7

Otilia vred om nyckeln. Karin hade inte någon bil att ta sig från sjukhuset, och trots att det gick bussar kändes det som att hon skulle behövas. Hon kunde inte förklara varför, men känslan var stark nog för att få henne att röra på sig. Hon ringde till Simon innan hon åkte från parkeringen, men fick inget svar. Förmodligen hade han mobilen på ljudlöst. Trots att klockan bara var halv två var det mycket trafik efter gatorna. Tack och lov fanns sjukhuset inte allt för långt bort och det tog bara fem minuter att ta sig dit.

När Otilia kom in i väntrummet på akuten stod Karin och pratade med föräldrarna till de skadade barnen. Det fanns ett flertal soffor och stolar placerade utmed väggarna och gröna växter med långa mörka blad stod mellan några av dem. En informationstavla stod längre in i rummet, men från entrén var det svårt att se vad som stod skrivet. Flera meter in, mitt emot de automatiska dörrarna, fanns en svängdörr som någon satt upp med en kil. Innanför fanns en lång korridor med flertal dörrar på sidorna och en stor dubbel metalldörr i slutet. Väggarna var vitmålade och saknade dekoration. Karin stod framför en stoppad stol och pekade mot en receptionsdisk längre bort och sedan mot korridoren. När Otilia närmade sig skyndade föräldrarna iväg mot rummen där barnen undersöktes och Karin satte sig ner igen. Hon märkte inte ens av Otilia förrän Otilia lade en hand på hennes arm.

“Otilia?” sade hon högt. “Varför har du inte åkt hem?”

“Jag tänkte att du kanske ville ha skjuts hem när du har blivit omplåstrad. Simon är ändå inte hemma, och jag vet inte riktigt vad jag skulle hitta på annars.”

“Det är lugnt. Men du får stanna om du vill.” Karin log mot henne och drog ner henne i den sista lediga stolen i rummet.

“Hur reagerade föräldrarna?” frågade Otilia.

“Som man kunde vänta sig. Rädda.”

“Det förstår jag. Har du sett Nina och Fredrik?”

“Nej, jag tror de tog huvudingången.”

“Så du har inte sett om han har lugnat sig?”

“Nä. Men Nina sa att hon skulle ringa när de åkte hem.”

“Att vara barnvakt blev nog mycket mer jobb än hon trodde att det skulle vara.”

“Otilia, det är inget att skämta om!” Karin kunde ändå inte låta bli att ge henne ett matt leende. “Jag kan inte fatta vad som hände. Varför attackerade de varandra? Vet du?”

Otilia lutade sig fram och pratade lågmält. “De försvann. Precis som de sagt på nyheterna att det är ett skämt, men det är det inte. Nu har jag äntligen fått bevis på att det var på riktigt. Men det var efter de kom tillbaka som de blev som vansinniga.”

“Men hur sjutton gick det till då?”

“Ingen aning. Jag tror ingen vet. Fan, alla har ju bara sett det som ett skämt hittills. Vad tror du?”

“Tja, hade jag inte sett det själv så hade jag nog inte ens trott det nu. Det är tamefan omöjligt.”

“Vad tror du att det betyder?”

“Jag vet inte. Ingenting. Någonting. Jag kan inte få grepp om det här! Gustav svarar inte i telefonen heller, så jag kunde inte berätta för honom.”

“Så, ska du-” Otilia avbröts av ett vrål från längre ner i korridoren. Alla i väntsalen vände huvudet mot ljudet. De som var där tillsammans började muttra med varandra, de som väntade ensamma skruvade nervöst på sig. En av dörrarna i mitten av korridoren slängdes upp och en mörkhårig man i vit läkarrock snubblade ut med händerna för magen. Det ilskna vrålet blev högre och ingen verkade kunna slita blicken därifrån. Läkaren vred huvudet mot rummet han ramlat ut från. En stolsrygg träffade hans huvud och han föll ner på korridorens golv. I samma veva öppnades metalldörrarna längst bort och en ljushyad man med snaggat hår och stor näsa skjutsades in på bår. Hans grönvitrandiga pikétröja var fläckvis mörkröd och en stor del av hans ena byxben saknades. De hade inte täckt hans kropp vilket gjorde såren han fått tydliga. Någon hade skurit upp hans arm och det tillfälliga bandaget hade börjat blöda igenom. Genom tyget syntes ett tjockt mörkrött streck som gick från baksidan av armbågen ner mot vristen. Hans ben var i en konstig vinkel, som att knäskålen inte fanns och han hade ett djupt sår strax ovanför örat.

