6

Otilia vaknade snyftandes till. Hon såg sig snabbt omkring i halvdunklet. Simon låg med ryggen mot henne och sov djupt. Hon satte handen för munnen för att dämpa snyftningarna. Hur kunde det ha varit en dröm? Det var ju så verkligt. Men Simon skulle inte skada henne. Hon visste att det var omöjligt. Hon blåste ut luften mellan fingrarna och betraktade honom. Ingen kniv, inget hat. Bara hennes varma, älskade Simon. Hon sträckte ut handen för att röra vid honom, men stannade till precis ovanför hans axel. Han förtjänade att sova. Hon log av värmen från hans hud. Nej, han skulle aldrig skada henne. Lukten av sömn låg tung under täcket och hon ville dra sig närmare honom, krama om honom och inte släppa taget. Men hon visste att hon inte kunde somna om. Drömmen hade gjort henne klarvaken. Hon tog upp mobilen, kollade på klockan och svor tyst för sig själv. Om hon skyndade sig skulle hon hinna i tid till jobbet. Kanske.

Trots att hon bara fått tre timmars sömn hade hon ganska mycket energi. Förhoppningsvis skulle hon kunna fylla på depån med kaffe och klara sig resten av dagen. Hon skulle inte kunna dricka en hel kopp när hon var så här sen, men hon kunde säkert smita in i köket då och då och dricka. Karin skulle inte säga något om det. Otilia suckade och klädde på sig så tyst hon kunde. Hon stannade till i dörröppningen och såg en sista gång på Simon innan hon långsamt stängde dörren bakom sig.

Otilia halvsprang ner för backen. Hon hade en minut på sig att stämpla in, annars skulle hon få skäll av chefen. Hon saktade in på stegen och öppnade dörren med ett ryck när hon kom upp på bron och rusade in. I farten råkade hon nästan knuffa omkull Monica.

“Så, Otilia. Sen idag. Händer det ofta?”

Otilia sprang vidare och satte ner kortet i stämplingsmaskinen så snabbt hon kunde. Precis på minuten. Direkt efter henne kom Monica som snappade till sig kortet. Hon fnyste till när hon såg tiden, men avstod från att säga något. Istället smällde hon ner kortet i plasthållaren bredvid och gick tillbaka in i leksalen. Otilia log skadeglatt och fortsatte efter henne in i köket. Karin satt vid bordet med dagisalmanackan uppslagen framför sig.

“Det är fem barn sjukanmälda, de andra har vi inte hört något från.” Karins finger följde den linjerade sidan med dagisbarnens namn och anteckningar för dagen.

“Jag ska försöka ta tag i det tills när jag egentligen börjar”, fnös Monica, som att det var helt och hållet Karins fel att föräldrarna inte ringt in. “Det känns som att jag är den enda som jobbar här ändå. Men jag gör det inte före klockan tio. Då ska jag iväg och färga håret.”

Karin tog ingen notis om henne utan viftade med handen som i ett halvt hejdå, halvt jag-bryr-mig-inte som fick Otilia att le och Monica att se förolämpad ut. Rodnaden steg upp för hennes kinder.

“Jaha. Är det så man säger hejdå? Jag trodde man sa ‘åh, vad kul. Jag hoppas att du har en bra dag.’ Och jag tänker faktiskt färga håret en annan färg idag, så det hade ju varit trevligt om du frågade om det också. Vanlig vett och etikett.”

Karin höjde ett ögonbryn mot henne och vinkade brett. “Ha. En. Trevlig. Dag.”

Istället för att bli glad fnös Monica bara och vände sig om till Otilia. “Har inte du börjat jobba än? Det är väl dags nu? Så, tänker du fråga om min dag? Önska att jag har trevligt?”

“Ha det så trevligt, Monica. Du kommer säkert att bli jättefin i håret”, sade Otilia och klistrade på ett så sötsliskigt leende hon kunde. Monica fnös igen, men hon hade blivit nöjd av svaret. När dörren svängde igen bakom henne pekade Otilia finger mot hennes håll. Karin höll handen för munnen i ett försök att inte brista ut i skratt.

