5

Söndag. Det hade varit en både trevlig och mysig helg förutom den känsla som hunnit krypa in i henne. Den var slemmig, kall och formad som en ödla. Den kröp under skinnet på henne och drog ur alla glada känslor hon hade. Den viskade saker till henne som fick henne att vilja lägga sig ner och gråta och den bet tag i hennes hjärta och hjärna, drog stora bitar av dem. Bitar som inte skulle kunna växa tillbaka eller göra motstånd tills känslan, det slemmiga lilla odjuret, försvunnit.

Filmerna som Simon hyrt var väldigt bra, men hon tog det mer som en personlig vinst att inte nämna det. Filmerna kom från en kronologi som hade med serietidningar att göra, och som Simon sagt skulle de bara ha fått en flyktig blick av henne innan hon började leta efter något annat. Hon ville ge honom ett tack för att han gjort det, men eftersom han som alltid vägrade kritisera henne så fanns det något inom henne som sade åt honom att skada honom psykiskt. Och hon hatade sig själv för att hon kände det. Det var en kraft inom henne som nästan tvingade henne att göra motstånd mot hans välvilja och hon förstod sig inte på den. Ändå kunde hon inte sluta ge in till tankarna, trots att hon absolut inte ville att de skulle skada eller såra honom. Hon fattade inte var de här tankarna kom ifrån. Det var som att hon förvandlats tillbaka till sitt femtonåriga tonårsjag som hatade allt och alla. Hon hade haft en sådan period strax efter att Simon och hon hade blivit ihop också, men hon visste nu att det hade berott på p-pillerna som hon åt. Hon hade förklarat allt som hade med depressionen att göra och hur hon brukade hantera det - inte speciellt bra. Men kanske skulle han förlåta henne ännu en gång.

Karin hade ringt henne senare på kvällen som avtalat, men hon hade inte kunnat säga något om Leja eftersom Simon var hemma. Det Leja hade sagt och hur hon uppfört sig fick Otilia att bli orolig för henne. Hon visste att om hon inte tog upp problemet snart så skulle Leja förmodligen ha psykiska besvär genom mestadelen av hennes liv. Otilia hade sett det hända förut. Det hade drabbat henne själv, och hon bodde trots allt med en mamma som älskade henne och gjorde allt för att hon skulle må bra. Så vad skulle Lejas liv bli? Hur skulle det se ut om hon kände som hon gjorde redan vid tre års ålder?

Simon lade en arm runt hennes axlar. “Det är fint väder ute. Ska vi ta en promenad?”

Otilia var nära att säga nej. Det var så mycket tankar som bråkade om hennes uppmärksamhet. Men under promenaderna brukade hon komma på lösningar till problemen. Kanske kände Simon av det med. Han brukade vara den som hellre stannade inne vid datorn och inte ville gå ut, men det skulle han göra för henne.

“Okej, en kort promenad.”

Ett stort skogsparti fanns fem minuter bortanför deras höghus. Vanligtvis var det rätt tomt, men eftersom att det var söndag och sol ute stötte de på några motionärer som glatt gick eller joggade efter elljusslingan. Det hade känts bättre om de hade varit ensamma, för om det var någonstans det skulle gå bättre att prata om det som rörde sig i deras huvuden var det i skogen, där lägenhetens väggar inte hade makten att stänga dem inne.

Simon var påväg mot trekilometersslingan när Otilia vek av mot den som var fem kilometer. Hon såg i ögonvrån hur han begrundade hennes ansikte medan han följde hennes steg, vilket nästan fick henne att tvärt vända om. Men det valet skulle ha rört om andra frågor och lämnat båda med funderingar som var onödiga. Kanske skulle han se det som att hon inte ville vara helt ärlig med honom, eller att hon inte tog promenaden på allvar. Det var något som skilde dem åt från de andra paren de kände. För Otilia och Simon var en promenad inte bara en promenad, det var ett sätt att få svar på frågor och lösa inre konflikter. Istället för att skrika på varandra i lägenheten när de var osams tog han det mer logiska sättet och förde henne till en miljö där han visste att hon kunde öppna upp sig. Otilia visste själv inte varför det var på det sättet, men det var så hon fungerade.

