9

Telefonen ringde. Det var fortfarande mörkt ute. Otilia kisade mot ljuset från mobilen och drog den till sig. Förskolan. Karin. Såklart. Ögonen kändes som att någon hällt flera kilo sand i dem. Det förbättrades inte när hon kom ihåg vad som rapporterats igår kväll och diskussionen hon och Simon haft innan de somnade. Med plötslig panik blev hon klarvaken. Hade hon försovit sig? Hon drog luren uppåt på skärmen och svarade. Trots att hon försökte gömma sin nyvakenhet hörde hon hur trött hon lät.

“Det är Otilia.”

“Hej gumman, det är Karin. Förlåt att jag ringer och väcker dig.”

“Nej, nej. Jag sov inte.”

“Försök du bara. Jag vet att du är ledig idag, men vi har en kris inom personalen. Som vanligt, men värre idag ändå. Efter nyheterna igår fattar jag inte ens varför jag dyker upp, eller att vi ens ska ha öppet, men föräldrarna till många av barnen jobbar idag.”

Otilia kände sig plötsligt klarvaken. Efter igår kväll hade det känts som att ingenting normalt kunde hända igen, framför allt inte jobbet.

“Jag vet att det är meningen att du ska vara ledig, men jag behöver dig verkligen. Kan du inte komma?”

“Varför jobbar folk idag?” frågade Otilia trött. Hon förväntade sig inte något svar.

“Såg du inte på talet igår? Statsministern?”

Otilia tänkte efter. De hade sett inslaget, men statsministern hade babblat på om saker hon inte tyckte spelade någon roll, så hon och Simon hade diskuterat istället. “Jo, men vad har det med saken att göra?”

“Det där hon sa om att försöka hålla samhället igång, att alla ska försöka sköta livet så normalt som möjligt? Att situationen är svår, men tillsammans klarar vi det?” lirkade Karin. “Folk tar seriöst på det. Ingen vill erkänna att det som händer faktiskt sker på riktigt. Jag antar att det är något som slår emot deras mentala skyddsbarriärer eller nåt. Jag och Gustav pratade om det igår, och det känns som att vi lever i en film.” Karin var tyst en lång stund.

Otilia tänkte på det hon och Simon diskuterat föregående kväll. Allt som hände var så overkligt att hon skiftade från att tro till att inte tro på det. Det var något i henne som inte ville acceptera att världen genomgick den kris som den gjorde, men samtidigt blev känslan av situationen så övertygande att hon snart inte skulle kunna bortse från det längre. Hon undrade om Karin och Nina hade känt samma sak. För Otilia hade den största chocken och realisationen kommit igår, ändå var hon inte helt beredd att acceptera det. Hon undrade hur många som hade fått samma chock eller om de flesta fortfarande befann sig i någon slags bubbla. Förmodligen var det få som hade tagit sig ur bubblan om att det som hände var på riktigt. På ett sätt var det ännu värre om Nina inte insett allvaret, eftersom att Fredrik var en ‘återvändare’. Hur skulle det gå för dem?

“Sååå, kan du hoppa in?”

Otilia svor i sina tankar. Hur kunde hon tacka nej om inte ens Karin sjukskrev sig med sitt skadade ansikte eller stannade hemma trots allt som pågick?

“Jaja. Låt mig bara äta lite frukost så kommer jag.” Hon kvävde en stor gäspning. “Men det är en dum idé att ha öppet överhuvudtaget.”

“Tack, Otilia. Tack så mycket. Ses snart då? Och då måste du berätta det du ville säga igår.”

“Jodå, det ska jag. Ses snart.”

Otilia sträckte på sig. Mobilklockan visade 05.57. Hon suckade djupt. Hon ville inte göra något annat än att krypa in under det varma täcket och somna om. Men hon hade lovat. Med ett stön svingade hon benen över sängkanten och gnuggade ögonen. Bakom henne muttrade Simon något.

“Jag ska till jobbet. De hade tydligen en kris med personal.”

Simon stönade och sträckte sig fram mot henne med en slö och tung rörelse.. Otilia gav honom en puss och klädde sedan på sig.

