8

Otilia låg fortfarande vaken, trots att ögonen sved av trötthet. Hon kände fortfarande chocken som gick genom hennes kropp efter att hon satt sig ner på toaletten, dragit fram graviditetstestet och kissat på stickan. När hon tänkte tillbaka på hur hon hade förändrats de senaste veckorna så borde hon ha insett det tidigare. Hon var gravid. Hon, Otilia Ylvette Persson, som hade haft en så minimal chans att bli gravid att hon förlikat sig med tanken att få barn bara var en önskedröm, var gravid. Hon vill skratta och gråta på samma gång. Tanken hade slagit henne att testet kanske var gammalt, men det förklarade inte hur hon kände sig eller att hon hade spytt, blivit deprimerad och alla andra tecken som borde ha varit självklara. Hon ville berätta för Simon, men på något sätt tog det emot. För tänk om hon skulle förlora barnet? Otilia trodde inte att Simon visste att hon slutat med p-pillerna för flera år sedan, men vad det skulle göra med honom om hon förlorade barnet och de inte fick en till chans? Hon kunde inte riskera det. Hon ville varken riskera att förlora Simon eller barnet. Men hon måste berätta för någon. Någon som skulle hålla tyst. Och de behövde en säker plats att vara på tills världen rättade till sig och allt blev normalt igen.

Hon funderade om de skulle åka till någon av deras föräldrar eller om de skulle stanna kvar i stan i helgen. De borde åka någonstans, försöka koppla av. De kanske kunde följa med Karin och Gustav till deras stuga, men Gustav hade förmodligen inte tid. Hans arbete som kameraman skulle nog behövas, och Karin skulle inte åka utan honom. Otilias mamma bodde däremot mitt ute i skogen, i en liten byhåla i övre Lappland. Byn hade ungefär hundra invånare. Det var några år sedan hon flyttat upp dit. Hennes mor hade sent i livet tröttnat på stan och flyttat tillbaka till sin hemby. Trots att Otilia och hon stått varandra nära hade Simon och hon bara hälsat på henne ett fåtal gånger. Otilia hade aldrig riktigt trivs där och därför brukade de aldrig stanna längre än en helg. Det kändes alltid konstigt att alla kände varandra och att man måste följa by-kodexen. Otilia brukade få en noggrann genomgång om vad snacket var i byn innan hon kom dit. Vissa gånger hade någon gjort något utanför normen och den personen fick man inte säga hej till. Resten av invånarna var det mycket viktigt att hälsa på, annars skulle byn muttra bakom ryggen och vända sig mot en när man kom och hälsade på nästa gång. Därför hade Simon inte blivit vänligt bemött förra gången de åkt upp dit. Han kände sig trängd i vissa situationer, speciellt när människor han inte kände hälsade på honom och visste exakt vem han var. Simon hade inte märkt att att ordförande i byrådet nyligen klippt sig. Otilia hade nämnt det efter en viskning från sin mor, så hon var fortfarande godtagbar. Simon betraktades dock som en överpompös stadsbo som brydde sig för mycket om honom själv för att säga hur fin ordföranden var i håret. Otilias mor hade fått höra mycket om den saken sedan de åkt och att det hade skadat hennes rykte lite grann. Hur den trevliga Otilia kunde välja en storstadsnisse som var alldeles för pryd förstod de inte. Den mentaliteten tyckte Otilia var skrämmande, men hennes mamma hade hittat sin plats i världen och trivdes bra med den. Och i hemlighet tyckte hon om Simon och trugade honom alltid att gifta sig med Otilia ‘så att hon kunde få barnbarn någon gång’. Nu skulle hon kanske få det till slut. Otilia lade handen över naveln. Det var fantastiskt att det växte någon där inne. Det var som att hon kände hur tår och fingrar utvecklades under tiden hon höll handen där, och ville inte ta bort den. En människa som var en blandning av Otilia och Simon.

Även om hon kunde känna sig gammal ibland så var tjugoåtta år inte ens i medelålder. De hade tid, och om de hade tur skulle det lilla livet födas friskt in i en vanlig och underbar värld. Om det skedde ett mirakel kanske deras enda barn skulle få ett syskon. En riktig familj, där hon och hennes älskade skulle vara nära varandra och stanna tillsammans. Kanske var det ingen bra idé att åka upp till hennes mamma ändå, det skulle bara komplicera saker. Om Otilia berättade för sin mor att hon var gravid, eller om hennes mamma fick reda på det när magen blev större skulle det utvecklas till en maktkamp mellan henne och Simon. Alltså skulle det alternativet förmodligen skapa fler problem än det löste.