De gick under tystnad i några minuter, och tyngden som Otilia kände lättade lite med varje steg hon tog. Hon visste att Simon väntade på att hon skulle börja och att oavsett hur mycket han ville få ur henne var tystnaden det bästa sättet att göra det. Otilia visste också att det skulle reta upp honom om hon var tyst tills de kom hem igen och var nära att besluta sig för att göra det, bara för att få någon sorts irriterad reaktion. Där var den där skitstöveln i henne igen och hon försökte putta bort den.

“Så vad vill du prata om?” sade hon snabbt för att inte låta skitstöveln ta över.

“Vad vill du prata om?”

“Jag vet inte.” Rösten i henne petade på henne för att utveckla ett gräl. Hon visste att hon kunde om hon ville. Ändå försökte hon tvinga rösten att hålla tyst.

“Jag vet att det är något, och jag vill veta vad. Du mår ju dåligt” sade Simon. Hans röst var otydlig, som att han viskade från andra sidan av ett stort rum.

“Jag vet. Jag vet inte hur jag ska… förklara det bara.”

“Du vet att jag älskar dig. Tvivla inte på det.”

Simons ord kändes som ett slag i magen och hon måste luta sig lite framåt för att smärtan skulle minska. Hon visste det, men något i henne ville att hon skulle tvivla. Och det hade aldrig känts så… fysiskt förut.

“Jag älskar dig med. Så oerhört mycket.”

“Så varför vill du inte prata med mig om det?”

“Det spelar ingen roll.”

“Otilia lyssna på mig.” Simon stannade henne med handen på hennes axel. “Jag klarar inte av att se dig må så här. Vad är det med dig?”

“Men varför klarar du av det? Varför är du ens med mig fortfarande?” Fördämningen i Otilia brast, tårarna började rinna ner för hennes kinder och det gjorde henne förbannad. Hon kunde knappt andas av ilskan hon kände. Hon gav utlopp för den mot ett äldre par som gick förbi med förvånade blickar, men som efter att ha sett på Otilia skyndade på sina steg, viskandes till varandra. Otilias hjärta kändes som att det delats i två delar.

“För att jag älskar dig, fattar du väl? Men jag kan inte hjälpa dig med något alls om du inte berättar vad det är med dig.”

“Jag kan inte! JAG VET INGENTING! Jag vet inte varför jag känner så här!” Otilia slet tag i håret och ryckte i det. Smärtan som for genom skalpen var skön, för det riktade hennes känslor åt ett annat håll. Det var nu Simon skulle ge upp och lämna henne. Nu skulle han ge upp. Hon skulle inte klara av det, och det var hon villig att acceptera nu. Faktiskt borde han gå sin väg, lämna henne ensam. Det skulle vara mindre smärtsamt. Istället ryckte hon till när Simon kramade om henne bakifrån och drog upp henne på fötter. Hon hade inte ens märkt att hon sjunkit ner på huk.

“Lugn nu. Men du måste ta reda på det. Om inte för dig så för mig. Kom igen, du kan bättre än det här.”

Otilia kände sig tom, samtidigt som känslorna brottades om vilken skulle komma först. Det var som att se in i ett rum där de bråkade men att hon satt på utsidan av glaset och inte kunde bestämma sig vilken känsla som skulle få komma fram. Hon andades snabbt och luften sjönk ur henne. Hon lade sin vikt i Simons armar och lät honom vagga henne i säkerhet. Det var så orättvist mot honom. Varför måste hon göra det här? Känna så här? Hon visste att Simon förtjänade ett svar, men hon visste inte svaret själv.