“Kan du inte göra det där mot hennes ansikte nästa gång?”

“Vill, men jag behöver ett jobb. För dig är det nog lättare, du gör för mycket av hennes jobb för att hon ska kunna hota dig.”

“Äh, lägg av. Hon behöver dig med. Vi två är de enda som kommer till jobbet regelbundet trots allt. Extringarna räknas inte.”

“Haha. Okej, nästa gång ska jag väl försöka. Men varför var hon här?”

“På grund av hur många familjer som inte ringde in förra veckan eller i helgen om de kommer tillbaka idag eller inte.”

“Tror du verkligen att hon kommer försöka få tag på dem?”

“Ja, det tror jag. I alla fall ett samtal per familj. Hon sköter sitt jobb, fast jag gör den större delen, det har du rätt i.”

“Jag sätter på lite kaffe. Tror du att hon kommer tillbaka?”

“Absolut inte. Jag behövde nästan tvinga henne att komma hit för att prata om det.”

Det första barnet lämnades när Otilia precis knäppt på kaffebryggaren. Då hade dagen äntligen börjat ordentligt. Otilia kunde inte släppa tanken på blicken hon fått från Simon i drömmen, men gjorde allt för att slippa tänka på det. På samlingen var det bara sjutton barn av tjugosju. Det var väldigt udda att så många var borta om de inte var sjukanmälda, men det hade hänt vid enstaka tillfällen med massutbrott av någon sjuka. De höll händer och sjöng ramsor och rim innan barnen blev ivägsläppta att leka. Otilia satte sig för att göra några mindre uppgifter med de lite äldre barnen medan Karin gick och pratade med Marie, vikarien som precis kommit. Tre personal idag igen. Hon önskade att de kunde ringa in Nina, men hon hade fortfarande haft djupa, mörka ringar under ögonen när hon lämnade av Fredrik, så hon hade förmodligen nog som det var hemma. Fredriks föräldrar skulle komma hem om en vecka, och det var nästan inte snabbt nog.

Otilia hjälpte till med de sista två matematiska uppgifterna innan hon kom ihåg vad hon skulle prata med Karin om. Hon lämnade barnen under uppsikt av Marie och gick in i köket. Karin stod vid diskhon och skar upp köttfärslimpan de skulle ha till lunch. Ugnen surrade och utstrålade värme.

“Karin? Jag är orolig för Leja.”

Karin stoppade rörelsen av kniven och vände sig om. Minnet av Simon flashade förbi och Otilia blev plötsligt kall.

“Varför då? Har det hänt något?”

Otilia blinkade snabbt för att komma ur känslan. “Ja… ja. Jag tror att hon inte har det så bra hemma.”

“Har hon sagt det?”

“Inte ordagrannt, men hon bad mig om att vara hennes mamma istället och att hon skulle få följa med mig hem.”

Karin suckade och fortsatte skära tunna, fasta bitar. “Som att vi inte hade nog att göra, eller hur?”

Otilia svarade inte. Hon log bara medlidsamt mot henne.

“Jag ska ta upp det med Monica så får hon bedöma om vi ska kontakta socialen.”

“Skönt att ha det sagt.”

“Du menar att det inte var nu hon sade det?”

“Nä, i fredags.”

“Att du inte sade det då?”

“Men du rusade iväg och Monica hade samling…”

“Så det var det du ville prata om?”

“Ja.”

“Jaja, det är som det är. Jag kanske ska ringa Monica nu ändå.”

“Om du gör det kommer hon mörda dig. Leja är ändå den som alltid blir hämtad sist.”

Karin begrundade det medan hon stoppade in köttfärslimpan i ugnen. “Ja, det har du ju rätt i.”