Istället tänkte hon på Simons föräldrar och om de skulle bege sig dit, men hon trodde inte det var en bra idé heller. Hon hade ringt till dem, trots att de egentligen inte hade någon kontakt med varandra. De hade varken svarat i deras fasta telefon eller i mobilen. Simon hade bara ryckt på axlarna och sagt att det var ett rejält stormväder över Stockholms skärgård och att täckningen där var kass redan från början. Om de ringde när stormen mojnat skulle de säkert svara. Hans föräldrar hade byggt om stugan de hade till sitt fasta boende när Simon flyttade hemifrån. Simons pappa hade startat upp ett eget företag som kommit att bli så stort och framgångsrikt att han sålt det för flera miljoner kronor när han var i femtioårsåldern och kunnat pensionera sig i förtid. Dessutom hade han haft vänner som var insatta i börshandeln och som hjälpte honom på vägen när han blev mångmiljonär. Simons pappa hade aldrig gillat idén om att sonen skulle arbeta med spel. Pappans plan hade alltid varit att han skulle ta över familjens företag och det hade blivit stort bråk när Simon kom in på högskolan och läste programmering. Simon, som alltid fått vad han ville ha och fritt använde sig av pappans bankkort, fann sig nu att behöva leva ett jämförelsevist utfattigt liv på de pengar han fick från CSN. Fonderna hans föräldrar sparat åt honom blev frysta när han flyttade. Det hade varit svårt för Simon att komma ner på jorden, men till slut hade han lärt sig värdet av pengar och hur det var att leva som en vanlig människa. Otilia var stolt över att han stått fast vid sitt beslut att följa vägen till sitt drömyrke istället för att bli pappans marionett. Trots att det var nio år sedan hade pappans sår aldrig riktigt läkt. Egentligen trodde Otilia att fadern alltid älskat sitt företag men slutat brytt sig efter att ha brutit kontakt med sonen och ångrat försäljningen efter något år. Förmodligen höll han Simon som ansvarig för det. Det var en av anledningarna till varför Otilia inte gärna åkte dit. Den tryckta stämningen var något som borde stå med i en rekordbok. Att spendera lång tid där skulle förgöra det lilla band som fanns kvar mellan dem, och de svarade trots allt inte i telefonen. Vad än Simon tyckte om sina föräldrar ville Otilia inte att han skulle se dem om de hade försvunnit. Eller något värre.

Simons mor var en godhjärtad kvinna, men mycket disträ. Otilia hade alltid gillat henne och blivit gillad tillbaka. Simon hade berättat att när hans pappa jobbade som mest hade hon känt sig ensam och blivit extra god vän med flaskan och valiumburken. Ingen hade märkt något först, men sedan började hon sova mer och Simon hittade den tomma pillerburken i soporna. Hans far var fast beslutad om att medicin i tabletter inte var att lita på, hade man huvudvärk så skulle man sova eller dricka kaffe. Det hjälpte alltid enligt honom. Det betydde att tabletter inte fick finnas i huset med undantag för när en väl respekterad doktor skrivit recept på dem. Modern hade skadat benet i en båtolycka några år tillbaka, så det hade förvånat Simon att burken fortfarande var kvar. Han antog att hon hade rensat ut medicinskåpet tills han hittade ännu en burk i soporna ungefär två veckor efter. När hans mor var ute gick han igenom föräldrarnas sovrum. I syskåpet där mamman förvarade tygrullar och lådor med trådar och garn hittade han hennes gömma. Flera tomma spritflaskor, några fulla och två tätförslutna pillerburkar. Den fjortonårige Simon hade godtroget berättat för sin far och visat gömstället. Han hade blivit rasande och satt Simons mor på ett rehabiliteringscenter i Frankrike så om någon undrade var hon på semester i över två månader. Trots att hon för länge sedan slutat med alla sorts droger hade slöheten aldrig lämnat henne. Hon var alltid i en dimma. Den imagen passade inte Simons fars umgänge, men han älskade sin fru över allt annat. Kärlek till sina kvinnor var nästan en gen som gick i släkten.