Sjuksköterskorna rusade fram med båren och öppnade upp en dörr. Först när de var halvvägs inne i rummet märkte de doktorn som låg framåtstupa i korridoren. Den manliga sjuksköterskan sade till den kvinnliga att fortsätta och sprang sedan mot doktorn. Kvinnan som fanns kvar vid båren tvekade och såg efter honom när mannen på båren vaknade upp och vrålade. Samtidigt kastade sig patienten i undersökningssalen ut ur rummet med en skalpell. Den träffade mannen i huvudet och han föll ner på golvet med den galna kvinnan över sig. Kvinnan drog ur skalpellen och stötte in den hårt gång på gång i doktorns bakskalle. Kvinnan vid båren kastade sig framåt, men hindrades tvärt av att mannen bakom henne tog tag i hennes arm. Hon försökte slita sig loss, men mannens naglar trängde ner i skinnet på henne. Hon öppnade munnen och skrek medan hon drog med armen fram och tillbaka för att komma loss från mannens grepp. Hennes ben vek sig av smärtan.

Otilia bevittnade allt som på film. Som att det inte hände. Hon stirrade in i korridoren och svalde djupt. Andetagen kom som flämtanden. Hon tittade på Karin som såg lika storögt tillbaka på henne. Ingen i väntrummet gjorde något. Det var som att alla befann sig i en isstaty. Sedan reste en man sig upp från en av stolarna i väntrummet och benen vek sig under honom. Det fick de andra att vakna till liv. Genast började folk rusa mot utgången. Den automatiska dörren öppnades inte på en gång utan gled sakta upp, vilket fick en gammal kvinna att pressas mot den av människorna som försökte fly. Hon ramlade när dörren öppnades och trampades ner på vägen ut. Ingen såg efter om hon fortfarande levde. Sjuksköterskan längst bort i korridoren kämpade fortfarande med att komma loss ur den skadade mannens grepp. Otilia vände sig om och började springa mot korridoren, men Karin stoppade henne mitt i språnget genom att dra henne i armen.

“För i helvete! Kom!”

Otilia drogs motvilligt med och förstökte streta emot, men hon hade ingen chans mot Karins muskler. Hon vände sig en sista gång mot sjuksköterskans skrik. Hon såg andlöst hur kvinnan med skalpellen kom upp på fötter. Hon hade snubblat på liket av doktorn och nu var hon på väg mot dem. Hennes röda hår hängde framför ögonen, men båda raderna av tänder syntes i en hatisk grimas. Hon tog några stapplande, svajande steg mot dem och fick sedan upp farten. Otilia och Karin sprang ut genom dörren och fortsatte mot parkeringen. Flera bilar tvärnitade och tutade efter dem när de sprang över vägen. Otilia vred sig om precis i tid för att se kvinnan dunka ner skalpellen i den gamla damen.

“Vad i helvete. Vad i HELVETE”, pustade Otilia när de närmade sig bilen. “Vad fan är det som händer?”

“Lås upp bilen!”

Otilia kastade sig in bakom ratten och stängde dörren samtidigt som Karin hoppade in på passagerarsidan. Hon rivstartade motorn och backade så snabbt att hon körde in i bilen som stod parkerad bakom henne. Både hon och Karin dunkades tillbaka mot sätena. Ett högt kras talade om att baklyktan på bilen krossats, men det spelade ingen roll. De måste därifrån. Nu. Otilia rundade raden med bilar. Några få människor halvjoggade till sina fordon. När de svängde ut på vägen möttes de av en polisbil med blåljus, förmodligen kallad till akutmottagningen för att ‘ta hand om problemet’. Otilia ville nästan stanna för att se hur de hanterade det, men tvingade sig själv att köra vidare. Trafiken kändes som att den gick i slow motion.

