4

Otilia tvivlade inte på att Karin och Gustav trodde på henne, men de hade nog lika svårt att förstå det som hon själv och Simon. Men konsekvenserna till om det var sant att människor plötsligt kunde försvinna i tomma luften gjorde alla fyra nervösa och de satt för det mesta i sina egna tankar under resten av middagen. Om människor hade försvunnit och kommit tillbaka en gång så var det möjligt att det kunde hända igen. Ändå var fenomenet så ofattbart omöjligt att Otilia knappt själv accepterade det, och det var ju trots allt hon som hade sett det hända från början. Simon kände av hennes sinnesstämning och lät bli att diskutera det med henne under tiden de körde hem eller när de gick och lade sig. Otilia ställde klockan och hoppades att hon kunde sova. Hon såg på minuterna som sniglade sig framåt utan att kunna sluta ögonen.

Den vita fläcken på målningen blev röd. Den kamosinfärgade pölen spillde över kanterna och rann ner för cirklarna, bröt deras form. Från fläcken och färgen som brutits formades människoliknande siluetter som klöste på delar av tavlan som fortfarande var orörda. Klösmärkena fick vit färg och kämpade för att spränga sönder mönstret och skapa något annat. Den rinnande färgen samlades för att formge ett ansiktslöst huvud med långt brunt hår på toppen av målningen. Flickans händer tog tag i kanterna på den innersta ringen och ryckte till. Den gick av på mitten och kaskader av röd färg sprutade från de brutna ändarna, ner till botten av målningen. Den röda färgen klättrade och täckte allt den kom åt underifrån, letade sig upp mot mitten. Grå skuggor började rusa från hålet varelsen rivit upp, mot Otilia.

När klockan ringde gned hon huvudet och var glad att inte ha ont i huvudet. Hon tyckte att vin var gott, men baksmällan hon brukade få var nästan oliderlig. Trots det kände hon att drycken var värd smärtan. Hon klädde på sig medan hon skrapade tänderna mot tungan, där en smak av gamla druvor torrt raspat sig fast. Otilia borstade tänderna och tungan för att bli av med smaken innan hon åkte iväg till jobbet. Hon hann inte få i sig någon frukost, men kanske kunde hon vänta någon timme och ta en macka på förskolan. Monica skulle aldrig ha tillåtit det utan avdrag på hennes lön eller en diskussion om vad man borde göra på jobbet, men Karin skulle förstå. Förmodligen skulle hon också vara sen.

Karin kom en minut innan de började och skyndade sig in för att stänga av larmet och stämpla in efter att ha gett Otilia en flyktig kram. Otilias kropp krävde kaffe, men hon fick skylla sig själv för att hon nästan försovit sig. Barnen började lämnas av och Otilia smet iväg för att ta en macka. När klockan närmade sig nio kom vikarien. Egentligen skulle den nya tjejen ha kommit vid samma tid, men hon ringde strax efter halv åtta och förklarade att hon hade fått magsjuka. Karin försökte ringa in en annan vikarie från bemanningsfirman, men de hade slut på personal att hyra ut. Kräksjukan hade börjat gå mycket tidigare i vinter. De fick helt enkelt klara sig på tre personer idag. Otilia föreslog att Karin skulle ringa Nina, men hon ville inte ringa in henne om det inte var nödvändigt eftersom att hennes barnbarn inte sov om nätterna. Mörka ringar under Ninas ögon övertygade Otilia om att hon satt och vakade över honom under nätterna och tog igen sin sömn när hon lämnat honom på dagis. Dessutom brukade många föräldrar sluta tidigare på fredagar, så de skulle nog klara sig. Karin gav Otilia en lång kram. Hon sade ingenting och Otilia frågade inte. På något sätt kändes det som att båda behövde den. De satt tysta länge vid det lilla bordet i leksalen, utan att säga ett ord.