När Otilia vaknade var Simon borta. Hennes hjärta dunkade snabbt och hon drabbades av en manisk känsla av att hitta honom. Sedan reagerade hon på solljuset. Varför sken solen? Hon kollade snabbt på mobilen. Klockan var redan elva. Hon hade glömt bort att hon jobbade eftermiddagspasset idag. Otilia sjönk tillbaka på kudden. Två timmar tills hon skulle börja. Hon drog handen över ögonen och plockade upp telefonen. Hon borde ringa Simon, bara för att vara säker. Signalen gick fram, men han tryckte på upptaget och snart fick hon ett sms att han satt i möte om det nya spelet de höll på att programmera. Han fanns där. Det kändes lite som ett mirakel. Hon lade handen över magen och log. Hon kunde fortfarande inte förstå hur det hade gått till, att det var på riktigt. Hur länge hade hon haft bebisen i magen? Hon försökte minnas när hon hade börjat bete sig underligt, men kunde inte få något exakt svar. Imorgon skulle hon nog åka upp till BB och kolla om de hade någon tid till henne. Bilderna från sjukhuset och från dagiset kom fram i hennes huvud. Nej, hon skulle inte åka dit. Men tänk om någon mer försvann och kom tillbaka på Simons jobb? Tänk om de dödade honom? Hon var på väg att ringa upp honom igen för att säga åt honom att komma hem när hon lugnade sig igen. Hon överreagerade. Inget skulle hända.

Otilia stönade när hon satte sig upp och gnuggade ögonen igen. Hon skulle nästan behöva vara ledig idag också, inte bara imorgon. Helgen räknades inte, eftersom det hade varit så uttömmande på krafterna. Varför behövde hon känna så? Det värsta var att hon inte visste när depressionen kunde komma tillbaka. Hon hade hört talas om att man kunde bli deprimerad på grund av graviditeten, men det var inte logiskt. Snarare var det nog inte rättvist. Hon undrade hur länge depressionerna skulle pågå och hoppades att det bara var tillfälligt. Hon borde kanske kolla upp det.

Otilia klädde på sig och gick ut i köket. Medan kaffet rann ner i glaskannan kikade hon ut genom fönstret. Den trasiga baklyktan på hennes bil skulle inte låta henne komma ifrån bilderna från igår. Parkeringen var nästan tom, vilket fick hennes bil att stå ut som en frostig liten grön kulle placerad på asfalten. Hon önskade att hon jobbade på den lilla förskolan bredvid parkeringen, eller på förskolan som det tog en kvart att gå till, men de verkade alltid ha tillräckligt med personal - hon ville inte köra idag. Det var bara Monicas förskola som verkade ha ruljans på personalen och det berodde på att Monica skrämde bort förskollärarna. Hon hade nog skrämt bort Otilia också om inte Karin och Nina hade jobbat där.

Hon satte sig ner vid köksbordet och önskade att hon kommit ihåg att ta hem skräckboken hon fått av Karin. Men när hon tänkte efter visste hon inte om hon skulle våga fortsätta läsa den. I den dog människor bara, men var det bättre än att människor försvann och kom tillbaka? Hon kanske skulle köra förbi biblioteket innan hon började och låna en glad bok, med bra känslor. Eller kanske skulle hon spela Gims.

Otilia tog med sig kaffekoppen och satte sig i vardagsrummet. Det luktade lite fränt sedan igår, men tack och lov hade det mesta av lukten försvunnit med citronmedlet Simon använt. Det lilla som faktiskt landat på mattan skulle de inte kunna göra så mycket åt, men Otilia hade sprejat den med citron som förhoppningsvis skulle besegra lukten till slut. Hon undrade om hon någonsin skulle ha använt testet om hon inte kräkts där och då. Hon vände bort blicken, satte sig ner och startade upp Gims. Flykten från verkligheten skulle vara välkommen.

När Otilia kom till jobbet hade Karin redan gått hem. Hon skulle till tandläkaren, vilket Otilia helt hade glömt. Hon hade viljat prata med henne, men det fick bli över ett telefonsamtal efter att hon slutat. Nina hade ringt igår kväll och varit förtvivlad. Fredrik hade inte lugnat sig, men hon hade låst in honom i ett rum för att se om han blev bättre. Nina vräkte ur sig allt som hon känt och som varit uppdämt i henne. Hon hade fått på tok för lite sömn och Fredriks föräldrar svarade inte i sina telefoner. Det stressade upp henne ännu mer. Goliat-styrkan som funnits i Ninas personlighet hade krympt ihop, och minsta lilla knuff skulle splittra den helt. Så Otilia hade låtit henne gråta, skrika och förklara, utan att säga mer än några väl valda ord. Sedan hade de lagt på. Otilia hade varit nära på att åka dit för att sitta med henne ett tag, men Simon hade sagt att hon inte kunde göra något för henne. Han påpekade även att eftersom Otilia också mådde dåligt så skulle de bara dra ner varandra.