Snart var hon ute vid bilen. Hon hade glömt sätta i motorvärmaren igår och det tog henne nästan tio minuter att skrapa rutorna och värma upp bilen lite grann. Den hade startat när Otilia trodde att hon surat den för mycket. Gatorna hon åkte på var nästan tomma. Någon enstaka bil körde förbi henne, men snart skulle gatorna vara fyllda med trafik och köer för de lyckliga satarna som började klockan åtta. Om de beslutade sig för att de alls skulle åka till jobbet. Men först skulle de arbetande lämna av sina barn. Hon log ett snett leende för sig själv. Inom ett år skulle hon och Simon också tillhöra gruppen som åkte och släppte av barnen innan jobbet. Den tanken fick en varm känsla att spridas i magen.

Otilia gäspade stort när hon låste bilen och förvånades över hur lite klockan var. Om Karin redan var här skulle de faktiskt hinna med en hel kopp kaffe idag. Kanske en påtår till och med. Hon ville diskutera Monicas vett om att ha öppet och om situationen i världen. Och diskutera hur de skulle göra- Otilia var nästan helt säker på att Karin och Gustav skulle stanna i stan för Gustavs jobb. Hon gick fram till dörren och kände på den. Låst. Otilia stod och huttrade i kylan nästan tio minuter innan Karin kom gående ner från grindarna. Den långa flätan svängde fram och tillbaka över hennes rygg när hon gick och det syntes att hennes kinder var knallröda trots de många plåster som täckte dem.

“God morgon. Hur mår du?” Otilia gav henne ett brett leende.

“Förlåt att jag är lite sen, gumman. Det hände något efter vägen.” Karin såg motfälld ut och hon var blekare än vanligt.

“Sen? Du är tidig för att vara du. Vad hände?” Otilias leende mattades av och hon kände en dunkande oro växa i maggropen.

“Kan vi ta oss in först? Det är ju svinkallt ute.”

Karin låste upp och larmade av medan Otilia närmast sprang in i köket. När Karin hade knäppt på alla lampor och förberett inför öppningen satt Otilia med två rykande koppar och väntade på henne. Den annars alltid så graciösa Karin dunsade ner på stolen mitt emot henne.

“Så… vad hände?” Otilia smuttade på kaffekoppen, men satte nästan genast ner den igen. Starkt, men mycket varmt.

“En människa försvann igen, mitt framför mig.”

“Oj! Hur mår du? Hur lång tid tog det innan han kom tillbaka?”

“Ingen aning.” Karin drack lite från koppen med en frånvarande blick innan hon fortsatte. “Hans bil kraschade in i ett av husen inte så långt härifrån. Jag ringde 112, men det skulle ta lång tid innan de fick dit någon. En annan person stannade sin bil och gick och kollade om han hade kommit tillbaka. Det hade han inte. Men han erbjöd sig att stanna där istället för mig.”

“Men gud vad hemskt! Och snällt av honom, antar jag” utbrast Otilia.

“Hela världen håller på att gå åt helvete. Snart finns det nog inget som vänlighet kvar, så jag antar att jag hade tur.”

“Jag tror det också. Men att han inte åkte därifrån också? Det är ju farligt att stanna på en sådan plats, med tanke på hur de andra ‘återvändarna’ har betett sig.”

“Jag sa det till honom, men han trodde inte på mig. Jag hoppas verkligen att han inte råkade illa ut.”

“Jag med.”

De satt tysta en lång stund. Otilia såg på Karins ansikte över koppen. Hon var blekare än vanligt och ögonen stirrade stint ner i bordet.

“Hur länge kommer förskolan var öppen då? För om det fortsätter så här…” Otilia avslutade inte meningen. Hon ville inte göra det. Det skulle betyda att hon trodde på det. Och det gjorde hon inte. Eller gjorde hon det? Hon knep ihop ögonen i frustration.

Karin suckade och drog i några hårstrån i slutet av flätan. “Hade det inte varit för att många av föräldrarna ringt in och bett oss hålla öppet hade nog det här stället varit stängt idag. Men tydligen vill de flesta arbetsgivare att de ska fortsätta jobba.”

“Ja, de lyssnade väl kanske på statsministern, så de vill väl kanske hålla moralen uppe så länge som möjligt.” Otilia hörde tveksamheten i sina egna ord.