Trots att det bara var några få timmar kvar till en ensam helg med Simon så kändes den flera år bort. Vikarien satt med några av de äldre barnen och hjälpte dem med några lätta, matematiska problem medan resten av barnen hade fullt upp med de andra leksakerna i rummet. Var det så här livet skulle se ut? Ingen hade sagt att det skulle vara så monotont. Visst, ingen av dagarna var helt likadana, tvärtom brukade de väldigt annorlunda från varandra. Hon brukade tycka att det var kul att lära barnen olika lekar, ramsor och sånt som förberedde dem lite inför när de skulle börja skolan, men det var något som inte lockade henne längre. Kanske var det dags att börja tänka på att skaffa en familj själv. Det kunde vara det som krävdes i hennes liv just nu, att ha kommit fram till ett skede där verkligheten att ta hand om sitt eget lilla barn skulle fylla det hål hon kände. Hon kände hur hennes hjärta värmdes upp inifrån och hon placerade händerna över magen. Problemet var att hon inte blivit gravid under alla år som hon träffat Simon. Chansen var så liten att hon inte kände att hon behövde ta p-piller, men det fanns ju hjälpmedel de kunde använda för att underlätta lite. Otilia suckade medan Karin reste sig upp för att samla barnen inför lunch. Vad skulle Simon tycka? Hon upplevde en plötslig, molande känsla i magen när hon insåg att hon faktiskt ville ha barn nu, något som hon aldrig känt ett behov av förut.

“Otilia, kom och hjälp till är du snäll?” Karin röst lät som ett eko i hennes hjärna och det kändes som att hon gick på marshmallow-liknande moln när hon reste sig upp och gick in i köket. Karin stod vid en stor kastrull och rörde om i makaronerna. Köttbullarna i ugnen spred en hemvan, varm doft i det avskalade köket.

“Har du lust att skära upp lite sallad? Vi är ju rätt få idag, så det behövs inte så mycket.”

“Hur många är det som inte har kommit?” Otilia plockade ut två gurkor ur kylskåpet.

“Nio. Kan du fatta? Nio barn, och bara fyra av föräldrarna har ringt in och sagt att de är sjuka.”

“Tja, om vinterkräkan går så är det ju bra att de stannar hemma.”

“Men de andra då? Jag förstår inte. Det här händer aldrig.”

“Jag vet. Men vad ska vi göra då, knacka på deras dörrar?”

“Klart vi inte ska.” Karin tog två kökslappar och hällde makaronerna i durken. “Jag tycker bara att det är konstigt.”

“Jo, det är det. Det känns verkligen att det bara är arton barn. Mindre stressigt på något sätt.”

“Det är sant. Jag såg dig dagdrömma vid bordet där en stund. Vad tänkte du på? Eller vänta, jag tror jag vet.”

“Gissa då? För du kommer aldrig att gissa rätt.”

“Så det var inte om samtalet vi hade igår?”

Otilia skakade på huvudet.

“Men vad var det då?”

“Jag tror att jag äntligen har bestämt mig.”

“Du tänker verkligen dra ut på det här, eller hur?” Karin suckade och ställde ifrån sig kastrullen. Hon tog upp två grytlappar och öppnade upp ungsluckan, där ett ångmoln snabbt letade sig ut och lukten av köttbullar blev starkare. “Jag ger upp. Vad har du bestämt dig för?”

“Jag vill ha barn.”

“AJ! Helvetes, jävla-” Karin släppte grytlapparna och stoppade in tummen i munnen. Otilia skyndade sig med att sätta på vattnet och Karin satte den svällande blåsan på fingret under kranen.

“Hur gick det?”

“Hur fasen kan du säga det bara sådär?”

“Vaddå?”

“När bestämde du det?”

“Nyss. Jag känner-”

“Men Otilia, du sa ju att du inte ville ha barn?”

“Jo, men-”

“Är det på grund av graviditetstestet? Det är det, eller hur? Åh, jag var så dum när jag gav dig det. Jag trodde att du verkligen bestämt dig för att inte chansa och att ni skulle adoptera någon gång, precis som du sa förut. Det var en impuls, och jag tänkte mig inte för. Jag skulle ha tagit tillbaka-”

“Karin-”

“-det på en gång. Du har väl fortfarande kvar doktorns-”

“Karin!”

Karin öppnade munnen för att fortsätta igen, men stängde istället munnen och bet tag i underläppen.