Otilias klapprande hjärta började lugna sig lite när de närmade sig Karin och Gustavs radhus tio minuter senare. Hon stannade på parkeringen, men ingen av dem rörde sig.

“Trafiken stod nästan stilla”, sade Karin monotont.

“Jag vet.”

“Betyder det att det bara hände på sjukhuset?”

Otilia satt tyst ett litet tag. “Kanske bara på akutavdelningen. Den där sjuksköterskan-”

“Det fanns inget vi kunde göra. Polisen kanske kunde rädda henne.”

“Om vi bara hade försökt övermanna-”

“Otilia! Kvinnan mördade två människor innan hon kom efter oss. Och den gamla damen. Tror du verkligen att-”

“Förlåt.”

Karin blundade och vred huvudet så att hon såg ut genom sidorutan. “Nej, förlåt.”

De satt tysta och stirrade in på Karins gardiner.

“Vad tror du att de kommer säga?”

“Simon och Gustav?”

“Mm.”

“Ingen aning.”

Tystnad.

“Hur tror du att det är med Nina?” Otilia ville inte nämna Fredrik. Det var osannolikt att alla som försvann skulle bli galna, för Leja hade inte blivit det första gången hon försvann. Men idag… idag hade hon också förändrats.

“Jag vet inte. Ska jag ringa?”

“Nej, det kanske är bättre att vänta.” Otilia drog med handen genom håret. “Hon skulle väl ringa när de varit på sjukhuset?”

“Ja. Men är det inte bättre om vi ringer ändå? För att höra att hon är säker?”

“Det vill jag också veta, men om det finns någon sån där… någon person som har försvunnit och kommit tillbaka kanske de hör ringsignalen?”

“Det verkar väl lite långsökt? Eller?”

“Ja, kanske… ska vi chansa?”

Karin plockade upp mobilen och knappade fram Ninas telefonnummer. Sedan låste hon telefonen och stoppade ner den i jackfickan igen. “Nej, hon får nog ringa.” De satt stilla i bilen. “Jag kan inte fatta det. Hur… vad…”

“Jag vet inte.”

“Vill du följa med in?”

“Ja. Ja, det tror jag.”

Otilia satt och pillade med bordsduken i köket medan Karin bryggde kaffe till dem. Otilia följde hennes handrörelser och känslan av att betrakta ett timglas kom för henne. Karin måste mäta om kaffepulvret tre gånger, och hällde tillbaka den felaktiga mängden i burken igen innan hon började räkna på nytt. När hon till slut nöjde sig dukade hon fram koppar och mjölk till dem innan hon satte sig ner mitt emot Otilia.

“Jag-” började Otilia, men tystnade när hon kände något försöka leta sig upp för hennes strupe. Hon kastade sig från stolen, ut i hallen och in på toaletten. Hon hann precis fälla upp toalettlocket innan hon kräktes. En gång, och hon hulkade inte ens efteråt. Ändå hade tårarna börjat rinna och hon satte sig på golvet. Hon tog en bit papper, torkade av munnen och drog två lossnade blonda hårslingor bakom öronen. Först då såg hon Karins fötter. Hon stod halvt lutad in i badrummet och såg lite smått chockad ut.

“Jag tyckte att jag kände mig illamående, men inte som du. Vinterkräkan eller sjukhuset?”

“Jag vet inte”, sade Otilia och tittade upp i taket för att torka ögonen med en ny papperstuss. “Det var bråttom i alla fall.”

“Jo tack. Jag såg det. Hur mår du?”

“Det är lite svårt att svara på den frågan.”

Karin log ett snett leende. “Det har du rätt i. Förlåt att jag tvingade med dig in när du mådde så illa.”

“Det gjorde jag inte när jag sa ja. Det bara kom.”

“Vinterkräkan alltså. Otur. Men då borde du åka hem och bädda ner dig. Vi får ta kaffe en annan gång.”

“Och du som kämpade så hårt”, log Otilia tillbaka.

“Äh, tyst med dig. Nu sätter du dig i bilen och åker hem. Klarar du av att köra?”

“Det är klart. När jag kommer hem ska jag prova ringa Simon också. Få veta att han lever.” Otilia reste sig långsamt upp med händerna på knäna.

“Och jag ska ringa Gustav.”