“Jag tror folk är lite för rädda för att inte göra det. De behöver tro på någon och då väljer de den som blivit vald av folket”, påpekade Karin.

“Det är sant. Hur är det med dig? Mår du bra?”

“Förutom chocken menar du? Tja, det är klart att rivsåren svider, men jag klarar mig. De är inte så djupa.”

“Skönt att höra. Har du pratat något med Nina förutom det lilla igår förmiddag? Jag försökte ringa henne på kvällen, men hon svarade inte.”

Karin skakade på huvudet. “Vi borde ringa igen och kolla.”

“Eller gå upp till henne. Det kan vi göra efter jobbet.” Otilia lade sin hand på Karins och tryckte den varsamt.

“Ja, det kan vi göra. Men nu vill jag att du berättar.”

“Berättar?”

“Ja det var ju något du ville säga.”

“Åh. Jaha” låtsasgäspade Otilia. “Jag är gravid.”

Koppen som Karin höll i handen var påväg att tippa, men hon fångade upp den med den andra. “Vad sa du?”

“Jag tog testet. Det var positivt.” Otilia kunde inte låta bli att le stort mot henne.

Karin svalde hårt och drog in ett djupt andetag. “Är du säker på att du vill göra det här?”

“Ja, det är jag. Det känns faktiskt jättebra. Overkligt, men bra.”

Karin nickade beslutsamt och såg sedan Otilia i ögonen. Hon tog Otilias händer och kramade dem hårt. “Då är jag glad för din skull. Och Simons. Vet han om det än?”

“Nej, det gör han inte. Jag vill inte säga det förrän jag är säker på att jag får behålla det.”

“Varför skulle du inte få det?”

“Du gjorde mig lite paranoid förut. Tänk om det händer mig något och Simon får veta hur svårt det är för mig att få barn. Han skulle nog ta det värre än vad jag skulle.”

“Aja, det är du som bestämmer. Tänk bara på att pappan har lika stor rätt som mamman att få reda på det.”

Otilia rullade med ögonen och nickade sedan kort. Hon hörde ytterdörren öppnas och stängas igen, så hon reste sig upp med händerna på bordsskivan.

“Då var cirkusen igång igen.”

Det var bara tretton barn som lämnades under dagen. Klockan var nästan åtta när Monica och Marie dök upp. Hennes chef hade en ljusgrön nyans i ansiktet och ögonen blänkte svagt. Monica hade åkt förbi olycksplatsen där Karin sett en bil köra in i ett hus. Monica ville inte berätta vad hon hade sett med barnen i närheten, men när Otilia och Karin följde med henne in i köket berättade hon att mannen i den kraschade bilen hade kommit tillbaka och skjutsats iväg av polis. Men innan polisen fått fatt i honom hade han slagit in huvudet på mannen som väntade. Glitchen hade använt ett fälgkors och mannen hade legat helt öppet på gatan med järnbiten fortfarande i huvudet.

Monica hade hört på radion att ‘återvändaren’ hade gått in i huset som han kört in i och dödat alla där inne. Han hade förts till häktet och skulle åtalas för mord. Platsen hade varit fylld av journalister som sökte folk som sett det hända. Monica hade stannat bilen en liten stund, och genast blivit ansatt av dem. De lämnade henne ifred när de upptäckte att hon inte visste något om händelsen, men Monica sade med viss stolthet i rösten att hon förmodligen skulle få ett litet citat i lokaltidningen imorgon, kanske till och med Expressen eller Aftonbladet. Hennes ansikte hade återgått till sin normala färg och kinderna hade antagit en rosa ton när hon pratade om att synas i tidningen. Otilia kämpade för att hålla ansiktet i schack. En plats där flera människor mördats och det som betyder något för henne är att hon kanske får ett citat i en tidning.

Otilia kände kalla ilningar efter ryggraden. Det kunde ha varit Karin som låg där mitt på vägen med huvudet inslaget. Karin tycktes ha slagits av samma tanke. Hon var likblek. Monica fortsatte med att berätta att de tagit hennes bild och kontaktuppgifter. Otilia tänkte att om det var någon som inte insett allvaret av det som hände i världen så var det den där självupptagna kvinnan.