Hon undrade hur det var med henne nu och bestämde sig för att ringa henne efter jobbet. Otilia tyckte synd om henne för vad hon fick stå ut med, hon var värd att ha ett enklare liv. Dessutom var Otilia orolig för henne. Kanske skulle hon be Monica att ringa in henne bara för att få henne ut ur lägenheten, men Nina var en person som inte skulle lämna Fredrik ensam ifall han skadade sig själv på något sätt. Det var emot hennes natur att överge dem hon älskade.

Otilia öppnade dörren in till dagiset. Två minuter tills hon började, hon hade tid. Det var flera barn som kom fram till henne för att säga hej när hon gick genom leksalen, men det var tydligt att det var färre barn där idag än igår. Otilia rös till. Inget av barnen som hade försvunnit var där, inte heller de tre skadade barnen. De som skadats kunde hon verkligen förstå. Föräldrarna skulle inte komma tillbaka med dem till dagiset på ett tag, om de inte rent av letade på ett annat dagis efter det som hänt. Det skulle hon själv ha gjort.

Att barnen som försvunnit inte var där gjorde Otilia delvis lättad, men det väckte också frågor. Om ilskan var permanent eller om det bara skulle ta mycket tid och kanske terapi? Vad föräldrarna tog sig till för att barnen inte skulle skada dem eller sig själva? Otilia satte ner kortet i stämpelklockan och såg på tiden. En minut tidig idag.

“Så du är här. Vi ska samlas nu.” Monicas röst var kall. “Säger man inte hej när man kommer?”

“Hej Monica”, sade Otilia torrt. “Trevligt att se dig.”

“Ser du? Det var bättre. Om du ser på mitt hår så blev det samma färg. Jag har alltid tyckt om den här färgen och bestämde mig för att den andra inte passade lika bra.”

“Du passar i färgen.”

“Ja, det gör jag. Men varför står du här och pratar, vi ska samlas! Sluta dra ut på tiden.”

Otilia bet sig i läppen och försökte lugna irritationen som blossade upp i henne innan hon följde Monica ut. Det var bara tre personal som jobbade eftermiddag idag, en färre än de brukade vara. Förmodligen hade Monica sett chansen att dra ner på timmar, och det var nästan lika bra. Men varför hade hon inte dragit dem från Otilias timmar? Hon hatade sig själv lite grann för att hon hade moral nog att inte sjukskriva sig oftare. Hade hon tänkt smart hade hon sagt att hon hade vinterkräksjuka. Ingen skulle ha ifrågasatt det, speciellt eftersom hon hade ett ögonvittne. Karin trodde nog fortfarande att Otilia var sjuk.

Monica ropade till sig barnen och påbörjade samlingen. Otilia satt och stirrade framför sig medan Monica höll på med överdrivna rörelser till fåniga ramsor och reagerade bara på det som hon måste göra för barnens skull, som att sjunga ramsorna med ett leende och halvdana försök till gester som beskrev ramsan. Monica verkade inte märka av det, men det kändes som att några av barnen tittade mer på henne än vanligt. Hon undrade vad hon ens gjorde där. Hon skulle ha sjukskrivit sig för både chock och vinterkräkan, för ingen skulle behöva tvingas arbeta dagen efter att de sett vad som hände på sjukhuset. Men Karin hade jobbat, och hon hade varit med om samma sak, och blivit riven i ansiktet flera gånger. Hon kände de depressiva tankarna börja sippra igenom hennes huvud igen. Fel tidpunkt. Inte här.

“Otilia, kom med mig in i köket.”

Otilia blinkade till. Monica stirrade på henne med höjda ögonbryn och gesterade mot köksdörren.

“Kom nu då.”

Inne i köket vände sig Monica mot henne. Otilia hoppades att hon inte skulle fråga vad som var med henne. Det var en fråga hon inte skulle kunna svara på just nu.

“Jag har blivit bjuden på middag av min syster imorgon. Du behöver ta mitt pass.”