“Jag vet. Hur skulle jag kunna glömma? Men det var ju bara svårigheter att bli gravid, inte att faktiskt behålla barnet.”

“Hon sa att du kunde dö under förlossningen. Det är för farligt.”

“Hon sa att det förmodligen kommer krävas kejsarsnitt. Det är inte samma sak.”

“Doktorn sade också att-”

“Karin, det här är mitt val. Jag vill försöka änuu hårdare att bli gravid. Det där var länge sedan, och då spelade det ingen roll egentligen. För då ville jag inte ha barn. Det vill jag nu.”

“Men-” Karin bröt av meningen när Marie kom in genom dörren. När Otilia och Marie började duka såg Otilia i ögonvrån hur Karin tog upp en av grytlapparna och höll den mot munnen. Skriket hon öste in i det var fyllt av raseri, men det mesta tonades ut av tyget.

Efter maten förlorade vikarien i sten-sax-påse. Att hon blev den som fick sitta i sovsalen med barnen fick både Karin och Otilia att pusta ut. Ingen av dem gillade att sitta där inne, speciellt när det var sista dagen i veckan. Karin verkade inte ha återvänt till sitt glada humör, men var ändå lugnare än förut. De samlade ihop barnen som inte skulle sova för en sagostund. Sagan de skulle läsa idag var ‘Rödluvan och vargen’. Det fanns många mer moderna sagor, men de valde oftast att återberätta de gamla sagorna för barnen. De innehöll en större moralisk mening som verkade fattas i de nyare böckerna och dessutom gjorde de ett bättre jobb när det gällde att lära de små vad som var rätt eller fel. Oftast gav de klassiska sagorna Otilia en uppdatering i hennes tänkande om moraliska handlingar, och det gjorde att hon själv tyckte bättre om dem. Djupare meningar som att allt inte är som de ser ut att vara och att inte blint lita på allt. För barnen skulle det ha en annan mening, som att inte lita på främlingar, men i vuxen ålder skulle de kanske uppfatta de andra moralerna som fanns att hämta där. Om Otilia fått bestämma hade de läst sagorna för de lite yngre barnen också, men eftersom delar av sagorna kunde vara skrämmande hade Monica och Karin bestämt att sagorna bara skulle läsas upp för de lite äldre barnen. De visste redan lite grann om vad som var rätt och fel, vikten av att hålla sams och att dela med sig som de yngre barnen inte fullt förstod än. Ännu viktigare var att de äldre barnen verkade ha en tendens att föra vidare sitt beteende till de yngre. Om de som lärare lyckades lära ut rätt principer till de äldre barnen så skulle det innebära att de gjort ett bra jobb för alla på förskolan.

Efter sagan gick de ut. Leksakerna blänkte fortfarande efter nattens regn, solen sken ner på gårdsplanen och det var varmt jämfört med de andra dagarna. Den friska luften fick Otilia att andas djupt och fyllas av energi. Trots att klockan nästan var tolv fanns det flera vattenpölar som solen inte lyckats torka och som var populära bland barnen, trots att de flesta rusade iväg till sandlådan för att bygga saker eller iväg till den lilla träborgen med rutschkanan. Karin och Otilia ställde sig med ryggarna mot byggnaden och såg efter dem. Tio barn som sprang runt hit och dit och skötte sig själva.

“Är du säker på att du vill det här? Nu alltså?” frågade Karin.

“Jag tror det. De på sjukhuset är duktiga, så det borde inte vara några problem. Jag känner mig faktiskt ganska lugn.”

“Jag kan ju inte hindra dig om du vill ha det. Jag tycker bara att det är idiotiskt att inte adoptera istället.”

“Det är nog något som vi kommer att göra i alla fall. Men jag vill prova att få ett eget. Det är inte ens säkert att jag blir gravid. Jag vet inte riktigt hur jag ska öka chanserna nu bara.”

“Du får försöka leta runt lite på internet. Det finns säkert något där. Men varför nu?”

“Varför inte?”

“Jag har tänkt på det du sa igår.”

Otilia kisade mot henne.