När de kom hem satte sig Otilia på toaletten och lutade huvudet i händerna. Hon tycktes inte kunna dämpa känslorna över huvud taget. Hon dunkade handflatan mot huvudet för att få tankarna och känslorna att lämna henne. Varför måste de uppsöka just henne? Varför måste Simon få stå ut med det. Hon skrek rakt ut i ilska och förtvivlan. Simon öppnade dörren, tog tag i hennes handled och trädde en gummisnodd över den innan han stängde badrumsdörren igen. Otilia var glad att han gick. Men han visste vad hon hade varit på väg att göra och han hade stoppat det. Hon tog tag i gummisnodden och drog ut den så långt hon kunde innan hon släppte den. Smärtan när den slog tillbaka mot skinnet kändes läkande, men hon mådde dåligt när hon tänkte på att Simon måste lyssna på hur hon gjorde sig själv illa. Men han hade hindrat rakbladet. Hon hoppades att han hade satt sig vid datorn med hörlurarna på, men hon visste att han höll koll på henne. För att han älskade henne. Hon kände ett sug i magen som att hon måste kräkas när hon tänkte på vad hon utsatte honom för med varje smäll och rött streck som bandet lämnade på hennes underarm. Ändå kunde hon inte sluta förrän smärtan hindrade henne och hon lugnat sig. Otilia lämnade badrummet nästan tom på känslor. Simon satt i vardagsrummet med handlovarna pressade mot pannan och stirrande ner i bordet. Hon väntade sig nästan att han skulle flytta sig från henne när han ryckte till av hennes beröring. Hon sade ingenting.

Simon släppte ut ett djupt andetag, som att han hållit andan en lång tid. “Jag önskar att jag visste vad jag kunde göra.” Han drog händerna genom håret och lutade sig tillbaka mot soffkuddarna. Otilia kände att hon inte hade rätten att röra vid honom nu. Men kanske var det det bästa sättet. Det här kunde ha varit en bra helg. Det borde ha varit det. Men hon hade försört det med hennes känslor som hon inte ens visste var de kom ifrån. Karin hade lyckats hjälpa henne förut, men hon visste att det skulle ses som ett svek mot Simon om hon ringde henne nu.

Simon vände huvudet halvt mot henne och Otilia väntade sig nästan att han skulle skaka uppgivet på huvudet. Istället satte han armen runt hennes ryggslut och drog henne till sig. Hennes huvud hamnade på hans bröstkorg. Hans hjärtas dova slag fick en enorm våg av kärlek att svämma upp i henne. Han strök undan håret i hennes panna och pussade den. Otilia vred på nacken så att hon kunde se på honom. Han log matt mot henne och drog handen genom hennes hår innan han flyttade den ner på armen och den svullna huden.

“Vad ska vi göra med dig då?” Han drog med tummen över huden, och på något sätt kändes det bättre. Otilia visste att det smärtade honom inombords att se vad hon gjort, men såg också den ovillkorliga kärleken som blandades med den. Hon lyfte handen och drog den över hans kind.

“Älska med mig.”

Otilia låg med huvudet på Simons axel. De hade inte sett den fjärde filmen utan slökollade på en film som gick på teven. Huden på armen sved, men hon brydde sig inte. Simons hand rörde sig slött över hennes hår. Hon såg upp på honom och kände en trygghet som hon bara kände med honom. Hon skulle inte klara av om han lämnade henne. Hon visste inte hur han stod ut med henne just nu, men var glad att han gjorde det.

“Jag kommer alltid att finnas här för dig, det vet du va? Du är viktig för mig”, sade Simon, som att han hört vad hon tänkte.

Otilia rättade till huvudet så hon inte behövde se på honom och kramade om honom så hårt hon kunde. Förhoppningsvis skulle den här tiden passera snabbt. Hon hatade att tvivla på allt, men det gick inte att komma ifrån. Det var inte första gången hon tvivlat på sig själv eller andra, men hon hoppades att det skulle ta slut snart nog. Depressionen övertog allt i hennes huvud förutom det hon själv kände och ingen annan fick plats. På toppen av allt kände hon en tung ångest över att hon gjorde det. Simon förstod inte heller, men han fanns där för henne, även när hon tyckte att hon förtjänade att lämnas. Han var stålmannen i hennes helvete och det var värt allt. Otilia var glad att Simon slapp känna sig så värdelös under de tidpunkter som hennes sinne svek henne. Om hon hade dragit med honom över kanten visste hon inte vad som hade kunnat hända. Hon tog hans hand och klämde till för att han skulle veta att hon älskade honom. Han smekte henne över håret.