Klockan var elva när de ätit lunch och de minsta barnen fick lägga sig i sovsalen. Karin satt med dem i rummet medan Otilia och Marie såg efter de lite större barnen. Otilia gick fram till Fredrik som satt halvsovande på golvet för att följa honom till sovsalen. Hon sträckte ut handen för att röra vid honom, men hennes hand hittade ingenting. Han var borta. Ingen annan verkade märka något. Otilia hostade chockat till, men om det var samma sak som hänt förut så skulle han ha dykt upp nu. Hon såg i syne. Hon skulle blunda och räkna till tre. Då skulle han vara där, och det betydde att hon sett i syne. Det var inte på riktigt, det hade inte hänt. Otilia kände paniken smyga sig på som en rysning genom hårbotten samtidigt som räknade tyst för sig själv. Tre sekunder. Hon öppnade ögonen. Fredrik var fortfarande borta. Fem sekunder. Han kom tillbaka. Otilias ben vek sig under henne utan att hon kunde göra något åt det. Hon satt plötsligt ner på golvet och kände hur luften inte ville dras ner i lungorna. Det var omöjligt för en människa att göra sånt. Det fanns ju inte på riktigt. Det var ett skämt. Någon skämtade med henne. Men… det kunde inte stämma. Hon hade ju sett det förut. Men då hade hon sett i syne. Det hade inte hänt. Det hände inte och hade aldrig hänt. Överarbetad. Överarbetad och trött. Hon följde Fredriks rörelser med blicken. Sömnigheten fanns inte kvar längre och han reste sig upp för att gå till Sebastian. Otilia tog ett djupt andetag och ställde sig upp igen. Vad var det som hände egentligen? Var det bara hon som hade sett det? Marie kom fram till Otilia och drog henne i armen bort till ett hörn. Vikariens ansikte var vitt och hon måste fukta läpparna flera gånger innan hon kunde tala.

“Du ser den där flickan?”

“Leja?” Otilia försökte göra rösten stadigare. “Ja, vad är det med henne?”

“Du kommer inte att tro det, men…” Kvinnan bet sig i läppen. “Hon försvann nyss.”

Otilia stirrade på henne. Hon ljög. Hon måste ljuga. Det fanns inget annat som skulle duga som förklaring. Men Maries flackande blick och vita ansikte fick henne att tvivla. Kanske var hon inte galen i alla fall. Men hur var det möjligt? Om Otilia hade sett det, och Marie hade sett det, betydde det att det verkligen hade hänt? Sedan nickade hon. Marie andades ut.

“D-du tror mig?”

“Fredrik försvann han med”, sade Otilia svagt. “Och några andra förra veckan. Men då kom de tillbaka på en sekund.”

Båda ryckte till när hopprepet föll ner på golvet. De två barnen som lekt med det var försvunna. Otilia blev lika skrämd som förra gången, ändå räknade hon högt. Precis när hon sade ordet “fem” kom de tillbaka. Marie stirrade på Otilia och föll sedan i en hög på golvet, avsvimmad. Otilia stod tyst och stirrade på flickorna i en evighet. Trots att Otilia undvek att se på Marie såg hon i periferin att hon vaknade upp och stödde haldflatorna mot sina kinder. Det redan vita ansiktet hade bleknat omöjligt mycket mer och hon klappade kinderna hårt.

“Vad tror du att det betyder?” frågade Otilia nästan ohörbart, och mer riktat till sig själv än någon annan. Hon kunde inte få rösten att sluta darra.

Marie skakade bara på huvudet. Otilia hade precis hjälpt henne upp när hon hörde ett av barnen flämta till. Hon vände sig snabbt mot ljudet. Fredrik hade tagit strypgrepp på Sebastian. De båda femåringarna kämpade. Den ena för att skada, den andra för att komma loss. Det tog flera sekunder för Otilia att notera att det ens hade skett. Hon tog tag i vikariens arm och drog henne med sig. Sebastian började bli blå i ansiktet när de kom fram till dem. Otilia tog tag i Fredriks händer och bände bort dem från Sebastians hals. Röda fingeravtryck syntes tydligt på det tunna skinnet. Marie stod bara stirrandes rakt fram. Sebastian grät hejdlöst och Fredrik kämpade för att komma loss ur Otilias grepp. Ändå måste hon släppa honom när en treåring drog henne i armen och pekade bortåt flickorna som precis försvunnit och kommit tillbaka. Den ena flickan hade hopprepet i handen och drog i det med all kraft hon kunde för att en annan flicka skulle strypas av repet. Den andra flickan slog så många och hårda slag hon kunde på en ihopkurad treåring. Huvudet snurrade. Hon visste inte vad hon skulle göra.