Otilia stirrade på henne med halvöppen mun. Var hon seriös?

“Imorgon är den första lediga vardagen jag har haft på veckor”, sade Otilia med svag röst.

“Ja, fast det är viktigt att jag kommer dit.”

“Men-”

“Otilia, sluta vara så självisk nu. Jag vill inte missa middagen.”

“Jag kan inte, tyvärr.” Otilia letade febrilt efter en trovärdig lögn. Hon försökte få sig själv att sluta dra med händerna över varandra.

“Det är klart du kan. Och min syster är skyldig mig en middag, så jag ska se till att jag kommer dit.”

“Din syster är skyldig dig en middag? Är det därför?”

“Ja, precis. Hon ska inte kunna skjuta på det längre. Vi har en strikt regel att vi bjuder varannan gång.”

“Och det måste vara imorgon?”

“Det är det datumet hon har satt. Om jag missar det så blir det min tur nästa gång.”

Otilia stod mållös. Hennes lediga dag för att det var Monicas systers tur att bjuda på middag. “Nej.”

“Har du ens lyssnat på vad jag sagt? Dessutom kommer du ju ha en veckas semester om en månad.”

“Jag har lyssnat, men jag kan inte imorgon.”

“Och varför inte det då?”

“För att jag inte vill!” Orden hoppade ur hennes mun innan hon kunde stoppa dem, ändå bet hon ihop tänderna och vägrade vika med blicken.

Monica synade henne uppifrån och ner och hennes små grisögon blänkte till. “Du är en hemsk människa Otilia. Glöm inte det. Och du börjar bli tjock.” Sedan gick hon ut ur rummet.

Orden Monica sagt spelade i Otilias huvud. Var hon så hemsk? Hon hade inte hjälpt den där sjuksköterskan igår, eller den gamla damen. Otilia svalde klumpen i halsen och blickade frenetiskt för att tvinga bort gråten som hotade att komma. Det kändes som att något innanför revbenen blödde och en tung, varm och avdomnad klump bultade i långsamma slag, letade sig djupare ner i bröstkorgen med varje slag. Monica kikade in i köket igen.

“Jag vet att det inte passar din själviska stil, men ta med dig fruktskålen och det andra ut.”

Otilia såg ett självbelåtet leende spela på Monicas läppar innan dörren svängde igen en gång till. Hon blundade och koncentrerade sig på att andas djupt och långsamt. När hon kände att risken att gråta inte längre var lika stor öppnade hon ögonen och plockade med sig sakerna uppställda på bordet.

Det luktade stekta köttbullar i lägenheten när Otilia kom hem. Det var en välkommen doft efter en tung dag. Hon gick in i köket, men Simon var inte där. Hon hittade honom i vardagsrummet framför datorn. Han vände sig om när hon närmade sig.

“Hej, älskling. Maten är snart klar. Vet du, jag har läst lite på nätet om det som händer.”

“Jasså? Vad står det då?” Otilia satte sig på kanten av soffan.

“Att folk har försvunnit och kommit tillbaka för att döda eller skada folk. Men det är teorierna som är intressanta.”

“Okej?”

“Det är delvis de religiösa fanatikerna som säger att domedagen är här, men det säger de ju vid varje stor katastrof. Men sen pratar de om utomjordingar som strålar upp folk och ändrar deras sinnen så att det blir lättare för dem att ta över jorden.”

“Du tycker inte det låter lite för… Tror du på det?”

“Nja, man kan ju inte vara säker. Kanske är det någon gud som straffar oss eller kanske är det utomjordingar. Vad tror du?”

“Inte på något av alternativen.”

“Men det måste ju finnas någon slags förklaring till det som händer.”

Otilia bet sig i läppen. “Men det låter inte logiskt. Alls. Eller troligt på något annat sätt heller.”

“Otilia, människor försvinner. Poof.” Simon gestikulerade en miniexplosion med händerna. “Det är inte heller logiskt. Det är något som gör att det sker. Så vad mer finns det att tro på?”

“Tja, jag vet inte. Kanske något experiment som har gått fel?”

“Och som gör att folk försvinner över hela jordklotet? Det låter mer troligt att vi håller på att utrotas av utomjordingar.”

“Tro det om du vill. Jag ska ringa Karin.”

Simon suckade och reste sig ur stolen medan Otilia ringde upp Karins nummer.

“Karin.”

“Hej, det är Otilia.”

“Åh, hej! Jag tänkte faktiskt precis ringa dig.”