“Det där med människor som försvinner och kommer tillbaka. Jag förstår mig inte på det”, fortsatte Karin. Hon såg inte på Otilia. Hennes blick stirrade tomt mot de parkerade bilarna på vägen.

“Det gör inte jag heller, men vad har det med saken att göra?” Otilia lutade sig tillbaka mot väggen igen och korsade armarna.

“Jag såg det hända idag.”

“Du såg det hända?” Otilia spärrade upp ögonen och vred huvudet mot Karin.

“Ja. Först ville jag inte tro det, men… faktiskt vet jag inte om jag gör det nu heller.”

“Men när? Du har ju varit här hela dagen?”

“När jag skulle starta bilen. Grannen låste upp sin bil, jag sa hej, och sen fanns nycklarna i luften. De landade på asfalten när han kom tillbaka. Han verkade inte ens ha märkt av det själv. Han böjde sig bara ner, tog upp nycklarna och vinkade till mig.” Karin tittade inte på Otilia. Hon lade armarna i kors och hennes blick flyttades till borgen, där två av barnen bråkade om vem som skulle åka ner för rutschkanan först. Otilia visste inte vad hon skulle säga. Hon lade en hand på Karins arm.

“Du är inte ensam. Det är skitknäppt, men då är vi två som sett det. Jag vet faktiskt inte om det gör att det känns bättre eller sämre.”

“Men Otilia, tänk efter. Om du skaffar barn nu… vi vet inte ens vad den här grejen är. Om den kommer att gå över eller inte.”

“Men att det händer skadar ju ingen. De är ju normala när de kommer tillbaka.”

“Men det är fortfarande skitläskigt.”

De stod tysta en lång stund. Karin hade fått en dimmig blick som inte verkade fokusera på något alls. Det kändes som att tiden stod stilla.

“Har… har du haft några konstiga drömmar på sistone?” Otilia förvånade sig själv med att ställa frågan. På något sätt kändes det som att det var fel att bryta tystnaden mellan dem.

Karin vred huvudet mot Otilia med rynkade ögonbryn. “Nej, har du?”

“Tja… mest en massa osammanhängande bilder. Sen vet jag att jag drömde något inatt, men jag kan inte komma ihåg vad det var. Är du säker på att du inte har haft någon?”

“Varför skulle jag ljuga om jag hade drömt något konstigt?”

“Jag vet inte. Drömmarna började efter att jag såg de där barnen försvinna, så jag tänkte… äh.” Hon kliade med pekfingret i nackhåret.

Karin bet sig i läppen, och Otilia var säker på att hon skulle anmärka på hur något av det hon sagt skulle skada barnet om hon mot förmodan skulle bli gravid.

Karin öppnade munnen efter att över en halv minut gått. “Vem vet? Jag kanske börjar drömma inatt.”

“Jag hoppas att du slipper. Det är inga trevliga drömmar.” Otilia korsade armarna framför brösten. “Har du sytt klart yogabyxorna än?”

Karin synade hennes ansikte noga innan hon vände huvudet mot lekborgen igen. “Nej, de ligger kvar, med nål och tråd. Det blir väl ett arbete för helgen.”

“Men skulle ni inte upp till stugan?”

“Har ni ändrat er? Nä, det får bli nästa helg istället. Gustav behövde ta något extrapass på jobbet. De slutade aldrig tjata, så han sa ja.”

“Typiskt. Och nä, det blir en myshelg. Ni kan ju komma och hälsa på oss ändå om ni vill. Men jobbar ingen nu för tiden?”

“Haha, tja. Man börjar ju undra. Nä, jag har lite saker som jag måste ta itu med, och ni behöver en helg ensamma”, log Karin mot henne.

Det kändes skönt att hon inte skulle pressa henne ännu mer att hindra hennes beslut om att försöka hårdare att bli gravid, trots att tjatet hade den motsatta effekten på henne. Hon ville försöka skaffa barn. Hon skulle ge chansen ett år med hjälpmedel innan hon skulle behöva ta beslutet om att berätta sanningen för Simon att det nästan var omöjligt. Kanske borde hon redan ha sagt det, men det hade inte kommit på tal.