“Jag älskar dig.”

Simon såg förbryllat på henne och log sedan. Det var första gången hon kunnat säga det och mena det under de gånger som hon varit deprimerad.

Filmen avbröts för klockan-nio-nyheterna. Det hade inte hänt något speciellt förutom några fler slagsmål som antogs vara på grund av alkohol. Simon sade ingenting om det, men Otilia kände hur han stelnade till. Själv ville hon inte tänka alls på det. Det hade ju satt igång problemet från första början.

Vinflaskan stod fortfarande orörd på bordet när de gick och lade sig. Simon hade inte viljat ha vin, men Otilia misstänkte att han bara sagt det för att alkohol inte var bra när hon befann sig i det psykiska stadiet hon var i nu. Hon såg på hans lunga andhämtningar och hur bröstet långsamt rörde sig upp och ner under täcket. Hur skulle hon klara sig utan honom? Hon lutade tillbaka huvudet mot kudden och stirrade upp i taket. Imorgon skulle hon jobba igen. Hon undrade hur dagen skulle se ut. Förmodligen skulle fler barn vara hemma med kräksjuka, det var nästan oundvikligt. Saker som det spreds som en löpeld så fort gnistan till det tänts. Om hon själv blev smittad skulle det kännas… bra och dåligt. Hon skulle få vara hemma, men samtidigt vara så sjuk att hon skulle må ännu sämre av det hon gick igenom psykiskt. Hon måste komma ihåg att ta med sig handspriten.

Hon såg på klockan. 03.38 och morgonpass igen. Om hon fick någon sömn alls i natt skulle hon ändå vara som död när hon vaknade. Otilia undrade hur Monica hade tänkt vid den schemaläggningen, men på tisdag skulle hon jobba eftermiddag igen. Det betydde sovmorgon. Otilia tvingade ögonen att slutas och försökte tänka på en svart bild medan hon i huvudet upprepade ordet ‘svart’. Det brukade hjälpa henne somna. Leja, hur skulle hon må? Otilia hoppades att hennes mamma hade tagit bättre hand om henne än tidigare och gett henne kärlek, precis som Simon gjort mot henne själv. Men hon hade en gnagande tanke om att det inte var så. Hon måste verkligen ta upp det med Karin. Hade hon ställt larmet? Jo, det hade hon. Något klankade till i köket. Otilia gnuggade ögonen och drog på sig morgonrocken. Hon öppnade dörren långsamt för att inte väcka Simon. Det var helt mörkt förutom det lilla skenet som kom in från gatulampan flera meter nedanför. Otilia stelnade till vid matbordet. Det var någon vid spisen, men hon kunde inte se ansiktet. Hon började gå igenom tankarna över vad hon borde göra. Hon hade inget som helst vapen i närheten och om hon tände lyset visste hon inte hur inbrottstjuven skulle reagera. Hon pep till när timern på fönsterlampan slog igång och lyste upp en del av köksbordet. Personen i köket vände sig blixtsnabbt mot ljuset. Hon var så rädd att hon inte kunde röra sig alls. Otilias hjärta ville bryta sig ut genom hennes revben och hon kunde inte andas. Hon kände tårar börja samlas innanför ögonlocken och måste ta upp handen för munnen för att inte skrika eller snyfta till. Ljuset reflekterade en metallisk yta när personen gick ut från utrymmet. Hon lade händerna på stolsryggen och drog stolen mot sig när inbrottstjuven gick runt hörnet med kniven och ett iskallt hat speglades i hans ögon.

“Nej, nej, NEJ!” Otilia sjönk ner på knä och satte händerna över ögonen medan Simon kom mot henne, redo att döda.