“KARIN! KARIIIN!”

Marie fick helt enkelt hålla fast Fredrik. Tröstandet fick vänta. Hon tryckte pojken mot vikarien som tog emot honom efter att Otilia upprepade gånger sagt åt henne att skärpa sig.

“KARIN!”

Karin var röd i ansiktet och hade hårt sammanpressade läppar när hon kom ut ifrån sovsalen.

“Otilia, ge dig! Barnen försöker…” Hon stannade till mitt i ett steg och förde handen över munnen. “Åh herregud.”

Karin stod som förlamad och såg från Fredrik, som kämpade med all kraft att ta sig ur vikariens armar, till flickan med hopprepet och vidare till flickan som slog treåringen.

“Karin, hjälp oss!” Otilia bände loss flickans fingrar från hopprepet och höll fast henne.

Äntligen reagerade hon. Hon tog flera långa steg och lyfte upp den vilt sprattlande flickan från den gråtande treåringen. Den tjocka plastlinan lossnade från den strypta flickans hals. Hon hostade svagt med tårar rinnande ner för hennes kinder.

“Vad gör vi? Åh, herregud, vad gör vi?” Karin började gråta tillsammans med Marie.

“Monica kommer snart. Karin, du är stark. Starkare än någon av oss. Du måste hålla i henne, kan du det?”

Otilia själv kände gråten komma men hon tvingade undan den. Något inom henne sade henne att hon måste hålla sig lugn, och på något sätt gick det lättare när de andra stred med sin egen panik. Trots att Karin redan hade fullt upp med den sprattlande flickan gav Otilia flickan med hopprepet till henne och hoppades att hon skulle klara av det. Karin nickade och kastade med huvudet mot köket medan hon försökte ducka för flickornas händer.

“Jag ska ringa deras föräldrar.”

Otilias fingrar kändes bedövade när hon vände arken i kontaktboken. Hon ringde Nina först. Hon visste att hon skulle kunna komma inom några minuter. Hennes höghus var synligt från förskolans lekplats. Otilia bad om att hon inte befann sig för långt bort. Egentligen ville Nina ha pojken hemma hos sig hela tiden, men hon visste att det var bäst att lämna honom på dagis. De sågs väldigt ofta ändå. Så om hon hade åkt-

“Hej, det är Nina?”

“Hej Nina, det är Otilia. Vi har en nödsituation-”

“Jaha, heeej Otilia. Vill ni att jag hoppar in och-”

“Nina, du måste komma och hämta upp Fredrik. Det har hänt något.”

Tystnad i luren.

“Är han skadad?”

“Nej, men-”

“Jag kommer på en gång.”

Det tutade bara i luren en gång innan Otilia lade på och knappade in nästa nummer. Efter ett flertal försök fick hon tag i båda flickornas föräldrar. De skulle komma så fort som möjligt. Hon försökte nå Lejas mamma med, men efter flera misslyckade samtal gav hon upp. När Otilia lagt på luren skyndade hon sig in i rummet. Fredrik och de båda flickorna försökte fortfarande komma loss, men hade börjat tröttna. Otilia granskade rummet för att försöka få syn på Leja. Karin hade flera rivsår i ansiktet men höll fortfarande de två flickorna intill sig. Otilia gick snabbt fram till henne och lyfte upp Leja som precis höll på att försöka bita henne i benet. Dörren öppnades. Nina stirrade misstroget på scenen som utspelade sig framför dem. Väskan släpptes från hennes slappa hand.

“Nina, bra att du… är här!” Otilia kämpade fram orden samtidigt som hon försökte hålla fast Leja. “Ta Fredrik är du snäll!”