Karin drog upp jackärmen för att se på klockan. “Det är nog dags att gå in och väcka barnen. Monica är säkert här när som helst.”

“Du och Gustav behöver väl också lite lugn och ro?”

Karin ryckte bara lätt på axlarna och gick in.

Otilia valde att stanna ute med barnen medan Karin gick till vikarien. Så nu hade Karin också sett det. Men det gjorde att det som hänt fick en helt annan mening för henne. Otilia hade tänkt att det kanske bara var i tisdags som försvinnandena skedde, men alltså hände det fortfarande. Hon kunde inte förstå hur. Precis som Karin hade hon själv fortfarande svårt att tro det, men nu var hon säker på att det hade hänt. Tankarna om det surrade i hennes huvud och hon kliade sig i hårbottnen i frustration. Hur kunde det hända? Hur?

“Oti!” Leja kom springande mot henne och det ljusa håret hoppade upp och ner efter ryggen. Det var första gången på länge som Leja inte fanns i den sovande gruppen. “Oti, kolla!” Leja fattade tag i Otilias hand och drog med henne till sandlådan. Bland sandslotten och sandformationerna av hinkar och plastleksaker fanns flera stora streck.

“Vad fint du har ritat, Leja!” Otilia kunde inte riktigt se vad det skulle föreställa, men det såg ut som en rund ring, ett ansikte kanske, med långt hår och en streckgubbe-kropp. Bredvid den fanns en nästan likadan figur som var hälften så stor. Ett streck som gick ut från den stora streckgubben mötte ett annat streck av den mindre streckgubben, som att de höll händer.

“Det där är du-” Leja pekade på den stora, “-och det där är jag” hon vände huvudet mot Otilia med ett leende som visade flera av hennes små mjölktänder.

“Jaha, vad fint!”

“Ja. Kan jag få bo hos dig?”

Otilia måste anstränga sig för att läpparna inte skulle rätas ut till ett streck. Konstigt nog fick det hennes hjärta att bulta tyngre i hennes bröst. Det tog flera sekunder innan hon samlat sig tillräckligt för att inte skaka på rösten.

“Nej Leja, det går inte. Varför vill du det?”

“Snälla Oti? Jag lovar att jag kommer sköta mig.”

“Nej Leja, din mamma kommer och hämtar dig sen.”

“Men jag vill vara hos dig! Du är så snäll. Jag vill att du ska vara min mamma istället.”

Otilia svalde hårt. Hon måste verkligen prata med Karin om det här. “Det går inte Leja. Varför vill du inte vara hos din mamma?”

“Varför vill inte du vara min mamma?”

“Leja-”

“Otilia, kom hit!” Monicas röst lät skarp i kontrast med flickans. Otilia pustade ut och gav Leja en kort kram innan hon gick mot Monica.

“Ser du det här?” Monica pekade på armbandsuret.

“Hej på dig med, Monica. Jag måste-”

“Ser du det här?” Hon pekade på klockan igen. Otilia skulle ha slutat för sju minuter sedan.

“Fin klocka.”

“Ja, du är verkligen rolig. Verkligen. Men om du tror att-”

“Nej, Monica. Jag förväntar mig inte att få betalt för sju minuter extra.”

Monica stannade med halvöppen mun och fingret på urverket. Hade hon verkligen väntat sig att Otilia skulle kräva lön för några få minuter? Det var mycket bättre att se Monica bli förvånad över att alla inte var som hon själv.

“Nå, dåså. Vad gör du här? Stämpla ut!”

“Jodå, jag ska. Men-”

“Kom igen.” Hon viftade med båda händerna mot dörren. “Jag måste prata med Karin. Tiden tickar på.”

“Men-”

Monica gick med långa tunga steg förbi Otilia och dunsarna fick dubbelhakorna att dallra. På väg ner mot byggnaden ropade hon till sig barnen för samling inomhus. Otilia kände en rodnad sprida sig upp för halsen. Satmara. Otilia hade visserligen tystnadsplikt, men hon hade också en skyldighet att berätta om det var något som inte stod rätt till. Men hur skulle hon kunna göra det om ingen lyssnade på henne? Otilia suckade och gick sakta mot huset. Kanske skulle hon kräva lön för de tio minuterna som gått bara för att jävlas. Det var ju trots allt Monica som var sen och som uppehållit henne så länge. Men Otilia var säker på att Monica skulle ändra sin egen tid i löneprogrammet.