Otilia spolade och tvättade händerna noggrannt med mycket tvål. Om det var vinterkräkan hon fått ville hon inte att den skulle smitta Karin. Hon gick till ytterdörren och Karin följde henne dit. När hon klätt på sig hade en himmelsk doft av nybryggt kaffe letat sig genom köket ut i hallen.

“Karin, ta hand om dig.” Otilia hindrade sig själv från att ge henne en kram och korsade armarna istället. “Och hör av dig när du har pratat med honom.”

“Du med. Vila ordentligt så hörs vi sen.” Karin brydde sig inte om Otilias protester när hon kramade om henne. Otilia vinkade till henne där hon stod på bron innan hon vände bilen och körde hemåt.

Otilia hängde av sig jackan på kroken. På ett sätt kändes den mindre nu än den varit tidigare under veckan. Hon kunde inte bry sig mindre just nu. Hon ville ha choklad och hon behövde prata med Simon, men han skulle inte vara hemma förrän klockan fem. Plötsligt forsade bilderna av de fyra barnen som slogs allt de orkade in i hennes huvud. Sedan allt som hänt på sjukhuset. Doktorns och sjuksköterskans döda kroppar, den stackars gamla damen. Kvinnan som var fast hos mannen på båren. Hennes skrik ekade i Otilias huvud. Hon visste inte hur det gick till, men plötsligt satt hon på golvet. Hennes ena lår kändes ömt. Hon drog bort skon hon hade fallit på och rättade till skohyllan. Det skulle lämna ett stort blåmärke, ändå kände hon det knappt. Hon reste sig och gick fram och tillbaka i hallen utan att veta vad hon skulle göra. Hon passerade köket gång på gång, men diskhögen där inne kändes inte rätt att ta itu med än. Hur kunde ett sådant vardagligt problem finnas i en dag som den här? Otilia plockade upp mobilen ur jackfickan och slog Simons nummer. Upptaget. Hon lade ner mobilen på bordet i vardagsrummet och satte sig i soffan. Hon valde en kudde och satt och kramade om den länge. Otilia tog upp mobilen igen. Två minuter sedan hon försökt ringa honom. Hon knappade fram Karins nummer och satt med tummen över symbolen för att ringa, men Karin skulle ju ringa när hon fått tag i Gustav. Otilia bet tag i kudden. Sedan lyfte hon upp telefonen och letade upp Simons telefonnummer igen. Han svarade efter första signalen.

“Otilia, du kommer inte tro vad som ha-”

“Är du skadad?”

“Nej, det är jag int-”

“Bra. När kommer du hem?”

“Otilia, är allt som det ska?”

“Svara bara. När kommer du hem?”

“Jag slutar om fyra timmar, men Patrik sade att vi kanske skulle gå hem tidigare.”

Otilia suckade ut. Dåså. Allt bra.

“Då ses vi sen. Simon? Jag älskar dig.”

Han var tyst en kort stund. Hon visste att han övervägde att pressa henne för att få ett svar men till sist gav han med sig.

“Jag älskar dig med.”

Efter samtalet pustade Otilia ut. Det kändes bra att ha pratat med honom och att höra att han var säker. Han skulle förmodligen inte sluta tidigare om hon kände honom rätt. Trots att han spenderade dagarna i ända med att programmera spel hade han ett eget projekt på sidan om som han brukade pilla med efter arbetstimmarna. Men hon trodde inte att han skulle stanna kvar länge. Simon skulle förmodligen kasta sig i bilen och köra hem direkt när han slutat för att se att allt var bra med henne. Otilia kunde inte låta bli att känna en viss stolthet och glädje över hur mycket han älskade henne. Alla hade inte samma tur. Hon slog Ninas nummer och tryckte på knappen för att ringa upp. Inget svar. Otilia ringde hennes mobil tre gånger till innan hon kom på att Nina alltid knäppte av mobilen när hon gått in på sjukhuset. Hon försökte övertala sig själv att de var säkra, att Nina var säker. Dessutom hade ju Karin sagt att Nina skulle ringa när hon lämnat sjukhuset. Allt var bra. Bara bra. Det var i alla fall vad hon försökte intala sig själv.