De gick ut ur köket efter att Monica börjat upprepa sig om sakerna som hänt. Barnen verkade också helt oförmögna att förstå vad som hände med världen omkring dem. Otilia önskade att hon kunde ha samma tur.

Dagen fortsatte som att det var en helt vanlig dag. De lekte, åt lunch och lade de två yngsta barnen att sova tupplur. Egentligen borde de ha ringt till föräldrarna vars barn inte hade dykt upp, men varken Otilia eller någon av de andra tyckte det var konstigt att de höll sig undan efter incidenten i förrgår. Monica hade ändå gjort en vettig sak och beslöt sig för att förskolan bara skulle hålla öppet till två. Det var därför hon var där nu. De var tacksamma över att barnen som ‘återvänt’ inte kom dit idag heller. Om barnen fortfarande var ilskna hade de inte något sätt att hindra dem från att göra de andra barnen illa förutom att lösa situationen som de gjort då, och det var inte ett bra alternativ. Ingen av dem pratade speciellt mycket och Monica rörde sig ryckigt och avbröt sig mitt i rörelserna, som att hon egentligen inte visste vad hon skulle göra. Hennes tankar om att nämnas i någon tidning verkade ha mattats av, och kvar var bilden av den ihjälslagna mannen, precis som minnesbilderna från sjukhuset jagade Otilia. Ändå var hon orolig över att Nina inte dykt upp med Fredrik. Hon kände Nina så pass väl att hon visste att den pensionerade vännen inte skulle ta med Fredrik till förskolan om han inte lugnat sig, men det skulle ha varit skönt att se henne.

Otilia läste ur en bilderbok för de lite äldre barnen efter lunch. Kaninen Stampe och hans roliga äventyr fick de flesta att sitta och lyssna. De ropade förtjust till ibland när Stampe klarade sitt äventyr med någon klyftig uppfinning eller stampade i backen så att rävarna, ondingarna, föll i backen och slog sig på rumpan. Boken fick henne att tänka. Trots allt handlade allt man gjorde om överlevnad. Det var ingen tröstande tanke. Skulle situationen förvärras kunde man aldrig veta vad andra tyckte var nödvändigt att göra för att de själva skulle överleva. Otilia mindes vad hon själv tänkte igår och för några timmar sedan. Att det var bättre att en person hon inte kände dog istället för dem hon älskade. Dessutom misstänkte hon att mannen som stannat kvar inte haft en aning om vad som pågick och var för dum för att ta sig därifrån, eller för godhjärtad och stannat kvar. Eller så var han självmordsbenägen. Det var också en teori.

“Oti, vad hände sen?” frågade en av femåringarna.

Hon hade slutat högläsningen utan att märka det. Barnen såg förväntansfullt upp på henne. Elva par lysande ögon som inte verkade ha intresse för något annat. Hon harklade sig. “Sedan levde Stampe lyckligt i alla sina dagar med sitt morotsfält.”

“Men vad hände med rävarna då? Levde de lyckligt i alla sina dagar också?”

“De-”

Ett barn från sovsalen skrek. Ljudet skar genom luften trots att dörren var stängd. Monica och Karin växlade en blick och skyndade dit med långa steg. De andra barnen såg mot den stängda dörren. Skriket tystnade tvärt, som att någon knäppt av ljudet. Otilia följde oroligt barnens blickar.

“Rävarna kom aldrig åt Stampe, så de började äta grönsaker istället och levde lyckliga i alla sina dagar.”

Det fick barnen att fästa uppmärksamheten vid henne igen. Samma pojke som frågat om rävarna rynkade på ögonbrynen.

“Rävar äter väl inte grönsaker?”

“De här rävarna började göra det. De ville inte göra någon illa längre.”

“Men räven som finns i skogen bakom mitt hus äter möss. Det har pappa sagt.”

Otilia funderade på vad hon skulle säga när Monica kom ut genom sovsalsdörren. Hennes ansikte var blekt och ögonen stirriga. Hon gav Otilia en manande nickning som syftade att hon skulle följa med in i köket. Otilia svepte med blicken över barnen. De flesta av dem var femåringar och åtminstone två av flickorna tyckte om att ta hand om de andra barnen. De skulle klara sig ensamma i några minuter. Otilia skyndade sig efter Monica och stängde dörren. Hon stelnade till mitt i steget när hon såg Monicas skälvande ryggtavla vid diskhon. Plötsligt rasade hennes chef ihop efter skåpdörrarna och satt gungandes fram och tillbaka.