“Jaha, varför då?”

“De har sagt att de ska gå ut på nyheterna med det!”

“Menar du det? Vet du varför de ändrade sig?”

“Ingen aning. Men jag är glad att de gjorde det. Ni får knäppa på nyheterna sen och se efter själva. Gustav vägrar prata om det.”

“Men jag undrar fortfarande varför. Tänk om något allvarligt har hänt?”

“Vem vet. Vi får väl se senare. Men du ringde mig?”

“Ja, men jag tror jag bara ville klaga på Monica och höra hur det är med ansiktet.”

“Det svider och gör ont, men det är inte så farligt. Vad har hon gjort nu då?”

Otilia berättade om samtalet de haft i köket.

“Otilia, du vet bättre än att lyssna på henne. Och om du kommer in till jobbet imorgon slår jag ihjäl dig. Du behöver vara ledig.”

“Tack. Och nej, jag kommer inte att ta hennes pass. Speciellt efter att hon sa det där.”

“Bra.”

“Har du hört något från Nina? Jag tänkte ringa henne efter att jag pratat med dig.”

“Gör inte det. Jag pratade med henne efter jag var hos tandläkaren och då lät det som att hon äntligen skulle sova.”

“Har hon inte sovit sen igår?”

“Näpp. Fredrik har tydligen bankat på dörren och skrikit hela natten. Det var ett under att ingen ringde störningsjouren.”

“Skönt att hon slapp. Men verkar Fredrik bli bättre? Det måste han ju ha blivit om han inte skriker längre.”

“Jag vet faktiskt inte. Jag frågade, men hon vägrade ge mig ett rakt svar.” Karin suckade. “Jag hoppas att han inte skadar henne bara.”

“Det hoppas jag med. Tror du att han kommer att repa sig?”

“Jag har ingen aning. Otilia, jag vet lika mycket som du. Du kanske vet mer än jag till och med.”

“Vad får dig att säga det?”

“För att du har sett det oftare.”

“Men det var du som hjälpte mig komma ut ur sjukhuset igår.”

“Nej, du hjälpte mig genom att vara där. Och förmodligen fick du en känsla att du behövde vara där.”

Otilia rös till. “Nej, det var för att du inte hade en bil.”

“Sluta. Jag känner dig bättre än så.”

Otilia visste att Karin inte skulle släppa det. Hon letade febrilt efter ett ämne att byta till. “Simon sa att andra skriver om det som en alienattack.”

“Va?”

“Japp. Att utomjordingar strålar upp folk i rymdskepp eller så och förändrar hjärnan på dem.”

Karin var tyst en lång stund. “Tja, att människor försvinner och kommer tillbaka som galna måste ju bero på nåt.”

“Du skämtar.”

“Nej, jag tycker att det låter som en orimlig förklaring på något orimligt.”

“Otroligt, menar du.”

“Tja, vad tror du att det är då?”

“Äh, inte vet jag. Ett experiment som blivit fel?”

“Du har sett för många filmer.”

“Du med, med dina utomjordingar.”

“Äh, var inte sån nu. Dessutom var det du som berättade om dem.”

“Jaja. Men vi får höras av mer imorgon, maten är klar nu. Dessutom har jag något att berätta, så se fram emot det.” Otilia log för sig själv.

“Kan du inte göra det nu då?”

“Jag tror att du vill höra det ansikte mot aniskte.”

“Gud vad du retas!”

“Jajamän! Syns imorgon!”

“Glöm inte att kolla på nyheterna!”

Otilia släppte mobilen ner i soffan när Simon kom in med två tallrikar mat och räckte en till henne.

“Älskling, Karin sa att de kommer att sända de riktiga nyheterna, alltså berätta för alla vad som händer och så. Typ nu.”

Simon höjde ett ögonbryn, satte igång teven och klickade vidare till nyhetskanalen. De var mitt uppe i en sändning. Mannen framför kameran svettades och darrade på rösten.

“… så ingen vet hur läget ser ut just nu. Fler och fler fall av ‘återvändare’ har rapporterats in. Polisen gör sitt bästa för att hjälpa, men läget ser mörkt ut. Många sjukhus har krävt förstärkning och jobbar så hårt de kan för att hjälpa de skadade. Statsministern kommer att hålla tal klockan halv sju om krisen. Över till Bagdad.”

