycker jag att det är bättre att de ger sig på sådana med samma… symptom.”

“Nina...” viskade Otilia.

“Åh. Älskling, det var inte så jag menade-”

“Jo, det gjorde du. Och jag fattar vad du menar. Det är logiskt, men… nej. Det är inte okej.”

Simon öppnade munnen, men Otilia skakade bara på huvudet. Han lutade sig tillbaka mot soffkudden och kliade sig i hårbotten. Otilia blundade och lade huvudet mot Simons axel. Han tog tag i hennes hand och kramade den hårt. Inget av det lät speciellt bra. Men det Simon sade kändes logiskt. Om en Glitch kunde göra så mycket skada ensam, vad skulle inte flera hundra göra då? Oavsett hur de hade blivit eller förvandlats till var de fortfarande människor som hon älskade.

“Extrainsatt sändning påbörjas om en minut” sade en mörk röst på teven och meddelandet gick som en löpande vit text i rutans övre kant.

Otilia vred huvudet mot teverutan. Intervjun med vetenskapsmannen rullade på, men avbröts tvärt av samma nyhetsrum de sett tidigare.

“Vi har ombetts göra en extrasänding på grund av de fakta militären och forskarna har kommit fram till.” Mannen från riksnyheterna såg ner i pappret.

“Det gick snabbt”, sade Simon och gned sig över hakan, blicken stint fäst på skärmen.

“För bästa överlevnad vid möte av en ‘återvändare’ ber vi er tittare att lyssna noggrant och skriva ner punkterna jag snart kommer att läsa upp.”

Otilia drog till sig laptopen och öppnade ett nytt dokument. Sedan gav hon över datorn till Simon. Han sträckte långsamt ut armarna över huvudet innan han tog emot datorn och satte den framför sig. Mannen väntade i ungefär en minut innan han fortsatte.

“Vi ber er än en gång att anteckna detta. Vi börjar nu.” Mannen drog i slipsen och lyfte pappret med en skakande hand. “Forskarna har kommit fram till att ‘återvändarna’ inte kan låsa upp eller öppna dörrar, det är som att de glömt hur man gör. Forskarna har inte fått fram något svar till varför, förutom teorin att den abnormala adrenalintillförseln har påverkat deras intelligens. Däremot kan en stor grupp med ‘återvändare’ bryta upp dörrar med ren kraft, så försök hålla er så tysta som möjligt, och dra inte till er uppmärksamheten till er.”

Simon knappade snabbt på datorn.

“‘Återvändarna’ som har studerats har inte visat något behov av att äta, sova eller dricka, men blir mindre våldsamma när de tröttas ut. De verkar vara passiva tills de ser en rörelse eller hör ett ljud. Forskarna hävdar att det är för att bevara så mycket styrka i kroppen som de kan under så lång tid de kan. Så försök att inte göra allt för mycket ljud eller visa dig öppet. Oavsett vem personen var innan de kom tillbaka är det inte samma människa. Det kan vara ett syskon, en förälder eller din vän som har kommit tillbaka. Du kan inte hjälpa dem just nu. Forskarna håller på att undersöka hjärnrörelserna, men hittills har de inte hittat något som tyder på att ‘återvändarna’ kan botas. De har gett många av försökspersonerna mediciner som ska dämpa aggressiviteten, men utan resultat.” Simon skrev ner vartenda ord mannen sade.

“De första som försvann var borta i ungefär en sekund innan de kom tillbaka, utan aggressivitet. För de som har återvänt idag har det tagit cirka en minut, där alla fall som rapporterats in har varit aggressiva. Tiden innan personerna återvänder verkar förlängas varje dag som går. Det säger forskarna på institutet som upprättats just för att observera det som händer med ‘återvändarna’. Använd det till din fördel och ta dig snabbt därifrån innan hen hinner komma tillbaka.” Knappandet slutade. Otilia såg på Simon. Han hade en glasartad blick och satt med halvöppen mun, stirrandes på reporten.

“Systemet förlorar.”

Otilia tänkte fråga vad han menade när nyhetsankaret fortsatte.

“Militären och forskarna är eniga om att ju längre personen är borta, desto mer aggressiv blir ‘återvändaren’. Flera närstående till militär personal i Stockholm har gett sitt medgivande till att forska beteendet hos anhöriga som har återvänt. Vi återkommer med mer fakta så snart vi har fått in den, så stäng inte av teven.”

Strax därefter fortsatte den inspelade intervjun där den avbrutits. Otilia satt tyst och väntade på att Simon skulle skriva klart. Hon såg att han skrev in sina egna anteckningar med.

“Vad menar du med det där om systemet?”

“Det är som att systemet håller på att förlora. Du vet det där jag sa om en Glitch?”

“Lägg av. Det är inte roligt.”

“Jag tycker inte heller det är roligt. Men minns du vad jag sa om hur systemet fungerar när det finns en Glitch?”

Otilia suckade.

“Ja, det är väl klart. Det försöker fixa sig själv. Eller hur var det?”

“Precis! Förstår du inte problemet med det?”

“Så om systemet förlorar… kan det inte laga felet?”

“Exakt.” Simon såg förväntansfullt på henne.

“Jaha, men vad händer i så fall då?” frågade Otilia. Hon visste inte varför, men det var något med det som sände en stark obehagskänsla genom henne.

“Vad var problemet som systemet försökte fixa från början?” frågade Simon.

“Simon, sluta. Det är inte som att det spelar någon roll i alla fall. Att spekulera svar löser- vänta. Du menar väl inte…”

“Jo. Och det händer förjävla snabbt.”