“Men Monica, vad är det-”

“Hon har…” hon slickade sig om läpparna och drog in ett tungt andetag genom näsan. “Dödat dem.”

“Vem- va?”

“Hon har dödat dem.”

Monica utstötte ett dovt ljud som mullrade i hennes strupe och försökte ta sig samman. Det gick inte så bra. Svettdroppar började tränga sig ut vid hårfästet.

“Dödat… men inte kan väl en tvååring-”

“Vikarien. Det är Marie som har…”

Monica böjde sig över knäna och spydde. Den orangea sörjan skvätte upp över hennes tofflor och spred sig sedan långsamt över golvet. Monica fortsatte gunga snabbare och verkade helt omedveten om vad hon gjort. Otilia kände en plötslig panik, hennes hjärta höll på att dunka sig ut ur hennes bröst, hennes ögon vidgades och hon kunde inte andas. Karin! Hon snurrade om ett halvt varv och sprang fram till dörren. Hon öppnade den med en hårt knuten hand för att inte kasta sig ut och fortsatte med stela ben in i den intilliggande sovsalen.

Karin kämpade så gott hon kunde för att hålla vikarien i stånd. De brottades, och för tillfället hade Karin övertaget. Tvillingarna låg i onaturliga ställningar på golvet. En av dem hade en bruten nacke. Han hade varit den lyckligt lottade. Skriket de hört tidigare var från flickan, vars arm låg helt åt andra sidan. En benpipa stack ut under skinnet. Det var blod överallt runt henne. Efter att armen brutits hade Marie brutit hennes nacke. Otilia var själv nära att spy, men hon måste ringa polisen. Monica var definitivt inte i stånd att göra det. När hon kom in i köket såg hon att hon hade rätt. Monica satt fortfarande i fosterställning och gungade fram och tillbaka med rester av kräk rinnande efter hakan. Hennes kofta hade glidit isär och den vita blusen var nersölad av orangefärgad sörja. Otilia vände sig från henne och försökte andas djupt. Hennes hals snördes ihop av lukten. Galla blandat med halvsmält korvstroganoff. Magmusklerna krampade häftigt när Otilia tryckte numret till polisen. Det tog nästan omänskligt lång tid innan de svarade, men de sade att de skulle skicka en polisbil så fort de kunde.

Otilia lade på och gick ut till de andra barnen. Flera dova dunsar hördes innanför sovsalsdörren. Otilia tvingade sig själv att inte titta dit. Karin var stark. Otilia hoppades att hon skulle klara av Marie i några minuter till. Barnen hade utan tvekan följt varenda rörelse hon gjort. Det var sällan något så spännande hände på dagiset. Mycket riktigt stirrade elva par ögon mot henne. Hon blev plötsligt tacksam över att hon varit snabb att stänga dörrarna hon gått igenom. Karin flämtade till bakom dörren till sovsalen. Otilia undrade hur länge hon kunde hålla ut och svepte bort några svettpärlor från pannan med handryggen.

“Så, ska vi ut och leka?”

“Men var är Moni och Karin?”

“De vilar lite grann bara. Men jag tycker att vi ska gå ut.”

Några av barnen surade över förslaget tills hon sade att de inte borde hoppa i vattenpölarna där ute. De skulle vara lite för djupa och barnen skulle bli blöta. Som Otilia hoppats gick det hem hos dem. Hon kämpade med att snabbt klä några av tre- och fyraåringarna medan femåringarna klarade sig ganska bra själva. Löftet om stora vattenpölar gjorde att allt gnäll tynade bort till nästan ingenting. Hon kunde nästan kyssa de två flickorna som älskade att leka mamma när de försökte hjälpa henne klä på de minsta. Otilia öppnade dörren och på mindre än två sekunder var alla ute. De flesta sprang direkt till pölarna och plaskade runt, medan de två flickorna stod och höll ett vakande öga på alla. De blev nästan oliderligt stolta när Otilia frågade dem om de kunde hålla koll på de andra barnen och de gjorde det med järnhand. Otilia sade till dem att det bara var att ropa så skulle hon komma. Sedan skyndade hon in igen.