“Vad menar de med att det finns så många skadade?” Otilia tittade på Simon, men han höll blicken fäst vid teverutan. “Med ‘återvändare’- tror du att de menar de som kommit tillbaka?”

“Förmodligen. Shhh.”

En svensk reporter svarade på videon. Han berättade att samma sak hade hänt där. Ett flertal människor hade försvunnit i tomma luften för att komma tillbaka. Sändningen avbröts tvärt när något exploderade bakom kameramannen och bilden från Bagdad blev svart. Reportern i Sverige ropade på honom flera gånger innan han harklade sig. Otilia skulle aldrig kunna tänka sig ha ett sådant jobb. Att behöva hålla masken när en arbetskollega just har dött. Eller värre. Mannen i reporterstolen stammade och kunde inte få ur sig ett helt ord. De avbröt sändningen kort därefter med meningen att de snart skulle vara tillbaka med mer information. Förmodligen försökte de få tag på andra utrikeskorrespondenter. Eller så hade de blivit attackerade. Otilia kom att tänka på Nina och hoppades att hon klarade av Fredrik. Kanske fick hon lite sömn. Otilia trodde inte att ilskan skulle gå över, men kanske dämpas av trötthet. Kanske var det därför Nina kunde ha lagt sig. Frågan var bara hur länge tröttheten varade. Otilia ville att Simon skulle säga något, men han satt tyst. Hon kunde inte heller komma på något att säga.

Några minuter efter sändningsuppehållet gick Otilia och kokade kaffe. Hon visste inte varför hennes händer skakade eller varför kaffepulvret hon precis skulle hälla i filtret landade på golvet. Inifrån vardagsrummet kom sändningen igång igen. De rapporterade att de hade fått tag i en film som visade när en man försvann och sedan kom tillbaka. Otilia sprang dit för att inte missa den.

Filmen var av dålig kvalité och skakade. Någon hade filmat med mobiltelefon hur en man i femtioårsåldern försvann när han läste upp en födelsedagshälsning till sin son. En kvinnlig röst ropade till någon i bakgrunden och hade förmodligen missat att mannen försvunnit överhuvudtaget. Efter fem sekunder kom han tillbaka och kvinnan som filmade skämtade med honom om hans allvarliga uppsyn. Sedan kastade sig mannen mot kameran. Filmen kom ännu mer ur fokus när filmaren sprang från honom. Nyhetsreportern rapporterade att filmklippet kommit in för lite över en timme sedan och redan laddats upp på youtube. Han berättade också att experter börjat analysera filmen för att se vad som händer när man försvinner. Efter en liten paus tillade han att det ‘förhoppningsvis är något som kan stoppas snart’.

Simon fnös till bredvid henne. “Stoppas? De vet ju inte ens vad som pågår? Hur fasen ska det kunna stoppas då?”

“Ingen aning. Men vi får hoppas att det gör det. Det var kanske videon som krävdes för att de skulle sända nyheterna. Hörde du vad de kallade de försvunna? ‘Återvändarna’. Som att de är något slags zombies eller liknande”, sade Otilia.

“Precis. De är mer som glitchar om du frågar mig.”

“Du sa ju att du trodde på utomjordingarna?”

“Jo, men jag kom att tänka på det när jag stod i köket. Det som händer skulle jag nästan se som en glitch.”

“Glitch? Simon, jag fattar inte sånt där. Det vet du.”

“En Glitch är något som har blivit fel i systemet, men som systemet försöker fixa till själv. Därför är det svårt att lösa problemet manuellt. Felet gör så att människor försvinner, systemet försöker rätta till det genom att få dem att komma tillbaka. Alltså en glitch. Bara det att något har gått fel i återställningen.”

Otilia såg med ett höjt ögonbryn på honom. “Glitch? På riktigt?”

“Ja, glitch. Det är ett bättre namn än ‘återvändarna’ i alla fall.”

“Simon, det här är inget spel. Det finns inget system som måste rätta till sig.”

Simon suckade. “Så då tror du på utomjordingarna istället då?”

“Nej, det gör jag inte. Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag håller med om att Glitch är ett bättre namn än ‘återvändarna’. Det är synd att förklaringen behöver slipas på bara.” Hon blinkade till honom. Det var ännu en sak hon tyckte om med honom. Oavsett hur situationen de befann sig i såg ut så kunde han ändå le. Han drog henne till sig.

“Du har rätt. Så klart. Men när världen börjar gå under måste man få spekulera lite.”