Nina svarade inte. Hon såg från Otilia och Karin till den kämpande vikarien.

“NINA!” röt Otilia.

Nina ryckte till, och skyndade sedan fram till sitt barnbarn. Marie släppte honom lättat när hon tog Fredrik i famnen. Han lugnade sig inte det minsta. Istället såg han med öppen avsky på henne och rev henne i ansiktet för att komma loss. Hon flämtade häpet till.

“Fredrik, sluta. Fredrik!” Nina höll honom hårt mot henne, men han gjorde ett nytt utfall. Risporna efter hans små naglar lämnade långa rivsår på hennes ansikte. Han lyckades kämpa sig ur hennes famn och kastade sig mot Sebastian igen med raseri i blicken. Sebastian sparkade sig själv bort efter golvet och det var allt som krävdes för att Nina skulle hinna reagera. Marie hade tagit en av de båda flickorna Karin kämpade med. Sedan gjorde Nina något Otilia aldrig trodde att den människan skulle göra. Hon tog Fredrik i ett hårt grepp och stängde in honom på toaletten. Hon barrikaderade dörren med en leksakskista i trä. Otilia stirrade häpet på henne och stängde snabbt munnen när hon insåg att hon gapade.

“Otilia, vad sjutt- vad är det som pågår?” Nina såg från barnen som personalstyrkan höll i famnen till barnen som satt eller låg ihopkrupna och rädda på golvet. Vissa av dem hade börjat gråta och många av dem skrek. “Har du ringt ambulansen? Har du ringt deras föräldrar?”

Otilia öppnade munnen för att svara när hon fick en spark i bröstet av Leja och tappade andan. Hon visste inte hur, men hon lyckades hålla kvar Leja hos sig.

“Vi… vet inte vad… som hänt”, pustade Otilia medan hon kämpade för att få in luft.

“Otilia har ringt till de här barnens föräldrar. Längre än så har vi inte kommit” fortsatte Karin. Marie sade inget. Hon hade precis fått en liten knytnäve under hakan och verkade ha fullt upp med att hålla flickans rörelser under kontroll.

“Men…det är ju inte enligt protokoll! Ni måste ju ringa-”

“Nina, ser det ut som att vi har något val?” Karin duckade bakåt. Trots att naglarna var kortklippta på flickan hade de redan skrapat flera sår i hennes ansikte. Karin lyckades ducka undan från några till. Nina stod mållös. Flera hårda smällar hördes mot badrumsdörren, men kistan rörde sig inte. Det verkade som att hon kämpade med själv om vad hon måste göra. Ta hand om Fredrik, ringa fler föräldrar eller hoppa in och ta hand om barnen som sitter på golvet och gråter. Barnen i sovsalen hade vaknat upp och fler än två av dem hördes gråta genom tumultet. Nina valde att gå till dem.

“Sa föräldrarna när de skulle dyka upp?”

“Så snart som möjligt.”

Nina nickade och såg kort på dörren till toaletten. Skriken och bankandena innanför dörren fick henne att nästan börja gråta. Efter några ögonblicks tvekan vände hon tvärt blicken därifrån och stegade iväg mot dörren till sovsalen. Hon öppnade den och försvann in. Otilia visste varför hon frågat, det var mer en fråga om säkerhet för de andra barnen än att lösa situationen de befann sig i.

Ytterdörren öppnades och både mamman och pappan till flickan som kämpade för att ta sig ur Karins grepp klev in i kapprummet, pratandes med Monica. De pratade med höga, gälla röster och förhörde henne, men liksom Nina stelnade alla tre till inför vad de såg. Flickan i Karins armar fäktade vilt och den här gången var Karin inte tillräckligt snabb. Tre nya sår blev resultatet. Pappan hämtade sig snabbast och sprang fram till Karin. Han lyckades fånga dotterns armar och tog hårt kramande flickan ur Karins grepp. Han såg sig om i salen, där barnen grät och Otilia och Marie höll fast de två andra flickorna. Sedan vände han sig mot toaletten där Fredrik fortfarande bankade på dörren.