Hon sprang till sovsalsdörren och ryckte upp den. Karin låg på golvet med handen för magen. Sparken hon fått måste ha fått henne att tappa andan och släppa taget om Maries handleder. Marie verkade inte ha märkt att Otilia kommit in i rummet och måttade in ännu en spark mot Karins rygg. Synen hon mötte där inne var värre än hon mindes den. Det såg ut som ett slakthus, med blodstänk på golv och vägg, och de två små oskyldiga tvillingarna som dött för Maries hand. Otilia kände en storm riva upp henne inifrån och omsluta henne. Det här var hennes jobb. Hon hade ansvar för barnen. Barnen som låg på golvet kunde ha varit hennes eget. Kvinnan hade dödat dem. Dödat, dödat, dödat. Och nu gav hon sig på Karin. Otilia hann inte tänka efter vad hon gjorde när hon hoppade upp på Maries rygg. Den måttade sparken gjorde att Marie kom i obalans och föll till golvet. Marie vred sig under henne och gav av ett rasande vrål med en käke som verkade ha lossats från sitt fäste. Otilia kämpade för att hålla fast hennes armar, men hon var overkligt stark. Med en nästan omöjlig vridning av överkroppen bytte hon position på henne och Otilia och fick in ett hårt slag i hennes ansikte. Otilia försökte ducka undan, men hon hade blivit totalt fastlåst mellan Maries ben. Hon sparkade allt hon kunde för att få loss åtminstone en av hennes armar från låsningen, men lyckades bara röra sig några centimeter. Det gjorde vikarien ännu mer rasande. Blodådrorna stod ut som blåsor vid tinningarna och ansiktet var knallrött. Hon knöt båda nävarna och hamrade dem gång på gång i Otilias ansikte. Någon gång trodde Otilia att näsbenet hade knäckts, men ljudet kom för långt bortifrån. En kylig smärta gick genom henne. En så plågsam huvudvärk hade hon inte haft i sin vidrigaste baksmälla. Hon kände något rinna efter hennes hals och något löst i hennes mun. Blodet pumpade hårt i ansiktet och kylan som smärtan gett det byttes till extrem hetta. Andan stockade sig i halsen och luften ville inte komma ner i hennes lungor. Otilia gapade för att försöka få i sig luft, men något hindrade det. Hennes kropp ryckte ofrivilligt till och hennes bröstkorg kämpade medan hjärtat dunkade allt det kunde för att hålla kroppen igång. Hon höll på att kvävas. Rummet och det hon kunde se av vikariens ansikte började snurra. Svartna. Plötsligt lättade vikten från henne och en grov duns sade henne att det slagits ett hål i gipsväggen. Marie sparkade henne hårt och kraften fick Otilia att hamna på sidan. Det kändes som att hennes huvud skulle sprängas och hon hörde sin egen puls i öronen. Hon försökte allt hon kunde för att dra in luft, men det tog stopp. En ännu krafigare spark träffade henne i ryggen. Något ploppade till och hon kunde rosslande dra in andan. Otilia spottade ut sin avbrutna hörntand. Hon flämtade för att få in så mycket luft som möjligt, men hon måste spotta för att inte svälja mer blod. Det gjorde så ont. Så outhärdligt ont. Som att hennes lungor var en brännugn. Sedan hörde Otilia hur dörren öppnades och något som hasade sig ut.