Otilia plockade upp laptopen i knät och startade Gims. Familjen hon valde idag var en familj på tre; två föräldrar och en liten flicka. Otilia hade skapat flera familjer. Vissa för att se vilka Gimsar hon kunde para ihop trots att de hatade varandra först, vissa för att se hur man kunde leka med spelet så att det hände saker skaparna aldrig riktigt tänkt skulle ske. Som att ta stegen ur poolen så att de drunknade eller ta bort dörren från ett brinnande kök. Att döda sina Gimsar var något som hon aldrig riktigt fattat tycke för, men när hennes kompisar berättade om hur de försökte komma på nya sätt för dem att dö kunde hon inte vara sämre. Simon hade en gång skojat om att Gims skulle komma som ett online-spel. Redan innan han förklarat sarkasmen hade Otilia hunnit sprida det till sina vänner som blev som tokiga. Skammen hon fått stå ut med efter att behöva förklara att den underbara nyheten inte var sann fick henne att ignorera Simon i en hel vecka. Han hade fått sova på soffan åtminstone två nätter, om hon mindes rätt. Ingen bråkar med en beundrare av Gims.

Otilia tyckte om alla sina familjer, men den här var den hon tyckte mest om och var också den första familjen hon skapat i Gims 6. Spelet hade kommit ut för ungefär ett halvår sedan och hade en unik mekanik som gjorde den här versionen till en succé som slog världen igen. ‘En stalkers dröm’ hade Simon kallat den nya versionen. Man laddade helt enkelt upp ett foto på personen man ville att Gimsen skulle se ut som så modellerade spelet karaktären att bli så lik fotot som möjligt. Enda kravet var att det var ett människoansikte. En annan funktion gjorde att även bilder i profil kunde användas. Programmet satte bara näsan i mitten av ansiktet och skapade en spegelvänd bild av den ansiktshalva som syntes. Ibland såg det konstigt ut, men för det mesta fungerade det bra. Det var många som hade experimenterat med bilder av sina husdjur och blivit besvikna när programmet sade nej. Några hade släppt en fil som modifierade spelet att anta bilderna ändå, men människoformen blev densamma och förändrade bilden att bli så mänsklig som möjligt. Det gjorde att de flesta som ville spela som ödla eller liknande till slut gav upp och började spela andra spel istället. Otilia tyckte det var lika bra; att skända ett spel som Gims borde vara olagligt.

Föräldrarna till den lilla flickan var skapade från ett varsitt foto av henne och Simon. Det skulle hon aldrig erkänna eller visa för honom, men hon trodde att han visste ändå. Otilia hade till och med skaffat likadana jobb till dem som de hade i verkliga livet. Deras familj var verklighetstrogen och Otilia tog det som en bra sak. Något hon hade blandade känslor för var att spelföretaget som skapade Gims hade gjort spelet så realistiskt som möjligt och därför inkluderat många sjukdomar som egentligen inte borde finnas i ett feel-good spel. Gimsarna Otilia och Simon hade därför fått en autistisk dotter. Trots att hon inte berättade det för Simon så gjorde det henne rädd. Hon ville ha barn, men att veta att hon skulle få en gravt autistisk dotter och skaffa barn ändå var för mycket. Det skulle vara grymt mot barnet och dessutom riskera hennes liv. Men hon ville verkligen chansa nu. Gims var bara ett spel, något som programmerats att vara det det är, med olika riskfaktorer. Det betydde absolut inte att hennes barn skulle lida av autism.

Mobilen ringde och väckte henne ur spelandet. Otilia plockade hastigt upp telefonen och svarade.

“Hej, det är Karin. Jag tänkte bara säga att jag har fått tag i Gustav.”

“Åh, vad skönt att höra! Jag har fått tag i Simon med.”

“Det som hände på sjukhuset… det händer över hela världen mer eller mindre.”

“Va?”

“Gustav berättade att de precis avslutat en inspelning av vad de ska säga till omgivningen om det. De högre upp vill fortfarande inte att folk ska få reda på det.”

“Du skämtar!”

“Nej, de tror att det inte kommer att hjälpa någon att sända det.”

“Men folk behöver veta!”