“Vad händer här egentligen?” Hans röst hade auktoritet, men rädslan sken igenom. Mamman till flickan kom fram till honom och sade att de borde sätta den kämpande flickan i bilen. Han såg från mamman till Karin. Karin nickade stelt medan hon torkade såren i ansiktet med en våtservett. Sedan tog hon över flickan som Marie höll fast. Otilia kände sig stolt över att ha en vän som henne. Förmodligen förstod hon att hon bara skulle skrämma barnen mer om hon försökte trösta dem med blod rinnande ner för hennes ansikte.

Monica gick fram till Sebastian som fortfarande hade rosafärgade fingrar synliga över halsen. Efter att ha sett till att han inte hade tagit någon större skada skyndade hon sig över dit flickan som strypts med hopprep och treåringen låg. Hon bleknade lite när hon såg dem och skyndade ut i köket för att ringa till ambulans. Hjärtat stannade i halsgropen på Otilia. Hade hon valt rätt som ringde de andras föräldrar först? Hon skakade på huvudet för att övertyga sig själv. Nej, hon kunde inte ha gjort något annat. Hon hade valt rätt. Hon hoppades bara att det inte skulle betyda bestående skador för de stackars barnen. Monica avbröt Otilias tankar när hon kom ut från köket.

“De ska skicka en ambulans så fort det går. Men tydligen har de så mycket att göra att det kan dröja ett tag.” Hon gick fram till de anfallna barnen. De såg inte ut att vara så farligt skadade ändå. Otilia suckade lättat.

Strax därpå kom pappan in igen. Mamman hade stannat i bilen med den arga flickan. Otilia räckte över Leja till Monica och gick med pappan in i köket. Innan hon sade något ringde hon Lejas mamma igen och sade att hon borde komma hit direkt. För en gångs skull fick hon inte en ursäkt till svar. Pappan trummade med fingrarna mot bordet. Rädslan hade övergått i ilska.

“Vad tror ni att ni håller på med? Vad är det som har hänt egentligen? Svara!”

“Det är nog bäst att du sätter dig ner.”

Motvilligt gjorde han det. Otilia gav honom ett glas saft och satte sig ner på andra sidan.

“Det är något mycket konstigt som har skett idag.”

“Det menar du inte?” Pappan försökte hålla ilskan inne, men giftigheten i hans ord märktes tydligt. Det gjorde även rädslan som började krypa in i den igen.

“För ungefär en halvtimme sedan försvann fyra barn, bland annat din dotter-”

“Försvann? Vaddå försvann?”

Otilia andades djupt för att bevara lugnet.

“Plötsligt var de bara borta. I fem sekunder. Sedan var de tillbaka. Men-”

“Omöjligt! Fullständigt vansinnigt! Vad tror du att jag är egentligen, jag är inte d-”

“MEN de kom inte tillbaka riktigt som sig själva. De började slåss med de andra barnen och skada dem. Du har säkert sett nyheterna där folk skriver om när andra har försvunnit. Det är inget skämt.”

Otilia förstod inte hur hon lyckades. Det lät så fruktansvärt otroligt att ingen som inte sett det skulle kunna tro på vad hon sade. Ändå kunde hon hålla sig sansad och försöka förklara det enda hon visste.

“Ni måste åka hem med henne. Ta hand om henne tills hon blir bättre.”

“Min dotter-”

“Din dotter är en väldigt snäll flicka i vanliga fall. Hon trampar inte på en daggmask om hon kan undvika det. Så jag vet att det är svårt att få grepp om. Men du såg vad hon gjorde mot Karin.”

Otilia visste att orden måste skära honom djupt. Hon hade rätt. Luften tycktes gå ur honom och det såg ut som att han åldrades tio år på tre sekunder. Den auktoritära mannen började gråta. Otilia undrade hur många sådana här samtal hon behövde ta. Egentligen var det Monica eller Karin som borde hålla samtalen, men Karin skulle bara skrämma dem mer med hennes sår och Monica hade inte varit där. Hon lade en hand på den skärrade mannens axel.