Barnen… hon måste varna barnen. Otilia försökte vrida sig för att komma upp, men det kändes som att hon skulle slitas i tusen delar. Blicken var på väg att svartna igen, men det fick inte hända. Hon måste stoppa henne. Otilia gjorde ett till försök. Hon kunde inte stoppa skriket av smärta från att lämna hennes läppar, men kanske skulle det få Marie att ge sig på henne istället för Karin eller barnen. Otilia kravlade sig upp på fötter men såg knappt något för yrseln. Hon tappade balansen och föll på något mjukt och varmt. Otilia drog in ett rosslande andetag och skärpte sin beslutsamhet. Ett avtryck efter något runt och blodigt hade lämnats på den trasiga väggen. Hon fokuserade på hålet medan hon kämpade sig upp på fötter. Hennes hand halkade på blodpölen från flickan. Det var tvååringen hon hade landat på. Realisationen fick henne att samla styrka. Inte mer, Marie skulle inte tillåtas göra mer skada. Otilia sköt ifrån sig från golvet med all kraft hon hade och ramlade in med axeln i väggen. Hon hade så ont att hon trodde hon skulle dö, men barnen skulle råka illa ut på allvar om det där monstret gick ut till dem. Otilia hasade sig framåt. Hennes ben och armar hade inte tagit emot några skador vad hon kunde märka, men hennes ögon började puffa upp och kanske dolde smärtan några andra sår. Hon visste inte, och ville inte veta. Hon hade snart bara små glipor att se genom och allt blev rosafärgat av huden. Varje andetag hon tog kom som ett rosslande och blev takten för varje steg hon tog. Otilia drog in ett djupt andetag och hostade till. Någon lade en hand på hennes axel när hon stapplade ut genom dörren. Hon höjde armen för att slå till, men näven stoppades redan innan den fått fart.

“Otilia! Otilia, det är jag. Det är Karin!”

Otilia sjönk ner på knäna. Tårarna rann ner för hennes kinder och blandades med blodet i hennes ansikte. Saltet i tårarna fick såren att svida ännu mer. Hon skrek in i sina handflator. Snyftandet tog över, men Otilia tvingade det tillbaka.

“Bikariem?” frågade hon när hon samlat sig nog för att prata.

“Marie är inlåst på toan i köket så länge. Oroa dig inte för det.”

Otilia drog en hand över ansiktet för att få bort lite av den kladdiga känslan, men det smetade bara ut det ännu mer. Hon drog ett snyftande andetag som fick henne att hosta. Den skarpa järnsmaken ökade i munnen och hon måste svälja flera gånger. Karin strök henne varsamt över håret. Det kändes blött.

“Bonica?”

“Hon är med barnen. Kom.”

Karin tog henne under armen och drog upp henne från golvet. När de kom in i köket hjälpe Karin henne ner på en stol. Otilia hörde hur hon rotade omkring i frysen och sedan rinnande vatten. Två luckor som öppnades och en som stängdes.

“Det du gjorde var dumt. Så oerhört dumt. Men tack. Du räddade nog mitt liv.”

Otilia sade ingenting. Hon hörde kluckandet av en flaska och spände alla muskler i ansiktet. Trots det blev smärtan mycket värre av kortisolen och hon började gråta igen. Karin pratade lugnande med henne medan hon torkade såren och hennes ansikte. Det kändes som att hon var en av femåringarna som ramlat och slagit sig. Ändå fann hon orden tröstande. Grova hamranden hördes från toalettdörren. Marie hade vaknat igen. Hon lät argare än någonsin. Något skrapade efter golvet och Karin svor. Hon slutade torka såren och Otilia hörde något av trä läggas på metall. Sedan kom Karin tillbaka. Hon baddade klart Otilias ansikte och gav henne ett glas vatten och en handduk med något kallt i för att lägga över svullnaderna. Otilia svalde hårt. Hennes uppsvullna näsa kände inte lukten av spyan, men när den skarpa lukten fann hennes smaklökar tvingade hon ner sin egen kräklust.

“Tack och lov tror jag inget av såren behöver sys. Jag skulle egentligen vilja att du åkte till sjukhuset och kollade upp det men… det kanske inte är den bästa idén just nu.”

Otilia nickade. Hon skulle inte kunna reagera om något hände när hon var där om hon inte kunde se något.

Karin lämnade henne ensam i köket efter att ha ringt alla barnens föräldrar. Hon återvände med förklaringen att hon lagt filtar över de döda barnen. Tre av föräldrarna svarade inte och ringde heller inte upp. Otilia kände en viss lättnad över att två av dem var de döda tvillingarnas mamma och pappa. Hon ville inte vara i Monicas eller Karins kläder när de behövde berätta om tragedin. För föräldrarnas skull hoppades Otilia nästan att de hade försvunnit. Hon önskade att hon kunde uttrycka hur stolt hon var över att Karin inte hade drabbats av panik som Monica gjort. Men på något sätt kändes det som att det skulle vara att förödmjuka henne. Hon var av tuffare kaliber än någon annan hon kände.