Karin var på väg ut genom ytterdörren när Otilia kom dit.

“Karin, vi måste prata.”

“Kan det vänta? Jag måste skynda mig iväg till gymmet. Mitt spinningpass börjar om tjugo minuter. Jag ringer dig sen!” Karin halvjoggade upp för backen med den långa röda flätan vilt svängande längs ryggen och väskan hårt klämd under armen. Otilia såg efter henne. Hon kunde ringa socialtjänsten direkt så de fick kolla upp det, men hon borde verkligen prata med Monica eller Karin om det först. Och inte över telefon. Otilia stämplade ut och hämtade sin väska. Hon försökte låta bli att titta på Leja när hon gick, men hon hade en underlig känsla om att barnets blick följde henne ut genom dörren.

När Otilia öppnade dörren kände hon en doft av nybakat bröd från köket. Skramlet från en kastrull och rinnande vatten. Hon hängde av sig kläderna och fortsatte in mot ljuden av metall mot metall. Simon stod med ett mjöligt förkläde och tog ut plåten ur ugnen medan en kastrull med två bakpotatisar kokade på den inre plattan. Han satte ifrån sig plåten på två underlägg och borstade av händerna på förklädet. Otilia kramade om honom bakifrån, vilket fick honom att rycka till.

“Hej älskling.” Hon gav honom en puss i nacken. “Vad duktig du är som bakar.”

Han vände sig om och kysste henne tillbaka. “Hej. Du måste sluta vara så tyst när du kommer.”

“Hörde du inte dörren?” skrattade Otilia.

“Jag bakar ju!”

“Jaja, lugn nu. Sååå… bakpotatis och bröd?” Otilia hävde sig upp på diskbänken.

“Japp. Lite enklare lunch.”

“Hyrde du några filmer på vägen hem?”

“Yes. Och jag har fixat vin, snacks och annan dricka.”

“Jäklar vad du har hunnit med mycket!”

“Chefen var glad idag, så han lät oss gå hem tidigare.”

“Jag önskar att jag hade samma chef. Hur mycket ligger vi minus nu då?”

“Faktiskt har vi fem kronor kvar. Har Monica varit på dig igen?”

“Haha, jag trodde verkligen att du skulle komma hem med minus tvåhundra. Du har verkligen förändrats! Nja, det är väl mest det att hon kom försent och det första hon påpekar är att jag inte kommer få betalt för de extra sju minuterna jag var där. När hon pratat klart var det nästan tio.”

“Äh, jag var väl inte så illa förut? Eller? Och vilken subba. Jag fattar inte hur ni står ut med att hon behandlar er som hon gör. Patrik är en drömchef i jämförelse.”

“Tja… om man tänker på hur du var när du kom till Gävle så tycker jag att du har blivit MYCKET bättre. Och Monica har blivit också blivit bättre de senaste dagarna. Hon slänger inte ur sig lika många fula kommentarer längre.”

“Så varför vägrar du bära tröjan som hon tyckte du såg fet ut i va? Det borde du ta upp med facket.” Simon drämde ner kniven i brödet och svor när det trycktes ihop. “Du har inte använt jeansen heller.” Han höjde ögonbrynen mot henne. “Du vet, det par hon tyckte att bara horor skulle bära?” Giftet i hans röst sved, trots att hon visste att det inte var henne som han var arg på. Hon kände blod och värme leta sig upp under huden på hennes kinder.

“Ingen vill bli kallad sånt, så jag vill inte direkt uppmana henne att komma med kommentarerna.”

Simon vände sig om och hällde av vattnet från potatisarna. Kastrullen slamrade mot diskbänken. Sedan stannade han i rörelserna, sänkte axlarna och blåste långsamt luften ur lungorna.

“Jag tycker ändå att ni borde ta upp det med henne.”

“Hon är inte speciellt enkel att ha att göra med”, suckade Otilia och hoppade ner på golvet igen.