“Tror du verkligen att de kommer att tro på det om någon säger det? Om du inte hade sett det hända själv, hade du trott på det? Det hade inte jag. Jag har sett det, men jag tror jag bara är i början av att faktiskt acceptera att det händer.”

Otilia satt tyst en liten stund. “Nej, jag antar att jag inte skulle tro på det. Är det en anledning till att inte sända ut vad som har hänt? För att ingen skulle tro på det i alla fall?”

“Det lät så på Gustav. Dessutom har de ju sagt att det inte är på riktigt, att man inte ska ta det på allvar. Hur mycket förtroende skulle nyheterna få om de gick ut med att det de hela tiden rapporterat som skämt är det viktigaste som hänt världen?”

“Men nyheterna finns ju för att informera om saker som det här.”

“Otilia, nyheterna sänder sånt som folk kollar på och berättar bara det som de tycker är lämpligt att folk får reda på. Det är ju det det har utvecklats till.”

“Jag vet. Men tror du inte att folk skulle vilja se på sånt som händer i deras närhet? Något de kan dö av? Du måste prata med Gustav så att han övertalar dem att sända det riktiga som händer.”

“Jag vet, jag försökte. Gustav har försökt, andra med. Men de tänker inte sända det.”

“Jag blir så förbannad! Kan inte Gustav sända det i alla fall?”

“Gustav bestämmer inte över det där, han sköter bara kameran. Tro mig, jag vill få ut det lika mycket som du. Men vi får prata mer senare, nu kommer Gustav.”

“Okej. Men har du hört något från Nina?”

“Inte än. Men vi får prata mer senare. Och krya på dig.”

Luren lades på och Otilia släppte ner mobilen i soffan. Hon hade god lust att köra ner till nyhetsredaktionen och springa in dit för att ställa den ansvariga mot väggen. Förmodligen satt den huvudansvariga för alla sändningar i Stockholm, men om de kunde få ut det på de lokala nyheterna var det också en vinst. Men det låg något i det Karin sagt. Folk skulle definitivt inte tro på det om de inte sett det själva. Dessutom måste de ta upp det förr eller senare, om situationen fortsatte att förvärras. Förmodligen hade statsministern redan hört talas om det och hade en viss del att säga om vad som var lämpligt att berätta. Otilia hade ju fortfarande knappt fattat att det hände. Det var fortfarande en del av hennes hjärna som sade att inget hade hänt, det var något som ville få henne att tro att allt hon varit med om den senaste veckan bara var ett påhitt. Ett skämt, precis som de sagt på nyheterna. Men en annan del försökte övertala henne att det kunde vara på riktigt eftersom andra hade sett det. Vad skulle hon tro? Det var omöjligt att folk bara försvann. Idén var ungefär som att tro på Gud, trots att ingen sett honom. Otilia var döpt, men hon trodde inte på Gud. Men eftersom en massa folk trodde på idén om en högre makt så kunde det vara verkligt. Eller? Var det samma sak? Otilia satte ifrån sig laptopen på bordet. Hörde allt det här samman? Hon började få huvudvärk och önskade att Simon kunde komma hem snart. Hon gnuggade tinningarna och funderade på om hon skulle prova ringa honom igen, men beslutade sig för att inte göra det.

Simon kom hem en knapp timme efter att de pratat. Alltså måste chefen verkligen ha tyckt att de borde sluta tidigare. Eller så hade Simon lurat i honom något bara för att komma hem snabbare. Oavsett vem det var som hade gjort att Simon kom hem tidigt var hon tacksam. Otilia mötte honom i hallen och brydde sig inte om att han höll på att ta av sig skorna när hon kramade om honom. När hon kramat om honom en lång stund kände hon hans hand skjuta henne lite bakåt. Hon backade undan och han tog av sig sina skor och jacka.

“Vad har hänt med baklyktan på bilen?”

Otilia stirrade tomt på honom ett tag innan hon kunde koppla ihop händelserna som gjort att hon krockat. “Jag har haft en helvetes dag”, sade hon till sist.

“Var det därför du ville att jag skulle komma hem tidigare?”