Svullnaden hade hunnit lägga sig lite när polisen äntligen kom. Båda poliskvinnorna hade mörka ringar under ögonen, vilket bidrog till deras bisterhet. De satte på sig grova handskar och hjälmar med visir innan de bad Karin och Otilia att vänta utanför dörren. Ett tjut av raseri hördes inifrån köket när de tog bort barrikaden och släppte ut Marie. Snart kom de ut med den vilt sparkande människan mellan dem. De hade lyckats dra en säck över huvudet på henne och otroligt nog verkade det lugna ilskan. De förde henne ut genom dörren. På något sätt kändes det som att de ledde Marie till hennes död. Som hon var nu kunde Otilia inte låta bli att tycka att det var rätt åt henne.

“Vet du-”, sade Karin när de försvunnit ur sikte, “du ser förjävlig ut. Med båda ögon igenmurade, botoxläppar och clownnäsa.”

“Bo tack. Det känns.” Otilia kände med handen efter näsroten. Den var hel.

“Du har tur om Simon känner igen dig när du kommer hem”, skrattade Karin. Otilia kunde inte hjälpa det. Hon skrattade hon med. Trots den absurda situationen de befann sig i och att det gjorde ont kunde hon inte sluta förrän Monica kom in och frågade vad som stod på. När hon såg Otilias ansikte ryggade hon märkbart tillbaka och armarna for upp som att hon ville skydda sig själv. Efter någon sekund skakade hon behärskat på huvudet och det märktes att hon blev irriterad av deras skrattattack. Hon anlade en bister min och rynkade ögonbrynen.

“De där ärtorna tillhör dagiset, bara så att du vet. Att ta hem dem betyder att du stjäl dem. Förstått? Vår budget är för åtstramad för att personalen ska få ta livsmedel med sig hem ska du veta.”

De skakade bara på huvudet när hon vände sig om för att gå ut till barnen igen. När Monica lämnat dem kunde Otilia inte låta bli.

“Bitch.” Ordet utlöste ännu mer skratt. Otilia rörde varsamt vid näsan. “Jag hörde något sob knäckte till, ben bin näsrot är hel. Bet du bad det bar?”

“Ja, jag knäckte näsbenet på henne. Jag trodde det skulle få henne av dig, men hon verkade inte bry sig. Så jag slängde henne mot väggen.”

Otilia nickade. Hon tyckte nästan synd om kvinnan, men med raseriet var det som att all smärta de kände försvann.

“Det var synd att vi inte var där när Barie Glitchade. Bi kunde kanske ha stoppat-”

“Glitchade? Och tänk inte på det. Det kommer bara få dig att må värre.”

“Sibon sa att det är sob att världen Glitchar. Typ att det är något fel i systemet som gör att bänniskor försvinner ben systemet fixar sig själv och för deb tillbaka. Tror jag. Jag tycker Glitch är ett bättre nabn än ‘återbändarna’ i alla fall.”

“Kanske det.”

Flera minuter senare kom Monica in till dem igen och berättade att flera av barnen blivit hämtade, samtidigt som hon passade på att gnälla på Karin för att hon inte var ute och jobbade, trots att det bara var två barn kvar. Föräldrarna till de mördade tvillingarna hade fortfarande inte ringt tillbaka. Förmodligen hade de Glitchat, men ingen ville föreslå det. Monica sade att hon kunde stänga ensam, det skulle spara på personalkostnaderna för två personer som inte skötte sitt jobb. Hon skulle höra av sig om dagiset skulle vara öppet imorgon. Tydligen hade hon också lyssnat på statsministern och tagit talet på stort allvar. Däremot sade hon till Otilia, efter att föraktfullt rynka på näsan, att hon inte skulle ringas in om det inte var absolut kris. Enligt Monica kunde hennes ansikte väcka de döda. Så fort Monica sagt orden blev hon kritvit i ansiktet och började andas tungt. Både Karin och Otilia hasade sina stolar bakåt ifall att hon skulle börja kräkas igen. Hon lyckades återfå behärskningen och sade åt dem att åka hem. När Monica gått ut från köket igen höjde Otilia ögonbrynen mot Karin.

“Kobber du att gå till jobbet imorgon om Bonica säger att bi ska ha öppet?”

“Aldrig i helvetet.”