“Jag kan komma ner och snacka med henne om du vill”, sade Simon med ett sarkastiskt leende.

“Ha. Ha. Knappast. Jag tror inte att det skulle förbättra saken att visa att jag inte kan stå upp för mig själv.” Otilia öppnade kylskåpet och tog ut burken med kycklingröra.

“Men då får du väl ta och göra det då? Annars lovar jag att jag kommer och skäller ut henne.”

“Sluta skämta om det. Och som sagt; hon har blivit bättre.”

“Jag skämtar inte. Någon bör göra det.”

“Äh, släpp det. Jag är jättehungrig.”

De satte sig i vardagsrummet där Simon hade ställt upp chipspåsar och vinet som de skulle dricka senare på kvällen. Simon knäppte på teven och bläddrade genom kanalerna. Han stannade på nyhetskanalen och drog med handen över hakan.

“Alltså, har det blivit standard att sända nyheterna klockan två på dagen?” undrade Otilia högt.

“Bra fråga.”

På skärmen visades flera av inläggen som de pratat om i dagar och bilden som gick neråt visade fler och fler inlägg.

“Jag undrar varför de fortfarande sänder om det här. Finns det inget annat att rapportera?”

“Jag tror de fortfarande gör det för att folk fortfarande försvinner och kommer tillbaka.”

Simons tumme stannade till precis ovanför volymknappen. “Vad menar du? Har du sett det hända igen?”

“Inte jag. Karin.”

Simon såg eftertänksamt på henne och drog sedan handen över nacken.

“Vad är det?”

“Jag vet inte. Det är logiskt sett helt omöjligt, men när det finns så många som säger… äh.” Han höjde volymen och fortsatte äta. Otilia såg på honom en stund, men vände huvudet mot teven när de fortsatte att rapportera.

“Trots upprepade förfrågningar har de sociala medierna fortsatt att fyllas med inlägg som bekräftar att folk går på och för vidare skämtet. Det finns fortfarande inga bevis för att det de skriver är sant och bör inte tas på allvar. Andra nyheter. Ett slagsmål skedde i Rinkeby i Stockholm runt ett-tiden idag. Bråket resulterade i att en man i tjugoårsåldern omkom och två personer fördes till sjukhus med allvarliga skador. Mannen som började anfallet har omhändertagits av polis. De två skadade ska enligt uppgift ha försökt stoppa slagsmålet. Enligt vittnesuppgifter fördes ingen konversation mellan männen och att mannen attackerade utan provokation.”

Bilden av reportern byttes till ett vittne vid parkeringsplatsen där slagsmålet hade ägt rum. Hon hade lockigt svart hår och runda glasögon med tjock röd båge. Blåvit polistejp tejpad i en fyrkant syntes bakom kvinnan.

“Jag var precis på väg till min bil när den ena mannen kastade sig över den andra. Två andra personer försökte stoppa dem, men mannen attackerade dem med. Det var så… hemskt att se raseriet i hans ögon.”

“Såg du något som kan förklara varför mannen attackerade?” frågade reportern.

“Nej, inget. Mannen höll i en portfölj och gick mot sin bil, sedan låste jag upp bilen. När jag tittade tillbaka låg portföljen på marken. Och mannen som ägde den hoppade på den stackars killen bredvid. Jag vet inte varför. Kanske för att han gjorde att han tappade portföljen.”

Bilden växlade till nyhetsredaktionen. “En av de skadade männen har stabiliserats och den andra ligger just nu inne på operation.”

“Du tycker inte att det verkar konstigt?” frågade Simon och sänkte volymen medan nyhetsankaret fortsatte prata på.

“Vaddå?”

“Att någon skulle bli så rasande att de mördar någon och skadar två personer allvarligt över att ha tappat en portfölj?”

“Jo, men det var ju så.”

“Jag undrar det jag.”

“Vad menar du?”

“En normal person skulle inte brusa upp så mycket över en portfölj, inte ens om det fanns något jätteviktigt i den. Och att ta sig an tre män och skada dem allvarligt är något som kräver väldigt mycket styrka, något som de flesta inte har.”