Otilia kunde inte hålla tårarna borta. När hon spelat Gims så hade hon kunnat koppla bort från bilderna, men nu kom allt tillbaka till henne och det fick hennes huvud att snurra. Simon rynkade ögonbrynen och tog ett steg framåt för att krama om henne. Hon tog tacksamt emot den. Hon andades in hans doft, men drog sig snart undan igen.

“Kan vi sätta oss ner?”

Simon satte sig på soffan och Otilia lyfte upp kudden i knät igen. Hon väntade på att han skulle säga något. När han inte gjorde det började hon istället. Hon ville bara vräka ur sig allt som hänt och sedan försvinna i hans armar men men hon motstod impulsen. Hon undrade om han skulle förstå det hon varit med om när hon kom att tänka på att han varit på väg att berätta något för henne i telefonen.

“Varför fick du komma hem tidigare från jobbet?”

Simon drog sig över hakan. “Varför gråter du?”

“Snälla, svara bara.”

Simon såg på henne en lång stund och suckade. “Den nya killen på jobbet… du vet vad du berättade om förut?”

“Han försvann? Eller hur?”

Simon rynkade ögonbrynen vid Otilias gissning.

“Ja, precis som flickorna du berättade om förra veckan. Men han var borta i minst tre sekunder, inte bara en.”

“Fem”, viskade Otilia.

“Fem… har det hänt igen?” Simon satte sig rakare upp och stirrade intensivt på henne. Han var mer orolig än han ville erkänna för henne, det syntes i hans ögon. Otilia nickade. Ändå manade hon honom att fortsätta. Hon ville bekräfta det hon egentligen redan visste. Simon satt tyst i några sekunder, men gav upp när Otilia vägrade prata.

“När han kom tillbaka var han inte sig själv. Han skrek och gick loss på en av vakterna. Vi hade tur att vakten var där uppe och precis lämnat Patriks kontor. Han fick en sprucken läpp och ganska svåra skador i ansiktet, men han lyckades ändå hålla fast killen tills polisen kom och hämtade honom.”

Otilia nickade. “Samma sak hände på dagiset. Fyra barn försvann och kom tillbaka igen.” Hon rös när hon tänkte på scenariot igen och drog kudden ännu hårdare till sig. “De försökte skada de andra barnen. Det var hemskt. De slutade inte ens när föräldrarna kom för att hämta dem. Tre barn fick åka med ambulans till sjukhuset, men det är överbelamrat av skadade människor. Karin följde med dem.”

“Mår hon bra? Med tanke på allt som pågår-”

“Ja, hon mår bra. Jag följde med henne dit.”

“Hur reagerade föräldrarna?”

“Skärrade, så klart. Men…” Otilia svalde djupt. “Men en av patienterna… mördade. Hon mördade mitt framför oss. Och vad gjorde jag? Ingenting!”

“Vänta, va?! Du är inte skadad va? Säg att de inte försökte attackera dig?”

“Allt hände så snabbt. Den där kvinnan med skalpellen… jag mår dåligt.” Otilia reste sig för att gå till toaletten. Det kändes som det lilla hon hade kvar i magen från lunchen var på väg upp. Varför hade inte chocken kommit tidigare? Simon fattade tag i hennes arm och hon fick en flash-back till sjuksköterskan som inte kom loss. Benen vek sig under henne och hon kräktes på golvet. Hon hulkade ur sig allt. Snyftningarna gjorde att hon knappt kunde andas.

“Otilia, det är lugnt. Det är lugnt.” Simon höll upp hennes hår och smekte henne över ryggen.

Otilia torkade tårarna med ena handen och föll tillbaka så att hon satt på knä. Hon tog emot servetten Simon gav henne och drog över munnen. Hon stelnade till. Hon mådde dåligt, men inte som hon brukade må när hon hade vinterkräksjukan.

“Du behöver inte berätta om du inte vill”, sade Simon medlidsamt och strykte henne över håret än en gång. Otilia drog med servetten över munnen en gång till.

“Jo. Jo, jag vill.” Hon funderade på att ställa sig upp, men hon trodde inte att hon hade styrkan till det än. “Hon med skalpellen…” Otilia svalde hårt. “Hon dödade en doktor och en sjuksköterska. En annan sjuksköterska som körde in en bår försökte hjälpa dem, men mannen på båren tog tag i hennes arm, hon kunde inte komma loss. Jag försökte ta mig dit för att hjälpa henne, jag försökte…”, orden tumlade ur henne som en lavin och lade sig tjockt över henne. Hon kände lungorna börja krampa av tyngden.