“Var försiktiga runt henne. Jag tycker inte om att säga det här, men hon är farlig. Håll koll så att hon inte skadar er eller sig själv. Det kommer nog att gå över snart. Men du måste gå och hjälpa din sambo. Jag vet inte vad som händer, men ta hand om er.”

Han nickade och torkade tårarna med en näsduk som Otilia räckte honom. Sedan gick han sakta ut ur rummet. Det såg ut som att han funderade på något sätt att förklara att allt, men han vände sig inte om igen. Otilia ville be honom om hjälp med de andra barnen, men hans dotter behövde honom mer. På något sätt skulle de klara det här. Otilia tog över den fortfarande sprattlande Leja från Monicas armar.

Snart kom den andra flickans mamma och Karin tog över Leja. Samtalet liknade det som Otilia haft med pappan, men nu var Monica med och lyssnade. Hon såg misstroget på henne bakom ryggen på flickans mamma och Otilia skickade en sur min tillbaka när mamman inte tittade på henne längre. Medan mammans tårar droppade ner på bordet gjorde Monica klart för Otilia att de skulle ta ett ordentligt samtal om det. Otilia var glad att Monica hade vettet att hålla tyst och bara gestikulera medan mamman var där. Så snart mamman hade lämnat dem frågade Monica Otilia vad för konstig historia de valde att berätta för de förkrossade föräldrarna. Det enda Otilia svarade var att Monica borde prata med Marie. Monica försökte förhöra henne om allt igen, men då Otilia bara repeterade vad hon sagt till mamman gav hon efter och hämtade vikarien. De följdes åt in i köket. När de kom ut igen var hennes chef likblek i ansiktet.

“Sant. Det är alltså…” Hon fick syn på Karin och rusade in i köket igen. Otilia kunde höra hur hon rev i kontaktboken och ringa allas föräldrar.

Inom en halvtimme hade också Leja hämtats. Hennes mamma pratade med Otilia eftersom Monica kände att hon inte kunde prata om händelserna alls. På något sätt verkade den ensamstående unga modern vara den som accepterade händelseförloppet bäst. Ambulansen kom och hämtade treåringen, den strypta flickan och Sebastian, och Karin följde med för att få ansiktet omplåstrat. Otilia kunde inte vara gladare över att slippa ta samtalen som sjukhusbesöket skulle leda till. Dagiset skulle fortsätta hålla öppet under dagen för de barn vars föräldrar inte hade möjlighet att hämta dem än och Nina tog med Fredrik till sjukhuset när han slutade banka på dörren. De hade dragit bort träkistan från toaletten och där hade han suttit, stirrande rakt fram. Hans små nävar hade lämnat ilskna röda avtryck på dörren. Han såg ut att ha fallit ihop av ren utmattning och gjorde bara svagt motstånd när Nina tog honom i handen, noga att inte röra den avskavda huden. Otilia frågade om hon skulle skjutsa dem till sjukhuset, men Nina tackade nej. Otilia var innerst inne glad över det, men kunde inte låta bli att skämmas för att hon tyckte det. Nina sade att de själva skulle ta bilen dit och hoppas på att få en parkering. Med tanke på hur lång tid ambulansen hade tagit för att komma till förskolan måste det vara fullt upp på sjukhuset och det skulle ta tid innan de kunde ta emot Fredrik. Otilia kramade Nina hårt och sade åt henne att vara försiktig innan de åkte iväg i Ninas gula hundkoja. Otilia tänkte alltid på Mr. Bean när hon såg den och brukade bli glad. Det blev hon inte den här gången. Hon var glad över att få åka hem. Egentligen kände hon att hon borde stanna på dagiset och hjälpa till ifall det hände fler krissituationer, men alla fyra på eftermiddagspasset hade dykt upp och det var bara några få barn som inte hämtats än. Otilia satte sig ner i bilen men väntade med att vrida om nyckeln. Hon lutade huvudet mot ratten. Hur var det möjligt? Nu hade hon ju fått bevisat att det hon sett var sant. Men hur?