Hej.

Jag är, eller snarare, ”var”, Kalle Blomkvist. Spara skämten till senare, jag har en historia att berätta.

Allt började en mörk sommarnatt i augusti. Jag och min käraste var ute och gick i den atmosfärsiska parken i Malmö.

Var kärlek var passionerad, het och stark. Natten var ung, såsom oss båda.

Den stjärnklara natten verkade kalla på oss genom den mörka avgrunden vi kallar yttre rymden.

Men ingen varar för evigt. Jag vet inte var det kom ifrån, men jag blev skuten. Av vad är jag ännu osäker, men jag var säker på att det inte var något mänskligt.

Fast i tiden, så såg jag samma omänskliga attack omfamna min älskade. Hon föll till marken med ett duns. Att jag höll på att blöda till döds betydde inget.

Min syn svartnade men det ändrade inte faktumet att allt jag undrade var”varför?”

varför behövde vi båda dö? Kunde inte jag vara nog?

Jag han inte tänka mer innan jag kände hur det jag kallade kropp försvann, armar, ben, ingen känsla var kvar.

Allt som var kvar var ”jag”.

ett jag utan det som gjorde mig till ”mig”.

Men livet hade inte gett upp på mig.

Mina ögon öppnades till en ny värld, en värld som jag kände igen.

Den var svart, men ändå vit.

Färgglad men också grå.

Allt men också inget.

Mina ögon fårstod inte, inte för att jag hade några.

En mörk röst svarade mina många undringar.

Välkommen

Jag var stum. En så stark, ändå lugnande röst fyllde tomrummet.

Du skall ej dö ännu

Sade rösten, min själ såsom gummi formades till dess vilja, vad det nu var.

Ditt liv skall fortsätta, men ej här

och med det så kände jag hur jag blev borttagen från där jag var, dumpad någon annanstans.

Det jag hörde då skakar mig fortfarande, djupt in i min själ.

När jag öppnade mina ögon så var jag i ett nytt ställe.

Min syn var suddig, men jag tycktes kunna se något.

En suddig siluett hängde över mig som ett spöke.

Jag hade reagerat starkare om det inte varigt för faktumet att min kropp kändes för trött.

Jag hade känsel i hela kroppen, min händer rörde sig såsom jag ville, men allt var tungt.

Inte enns mina ögonlock villa hålla sig öppna, utan föll så snart jag slutade försöka.

När då världen blev mörk föll jag i djup dvala.

Det liv jag levde i denna nya värld var ett simpelt sådant.

Min familj var inte av adel, men vi var inte djupa i skuld heller.

Vi handlade i sprit, en handel jag snart skulle ärva.

Det var gryning.

Dagen hade bara börjat, men jag var van.

Att åka omkring i landet mellan byarna och sälja sprit kan verka vara en omoralisk sak att göra, men så som jag funnit det så är det det ända som höjer deras humör i sånna här mörka tider.

Aja, dagen var som vanligt.

Genom Staffanstorp, upp mot Hofterup, förbi Borgeby, och sedan in i Bjerred.

Det var där det hände.

Jag stannade hästarna och hoppade av. Byborna märkte min närvaro men kom först efter ett litet tag.

De flesta kände mig väl, jag åker ju förbi några gånger om året, såklart dom känner en.

”tjenare, Björn!”

”god morgon, Pelle, sugen på lite Whisky?”

vi pratade ett tag om vädret och andra småsaker, men avslutade när de andra byborna kom.

”har du det?”

”min mor tänkte också ha litte, hoppas du har nog...”

”hur mycke vare nu för en?”

fråga de alla. Jag svarade hurtigt med:

”Jadå, Jadå, jag har det. En hel bunt Whisky, redo att köpas. Hur mycket? Tja, bror på hur du tänkte köpa. Tio nävar havre för en men bara arton för två. Köp nu eller köp aldrig.”

jag höll inne ett litet skratt åt mitt eget lilla skämt.

De flesta hade tagit med sig påsar med havre, korn och sådant.

Hm?

då hände det. Jag såg den inte först, men på en kulle sisådär tio tjugo meter bort, satt en kanin. En brun, liten kanin.

Jag kände det. Jag vet inte hur, men jag kände något.

Som att ett spöke drog förbi mig. Vart märkte jag snart.

Jag vände mig omedelbart mot källan av det hela.

Där.

Kaninen.

Det var något med den.

Dess djupa, svarta ögon stirrade in i mina.

In i min själ.

Plötsligt ställde den sig på två ben, inte för att den inte hade suttit upp innan, men nu...

det höll sina armar i luften och skakade på sitt lilla huvud.

En högst oroande rörelse.

De andra byborna märkte nu också den lilla varelsen.

Jag vet inte hur, men det var nu jag märkte hornen.

Ytterst små men ändå horn.

Jag förstod direkt.

En Jackalope.

Jag visste vad den ville ha.

Jag gick bort till Whiskyn och tog tag i en flaska.

Jag visste inte om det skulele funka, men jag pekade på flaskan och sedan på kaninen, i hopp om att den skulle förstå.

Dess svans började vifta, och huvudet nickade, vilket jag endast kunde ta som ett ”ja”.

Jag tittade på flaskan.

Det var inte billigt med Whisky.

Jag behövde också leva på något.

Jag skakde på huvudet, pekade på flaskan och sedan på byborna.

Jag borde aldrig ha gjort något sådant.

Kaninens öron föll bak.

En kylig aura spred sig som ett virus genom luften.

Det kändes som att marken frös till is.

Det var nu jag märkte det.

Gräs, småsten, marken själv svävade i luften.

Kaninen var inte längre någon kanin.

Det var en mytologisk best.

ingen människa bör ens röra den.

Den rörde sig då, ett steg framåt.

Jag tog två steg bakot.

Innan jag själv blev del av den kyliga atmosfären höll jag upp händerna.

Alla varelser bör förstå detta tecknet.

Jag borde aldrig ha sett ner på den.

Jag kastade Whiskyflaskan till besten, och innan den föll till marken, så hade allt gräs som virvlade runt kaninen format någon sorts korg som lätt fångade flaskan.

Den vände sig om och sprang iväg, flaskan svävandes över den.

Jag föll ner på marken.

Byborna tog djupa andetag.

Whiskyn blev såld, folk tog sig till vara och jag for vidare.

Jag överlevde.