“Otilia, lugna dig. Andas.”

Otilia tog några djupa andetag. “Karin tog tag i min arm och drog mig mot utgången.” Hon svalde och blundade, försökte ta det lite mer långsamt. “Kvinnan med skalpellen kom springandes mot oss, så vi hade inget val, vi måste fly.”

“Det är okej. Hon kunde ha dödat dig! Men varför gjorde ingen annan något?”

“Allt gick som på film, som att det egentligen inte hände. Det var som att det inte var verkligt. Men när mannen föll ihop-”

“Han på båren?”

“En som väntade… alla rusade mot utgången i panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. Och den gamla kvinnan blev nertrampad.” Otilia drog snyftandes in ett andetag och drog med tröjärmen under näsan. “Ingen kollade så hon var okej, inte ens jag. Vi flydde! Jag visste inte vad jag skulle göra! Kvinnan kom efter oss, vi kunde inte… vi kunde inte…” Otilia hade trott att hon inte hade något mer i magen. Hon hade haft fel. Pölen som bildats skvätte när hon hävde ur sig det sista hon hade på den. “Kvinnan dödade henne”, kved hon till sist. Det var länge sedan hon känt sig så ynklig som nu.

“Medan ni sprang till bilen?”

“Ja. Vi hoppade in så snabbt vi kunde, och när jag startade bilen backade jag in i bilen bakom.”

“En baklykta är ingenting att oroa sig för. Men var det inte fler som försökte ta sig därifrån?”

“Några. Men det verkade som att resten av världen inte hade märkt något. Vi mötte en polisbil på väg därifrån, men trafiken gick i slow-motion.”

“Jag förstår det. Jag är glad att jag kom hem tidigare. Tänk om du blivit skadad!”

“Men de stackars människorna som… som…”

“Tänk inte på det, okej? Det var en riktigt instabil människa som gjorde det där. Du tog dig därifrån, det är huvudsaken.”

“Det var folk som försvunnit och kommit tillbaka, det är jag säker på. Men de kommer inte ens nämna det i nyheterna”, snyftade Otilia, men kände också en liten gnista av raseri tändas i henne. Fler kunde bli dödade om de inte gick ut med informationen.

“De kommer nog nämna morden, det är jag säker på.”

“Men inte att de försvunnit först!”

“Nej, men såg du dem försvinna?”

Otilia stirrade på honom. “Jag vet att det var såna som försvunnit.”

“Jag tror dig, men folk kommer inte att tro det även om nyheterna säger det. Och har de inga bevis för att det var det som hände kan de inte sända det.”

“Det var så de resonerade på nyhetsredaktionen, det sa Gustav till Karin. Men folk behöver veta”, gnällde hon svagt.

“Jag vet. Men om de inte har sett det själva kommer de inte tro på det. Så simpelt är det. Jag tror på dig, men jag kunde inte fatta att det var på riktigt förrän jag såg det själv. Det gäller nog alla. Jag tror jag fortfarande inte riktigt förstår att det händer. Det är en omöjlighet som-”

“Det är som att lyssna på en trasig skiva”, avbröt Otilia honom.

“Vad då?”

“Alla säger samma sak om och om igen. Men det HÄNDER! Det händer PÅ RIKTIGT!”

“Det gör det inte lättare att förstå, varken för mig, dig eller någon annan. I vilken verklighet är det möjligt att sånt händer? Va?” Simon lät irriterad.

“Inte vet jag!” snäste Otilia tillbaka.

“Jag undrar vad som pågår egentligen.” Simon suckade och sjönk tillbaka mot soffkudden. Otilia svarade inte. Hon begrundade honom där han satt medan hon torkade näsan och tårarna. Vad fasen var det som hände med världen? Och med henne? Hon reste sig upp och kramade honom hårt. Som att han kunde försvinna när som helst. Otilia ville inte ens tänka att det var en möjlighet. Om hon höll i honom skulle han inte försvinna. Hon skulle inte tillåta att det hände.