“Jo, det är klart. Men han kanske var ett psykfall som haft en riktigt dålig dag och det där var droppen?”

“Kanske det.” Simon lät inte övertygad, utan drog med handen över halsen medan han funderade. Ändå sade han ingenting mer.

“Så vad tror du att det är?”

“Jag vet inte, men det är något med det som känns… udda. Som att något saknas.”

“Vad menar du?”

“Jag vet inte. Det känns bara som att något fattas.”

Otilia såg på honom en stund. Det var något i det som han sade som klingade sant i hennes huvud, men hur hon än försökte kunde hon inte få något direkt grepp om det. Hon kurade upp sig mot Simon. Han reagerade inte först, helt innesluten i hans egna tankebanor. Sedan lade han en arm över hennes axlar och kramade om henne. Otilia fylldes av en känsla som att hennes hjärta blödde. Det var något med nyhetsrapporteringen som gjorde att Simon behövde närheten, så mycket att hon kände känslan gå genom hennes egen kropp. Hon sökte desperat efter en lösning i sig själv som skulle göra det bättre, men hon fann inget svar. Hon hatade det. Det var alltid Simon som var den starka, den stöttande pelaren, den smarta. Varför ville han ens vara med henne? Hon var värdelös. Hon kunde inte hjälpa honom reda ut det som fanns i hans tankar, för hon förstod dem inte. Hon kramade honom hårdare för att det kändes som att om han släppte taget nu skulle hon börja gråta. Så svagsinnad. Så vek. Hon bet sig själv i läppen. Simon älskade henne. Varför kändes det som att hon inte förtjänade hans kärlek? Simons tumme strök varsamt hennes kind. Hon hade börjat gråta. När hade det hänt? Hon hade ju kämpat mot det.

“Vad är det, älskling?”

Otilia snörvlade till och lossade greppet om honom. “Nej, ingenting. Jag älskar dig.”

Simon var på väg att öppna munnen för att fråga vidare men stängde den igen. Han böjde sig fram och pussade henne i pannan innan han lutade sig tillbaka. Hur kunde han vara så perfekt? Han visste precis när han skulle sluta eller om han skulle fortsätta fråga, och på ett sätt fick det Otilia att hata förmågan. Ibland ville hon bara skrika på honom att sluta vara så förstående. Det var ingenting en normal person klarade av. Speciellt en bortskämd unge från Stockholm som råkade bli kär i henne. Det var så orättvist. Varför var det alltid hon som måste bli räddad? Varför kunde inte hon hjälpa honom? En slukande känsla byggde sig i maggropen. Hon hade gett honom all hjälp hon kunde redan. Varför gav han sig inte av? Varför stannade han kvar hos en trasig människa? Otilia klarade inte av att se på honom. Han var smart nog att veta det. Men hur kunde hans kärlek räcka till henne? Var det för att han tänkte på hans egna föräldrar och hur hans pappa stannade kvar med hans mamma, trots vad hon gjort mot deras sociala status? Otilia ville inte tro på det, men något i hennes hjärna sade att det var en möjlighet.

“Ska vi vänta lite med filmerna? Jag hyrde fyra stycken, så om vi ser en idag, två imorgon och en på söndag borde det bli perfekt. Jag vet att du kommer att gilla dem, så ge dem en chans. Jag ska ta och pilla lite på mitt spel så länge.” Simon lämnade henne på soffan och satte sig vid datorn. Den gick igång med ett surrande som störde Otilias tankar och fick henne komma tillbaka till verkligheten. Varför kunde han inte bli förbannad på henne? Skrika åt henne att skärpa sig, få grepp om sig själv igen? Men hon visste att Simon visste hur situationen skulle lösas bäst. Som vanligt. Det var ingenting som han kunde göra som skulle göra det bättre. Otilias hjärnspöken var hennes, och bara hon kunde handskas med dem. Hon bet sig så hårt i läppen att hon kände en stark järnsmak bildas i munnen. Som så många gånger tidigare bestämde hon sig att hon måste bli starkare. Innerst inne visste hon att det bara skulle vara en fråga om tid innan hon bröt det löftet.